Industrisemester och veckonummer

Nu när vi ändå är inne på det här som är konstigt med Sverige, då kan man ju inte annat än att prata om den industrisemester som fortfarande betyder att många företag vill att deras anställda ska ta typ all semester mitt under sommaren. Det är Engelsmannen inte alls van vid, han har alltid kunnat ta semester när han velat (i princip, visst har det funnits tillfällen då jobbåtagande förhindrat semester) och det har passat oss bra, vill vi till exempel åka och hälsa på familjen på höstlovet så har det gått bra, har han velat ha några dagar ledigt när vi haft besök har det också gått bra. Men i Sverige ska "alla" ha ledigt under sommaren, alla myndigheter och liknande stängs i princip ned. Blir du sjuk? Aj då, du får vänta till september. Ska du föda barn? Hoppsan, vi vet inte om det finns plats för dig.

Vi hade några vänner på besök från Tyskland i helgen, och de blev lite förvånade när de insåg att de flesta mataffärer har öppet som vanligt på söndagar, i Tyskland (åtminstone i München med omgivning) är alla stängda röda dagar. Så man kan ha mataffärer som är öppna jämt i Sverige, men gud nåde den som vill ha semester någon annan gång än vecka 26-31! Som sagt, one size ska passa alla i Sverige, undantag undanbedes!

Och där kommer vi till en annan sak jag irriterar mig på. Veckonummer. Finns det något annat land som kör med veckonummer istället för datum?! "Jag har semester 1-21 juli" är för mig glasklart, medan "jag har semester vecka 26-28" får mig att klia mig i huvudet och börja räkna på fingrarna. Jag vet att jag inte är ensam om det som fd utlandssvensk heller!

Men ja, det tog mig väl ungefär två år att vänja mig vid både Tyskland och England, nu har det gått ungefär ett och ett halvt år i Sverige, så till hösten kanske allt känns glasklart för mig...

Simma mot strömmen med barn i Sverige

Jag såg på Skavlan i fredags, där utrikeskorrespondenten och författaren Johan Ripås intervjuades bland annat. Hans barn är födda och uppväxta i Afrika, men efter att ett av barnen fått en cancerdiagnos så flyttade de till Sverige, och när Skavlan frågade om barnen hade upplevt några kulturkrockar så nämnde Johan en situation när hans barn lekte på en lekplats i Sverige och ville ta en spade utanför sandlådan, men en grupp med svenska barn var noga med att påpeka att spaden ju ska vara i sandlådan. Jag återberättar det inte särskilt bra, såg ni inte programmet så får ni kolla på länken ovan (han pratar ungefär 11-12 minuter in i programmet) och även om mina barns kulturkrockar kanske inte var fullt så stora så har det ändå krockats en del. Johan var fascinerad över hur man i det svenska samhället vet sin plats och funktion ända ned till barnen!

Alfred, som varit van vid den engelska skolans ordning och reda, blev först chockad när han kom till skolan i Sverige och upplevde oredan. Det är verkligen milsvid skillnad, båda skolorna har för- och nackdelar, men just ordning och reda saknar vi från England! Anders däremot, har ju inte haft någon erfarenhet av vare sig förskola eller skola, han har varit hemma med mig, så nu när han har börjat så smått på svensk förskola så har han också fått börja vänja sig. Jag tycker det är både skrämmande och fascinerande hur svensk förskola försöker stöpa varje barn i samma form, men jag antar att om barnen börjar förskolan när de är dryga ett så är de fortfarande väldigt formbara och det är lätt att få dem att rätta in sig i ledet. En kompis, vars barn går hos dagmamma, berättade att dagmamman föredrar att en ettåring börjar hos henne hellre än ett äldre barn, just för att ettåringen är lättare att få in i samma rutiner. Och visst, jag fattar att jobbar man som dagmamma eller förskola så är det såklart lättare om alla barn gör samma sak samtidigt och att de lär sig tidigt att de inte har någon valfrihet.

