För sex år sedan inföll den 12 november också på en fredag. Jag hade tenta i franska och jag körde den totalt, för den här dagen var mina tankar upptagna av något helt annat än att böja franska verb.
Det här var nämligen dagen som jag och Engelsmannen träffades.
Vår historia börjar egentligen flera år tidigare. En kväll, jag tror det var på hösten, när jag sitter framför en dator med världens trögaste uppkoppling. Jag kommer ihåg att jag brukade ha en bok eller tidning att läsa i medan jag väntade på att datorn skulle koppla upp mot internet eller att en sida skulle laddas. Kommer ni ihåg den tiden, då det kunde ta flera minuter för en sida att laddas? Ja, det var ett tag sedan.
Jag hade installerat ICQ på datorn, för att kunna prata med min syster via INTERNET! Det var häftigt det. På ICQ kunde man också göra a random search, där datorn slumpade fram människor som var online samtidigt och som kanske var intresserade av att prata. Det var en hel massa israeler som ville prata med mig, kommer jag ihåg, men eftersom deras engelska var sämre än min så var det inte så givande konversationer och jag klickade bort de flesta. Men så en dag plingar det till. En Engelsman från Liverpool (mitt engelska favoritlag i fotboll) och som gillade U2, undrade om jag ville prata. Jomen, varför inte.
Det visar sig att han nyss fått jobb, flyttat hemifrån och köpt lägenhet och nu sitter på golvet vid datorn och pratar. Han hade installerat ICQ för att kunna prata med en universitetskompis som åkt till Singapore, och nu hade han pratat med en kille i sin cykelklubb och de hade utmanat varandra att göra a random search för att hitta någon att prata med. Och där kom jag upp.
Vi börjar prata med varandra och börjar så småningom mejla också. Det är inget som helst romantiskt med det hela, utan bara i alla vänskap. Det tog ett år innan vi ens såg foton på varandra, för kom ihåg, det här var precis när digitalkameran började komma. Sen åkte jag till Paris och fick andra intressen och träffade andra människor. Jag tror jag mejlade Engelsmannen två gånger det året, och det skulle ju ha kunnat vara slutet på vår relation.
Efter Paris flyttar jag till Linköping och börjar plugga. Sakta men säkert börjar tankarna på Engelsmannen krypa tillbaka. Jag tar kontakt med honom igen, och vi börjar prata. Nu är vi inne på bredbandens tid och det tar inte längre minuter att ladda sidor, så det underlättar våra konversationer lite. Vi pratar längre och längre, sitter uppe halva nätterna och pratar om precis allting, och nog börjar mitt hjärta klappa lite extra varje gång jag ser ett mejl från honom.
Efter några månader ber jag honom om hans adress och han lämnar lite motvilligt ut den, inte hundra procent säker på att jag är okej. Men planerna jag har är oskyldiga och jag skickar honom en mix-cd med mina favoritlåtar. Under de närmaste månaderna åker posten varm mellan Sverige och England när vi delar våra favoritlåtar med varandra. Till slut frågar han efter mitt telefonnummer och första gången han ringer vågar jag inte svara. Herregud! Skriva engelska är väl en sak, men att PRATA engelska med en engelsman som man dessutom har en liten crush på... Hu och nej!
Men han är enträgen, Engelsmannen. Han ringer igen och till slut vågar jag svara. Vi pratar länge, precis lika obehindrat som vi pratat online. Jag glömmer bort att jag ju faktiskt inte kan prata engelska och varje gång telefonen ringer så pirrar det i magen. Han skickar blommor när jag fyller år, men det gulligaste han gör är nog ändå att åka 40 minuter för att köpa ett telefonkort så att han kan ringa mig.
Vi pratar och pratar och pratar och till slut så måste vi ju prata om att vi kanske borde... träffas. Vi vill ju båda, men ändå är det ju så otroligt läskigt. Tänk om vi inte alls tycker om varandra, ens som vänner?
Så kom då den där dagen, när jag vaknade med fjärilar i magen och cyklade iväg till universitet, utan att alls kunna koncentrera mig på franska verb. Och jag cyklade hem i spöregn, halvt ihjälfrusen när jag väl kom hem och med bultande hjärta väntade på att han skulle ringa och berätta att han var framme. Och så stod han där, utanför ytterdörren, med regndroppar i håret, och tittade på mig när jag sprang nedför trapporna för att öppna dörren. Han var också frusen men kramen jag fick var ren värme.
Där börjar min och Engelsmannens historia och det känns nästan lite overkligt när jag sitter här i soffan i vårt hem i München, ser våra bröllopsfoton på väggen och känner vårt barn sparka i magen. Overkligt magiskt. Jag är så glad att Engelsmannen kom in i mitt liv och berikade det. Glad, tacksam och så fylld av kärlek. I love you.