Jag läste det här citatet nånstans, och sen dess har det varit i mitt minne. Så är det verkligen, dagarna kan kännas väldigt långa ibland, men sen stannar man upp och inser att Alfred idag blir 16 månader. Hur hände det? Min lilla bebis har blivit en liten människa som går runt och pekar och pratar, bygger med duplo, läser böcker (upp och ner, men i alla fall), äter mat med god aptit och dricker ur en riktig mugg.
I helgen var vi ute och cyklade och det slog mig, när vi kom hem till garaget och låste cyklarna och gick upp till oss, att han för första gången gick själv med oss från garaget. Promenerade in i hissen och upp i trappan, förut har vi alltid burit honom från garaget. Nu stod han i hissen och flinade mot oss under sin lite för stora hjälm på sned. Då smälter hjärtat lite. En annan sak hände häromdagen, när han för första gången höll mig i handen och gick bredvid mig, utan att slita och dra. Förut har vi fått kämpa och släpa med honom, för han har verkligen en vilja av stål! Det ögonblicket har också etsat sig fast, min Alfred håller handen som en stor kille!
Och när jag kramar om honom inför kvällen, pussar honom god natt och viskar; "mamma älskar dig", och han svarar "da da däääj", med sina små knubbiga armar om min hals, då gosar jag in näsan lite extra bakom hans öra och snosar in hans doft, för jag vet, att om några ögonblick är han 15 år och vägrar kramas med mamma. Tiden flyger.