Anders och Alfred har kunnat bestämma mer över sin dag. Bibliotek eller lekplats? Läsa två böcker eller fyra? Ok, idag är man lite tröttare så vi tar en längre sovstund på dagen. Men så funkar det ju inte på förskolan! Anders har inte haft helt lätt att rätta in sig i ledet, och jag är så evinnerligt glad att jag fått mina barn utomlands och haft möjligheten att vara hemma med dem länge, för den möjligheten har inte majoriteten av föräldrar i Sverige. Förskola vid ett års ålder är så inrutat att föräldrar oftast inte ens överväger något annat alternativ. Jag vet att många föräldrar i Sverige förfasas över att barn i England börjar skolan så tidigt (Alfred började när han var 4,5 år och Anders skulle ha börjat precis efter att han fyllt fyra), men att de själva sätter sina egna barn i förSKOLA från ett års ålder reflekterar de inte över (förskolan har precis som annan skola en läroplan). Som vanligt har svenskar väldigt höga tankar om sig själva och en oförmåga att se brister i det egna. Det som är konstigt, tycker jag, är att det knappt verkar finnas någon diskussion om detta i Sverige, även fast det finns vissa, som Madeleine Lidman i Hemmaföräldrars nätverk, som väljer att stå upp för barnen och föräldrar som inte vill simma med strömmen.

Hej 2019

Kära bloggen,

Ja, det känns nästan mer som en dagbok än en blogg, numera, med en massa påbörjade inlägg som jag sen inte haft inspiration/tid att avsluta. Kanske blir 2019 året då min blogg får nytt liv, eller så överlever den inte denna konstgjorda andningen och går i graven. Vi får se helt enkelt! Jag var så pepp, i början på december, att få fart på bloggen igen, men då gick min dator och tvärdog så då blev det inget med det! Ny dator är nu inhandlad och man kan väl hoppas att den håller längre än de knappa två åren den andra gav mig!

Som sagt finns det en massa påbörjade inlägg, och också en hel del i mitt huvud, det känns som om jag inte riktigt gått igenom flytten till Sverige överhuvudtaget, och det är så mycket jag vill skriva om, men samtidigt är jag orolig för att trampa mina läsare på tårna och göra er upprörda med mina reflektioner. För, let's face it, även om Sverige är väldigt bra på många sätt och svenskar är väldigt bra att hypa landet och sig själva, så har de också enormt svårt att höra kritik om Sverige. Och Sverige är långt ifrån perfekt, kanske något jag kan se lättare nu när jag bott utomlands och har andra referensramar? Fast något jag också insett är att det inte finns ett perfekt ställe/land, utan man får göra det bästa med det man har! Tänk, har jag slutligen gått och blivit vuxen?

Klagoväggen

* April och maj är vår. Juni, juli och augusti är sommar, september och oktober är höst. Vilket betyder att november, december, januari, februari OCH mars är vinter! Vinter i fem av tolv månader i Sverige. Aaaahhh..!

* Torr, torrare, torrast. Nej, jag beskriver inte min humor utan luften i Sverige denna vinter! Mitt hår och min hud har uppenbarligen vant sig vid det mer fuktiga klimatet i England, för nu reagerar det direkt! Jag smörjer in mig med allt möjligt och googlar luftfuktare.

* Melodifestivalen. När jag bodde utomlands nöjde jag mig med att kolla in finalen, och ja, jag förstår nu varför jag gjor det. Om jag inte visste innan vem David Lindgren är så vet jag det nu, med råge! Kanske skulle låta en programledare leda det nästa år istället för en entertainer? Bara en tanke. För övrigt tycker jag att Petra Marklund borde ta hem det. Vaddå, kan man inte rösta på henne?! Maxida Märak då? Nähä, inte hon heller...

* Det är en konstig känsla att ha varit utlänning så länge, och nu helt plötsligt inte vara det... Det känns som en del av min identitet har gått förlorad. Är det någon hemflyttad svensk som håller med om det? Svårt att veta vem man är.

* Det har varit så mycket skit den senaste tiden, både sjukdomar i form av förkylning och magsjuka, men också mer allvarliga saker, olycksfall och dödsfall. I februari dog en bekant i München av bröstcancer, efter sig lämnar hon en make och en fyraårig son... Så ända in i hjärteroten sorgligt.

Bilder från vintern

Anders har förstått att tjusningen med vintern är att man får dricka mängder av varm choklad! Det gäller att se till att man får upp varenda droppe!

Min mening med livet i februari stavas semla! Den här är min favorit, mycket kardemumma i bullen och mumsig mandelmassa med lagom stora bitar.

Härligt isigt vinterblått.

Som sagt, varm choklad i mängder! Godast smakar det utomhus.

Det är skönt att sova utomhus också, hur mysigt ser inte det här ut?

Ett av Engelsmannens första vinterinköp var såklart skridskor!

Slow cookern och Le Creuset-grytan har fått jobba mycket i vinter, perfekt vintermat!

Alfred målar vid köksbordet.

Anders med paddan i sitt och Alfreds rum.

Och med paddan i soffan!

