Innan vi lämnade Sverige hann vi med ett besök i Nora, den fina gamla orten med både egen sång och som är förebilden för Maria Langs Skoga. Från Nora går också ett gammalt veterantåg som vi har tänkt åka med länge och nu var det äntligen dags! Vi valde att ta tåget som gick till Järle.
Jag känner en stor beundran för människor som brinner för en sak och som engagerar sig ideellt för att låta andra att uppleva saker! Det gäller dom som är tränare för sitt barns gymnastik eller fotbollslag, eller som här, sköter om och kör fina veterantåg.
Järle station var fint bevarad, väskorna och hatten i avgångshallen var en fin touch som uppmärksammades av både stora och små. Och jag känner att det var skönt att jag lämnade min sparkstötting hemma, jag tror inte jag hade haft råd att ta med den på tåget...
Vid Järle station finns ett litet café och en hantverksmarknad. När vi var inne på den sistnämnda så hör vi hur tåget tutar och vi sa till varandra att nu är det snart dags att gå ut, men mer hinner vi inte tänka innan det startar och åker iväg! Ja, vi hade visst missat att dubbelkolla när tåget skulle gå tillbaka, vi trodde halv men det var tjugo över... Nästa tåg var flera timmar senare, och nog för att barnen hade skoj på stationen, men så mycket finns det inte att göra i Järle! Som tur var jobbade en av de vänliga eldsjälarna i caféet, så han kunde skjutsa tillbaka min pappa och syster till Nora så de kunde åka tillbaka och hämta upp oss! Tack, du vänliga människa.
Nora då? Ja, en väldigt vacker stad, men full av dyra loppisar (för alla turistande stockholmare...) och så är det den där glassen, Nora glass, som jag tycker är alldeles för upphaussade, trist med bara tre smaker och inte alls särskilt god! Och äter man den en varm dag (alltså någon dag då temperaturen överstiger 15 grader...) så droppar den sekunden den sätts i struten, det blir sjukt kladdigt! Ja, gnäll gnäll här, men Alfred tyckte den var god! Summa summarum, skippa glassen men åk tåget! Och håll koll på tågtiderna...