När solen kommer fram är ljuset fantastiskt här hemma!

Och mitt i alla förkylningar och sjukdomar vi har haft i vinter, så fyllde Alfred sju år! 7! Galet vad tiden går fort, jag är så tacksam för att jag får spendera så mycket tid med honom och Anders.

Ett halvår i Sverige

Snipp snapp, så har det gått ett halvår sedan vi flyttade till Sverige! I vissa stunder har det varit de mest långsamma någonsin, men ändå, ett halvår har gått snabbt!

För mig har det i mångt och mycket varit att flytta hem, men efter att ha bott utomlands de senaste åtta åren är det också mycket som är nytt och annorlunda för mig. Liksom som i Tyskland och England så har de första sex månaderna varit ganska tuffa, det tar tid att komma in i allt, och då pratar jag inte enbart om allt praktiskt med skatter, barnbidrag mm (något som ännu inte är klart...), utan också känslomässigt och att hitta en vardaglig rytm. Engelsmannen stortrivs, både på jobbet men också med annat, han har verkligen saknat cykel- och utomhuskulturen han lärde sig att älska i München och som tyvärr saknas i England, men som vi numera har igen i Sverige. Alfreds smekmånad med skolan har väl gått över lite, i början var allt underbart och fantastiskt, men nu börjar det tråkiga smyga sig in där också. Jag saknar skoluniformen men älskar att de är ute och leker varje dag, oavsett väder. Sånt händer inte i England, där är det indoor play vid dåligt väder. Alfred älskar vintern när han kan vara ute och åka skidor, pulka eller skridskor, men han gillar den inte fullt lika mycket när han måste dra på sig termokläder för att cykla till skolan i mörkret på morgonen! Och det här med att klä två barn och mig själv i vinterkläder... Hmm...

Och så är det svenskarna också, en säregen skara, minst sagt. Det jag märkt nu är att väldigt många går runt med hörlurar i öronen HELA TIDEN, onekligen ett effektivt sätt att slippa beblanda sig med andra människor mer än nödvändigt, väldigt avskärmande. Gillar man sånt är det såklart bra, men jag som närmast kommer från en engelsk by där alla hälsade på alla och småprat var mer regel än undantag, tja, jag tycker det är tråkigt. Jag har märkt att om jag möter en 80+ så kan jag le och nicka som en liten hälsning, och faktiskt få något gensvar, men annars är det väldigt dåligt. Till och med på Alfreds skola är det stelt. Ja, hälsar jag hälsar folk tillbaka, men det går inte så lätt att få till småprat! På nästa föräldramöte borde jag kanske ta med några flaskor vin, alkohol verkar vara det enda sättet att få svenskar att öppna sig! Jag ska åtminstone läsa Fredrik Lindströms bok Extremt svensk så snart som möjligt, tror jag behöver återanpassa mig... "Samtidigt finns det vissa mörka, dysfunktionella drag i vår kultur som jag tycker vi borde vara skyldiga att rapportera till omvärlden. Jag menar olika typer av isolering, ensamhet, konflikträdsla och problem med social kontakt." Yes, precis så.

Ljusa tider

Jag har precis plockat bort julen nu. Jag började dekorera redan vid första advent, så det känns dags för en uppfräschning här hemma. I köket doftar det gott av dessa blåa hyacinter! Ett enkelt tips är att plantera dem i gamla konservburkar, vips har man en kruka! Granen har hållit sig otroligt fin det här året, vi köpte en kungsgran från IKEA, men den har också fått åka ut nu! 

Jag hoppas också att min undanplockning (vinterstädning) ska få fram ett halsband som jag tappat bort sen flytten! Såklart är det mitt favorithalsband, en öppningsbar berlock i guld med bilder på barnen och oss, ett halsband jag fick för flera år sedan av Engelsmannen i present. Typiskt! Ännu mer typiskt att det köptes i en antikhandel, så det är inte ens så att vi kan kontakta butiken och se om de har ett likadant kvar i lager! Suck. Håller tummarna för att det kommer fram någonstans... 

Idag kändes det till och med som att det har blivit ljusare ute, och även om jag inte längtar efter vår så känns det ändå skönt att mörkret så sakteliga ger vika.

Sura svenskar

"You don't like Sweden very much, do you?" frågade Engelsmannen idag efter att jag hade klagat inför honom. Men jo, Sverige gillar jag, men svenskarna alltså, finns det några mer miserabla människor?! I Tyskland var folk sura och blängde på en, i England var folk övertrevliga och artiga, men här i Sverige försöker människor helst låtsas om att det inte finns några andra människor omking dem. De går runt med hörlurar och stirrar antingen i en mobil eller ned i backen. Står du i vägen säger de inte "ursäkta mig" utan de står och bligar och är sura för att du inte fattar att du står i vägen (det borde man ju verkligen fatta) och i trafiken klarar de inte av att ligga bakom någon annan trafikant utan måste om till varje pris, om det så må vara en omkörning i en kurva som inte enbart sätter dem själva i fara men alla andra bilar också! Vi har kört bil i många länder, men aldrig har vi sett så många, dumma omkörningar som här! Jag antar att förare i andra länder är mer vana vid trafik och att man faktiskt kan ligga bakom andra bilar ( i England går det inte att köra någonstans utan att det är en bil framför en!) och det är väl något som ändrats de åren jag bott utomlands, att det faktiskt är mer trafik på vägarna nu, men ingen vet hur man hanterar det!

Cyklister är också en grej. Linköping är en riktigt bra stad för cyklister, många bra cykelvägar runt om hela staden, men cyklisterna är helt galna! Vi cyklar till och från skolan med Alfred, och han är verkligen duktig för att vara så ung, men varje dag ser vi cyklister som cyklar mot rött, mot enkelriktat eller på trottoaren. Bara första dagen såg vi två cyklister, vid två separata tillfällen, som nästan kolliderade med bussar för att cyklisterna åkte mot rött. Galet! 

Annars då? Jorå, det funkar.

Stockholm i mitt hjärta

Jag står i köket och breder mackor till picknick imorgon när Jess Glynnes Take Me Home kommer upp på Spotify, och tårarna börjar rinna:

"Wrapped up, so consumed by all this hurt
If you ask me, don't know where to start
Anger, love, confusion
Roads that go nowhere
I know that somewhere better
Cause you always take me there
Came to you with a broken faith
Gave me more than a hand to hold
Caught before I hit the ground
Tell me I'm safe, you've got me now
Would you take the wheel
If I lose control?
If I'm lying here
Will you take me home?
Could you take care of a broken soul?
Will you hold me now?"

För även om det som hände i Stockholm idag, och i London för två veckor sedan, känns väldigt långt bort, så känns det ändå också nära. I mitt huvud rullar bilderna på repeat, skräckslagna människor som springer för att ta skydd, beväpnade poliser och övertäckta kroppar som är stilla. Tankarna går till alla dem som inte får hem en älskad ikväll, alla de som förlorat någon eller har nära som är skadade. Det enda jag kan göra här är att fortsätta leva, bre klart mackorna, torka tårarna och ta med mina barn på nya äventyr, visa dem att livet är vackert och att det finns så mycket att leva för.

Black Wednesday

Imorgon är det Black Wednesday.

Dagen D.

Startskottet för Storbritanniens utträde ur EU.

Det har gått nio månader sedan det var folkomröstning och Leave vann med 51,9 %. Jag är fortfarande så fruktansvärt arg över det, framförallt för att många som röstade Leave inte förstår hur det här kan påverka mig! "Jag röstade Leave för att det är för många immigranter, men jag menar inte såna som du förstås!" Ja, ren rasism alltså. Svårast att smälta är att Engelsmannens familj har visat sig vara av den här sorten, från folkomröstningen fram till hösten hade jag ingen direkt kontakt med dem eftersom jag var så rosenrasande arg. Vi har ju haft en något ansträngd relation till varandra även tidigare, och deras åsikter om det här var den berömda droppen som fick bägaren att rinna över. Nu har vi haft något av en bräcklig fred, två barn som vi alla älskar gör ju att vi försöker så gott det går, men ibland kan jag inte låta bli att undra varför jag ens försöker? Engelsmannen har alltid varit väldigt nära sin familj, men nu känner han knappt igen dem längre och det jobbiga är att det inte känns som att de är på vår sida! Det gäller såklart inte bara brexit, eller brexshit som jag föredrar att kalla det, utan även annat. Och nu när det börjar bli allvar på riktigt så börjar det riva inom mig igen. Jag är så arg! Jobbigt är det!

Och för er som är kompis med mig på Facebook, jag ber om ursäkt för de tusen miljarder artiklar om brexshit jag ilsket delar, men det är mitt sätt att hantera ilskan eftersom jag vet att min svåger ser det och rapporterar direkt till svärmora. Ja, jag är barnslig som så...

Palmolja i livsmedel

Vissa saker gör mig förbannad! Som förälder, särskilt nybliven förälder, litar man på att de rekommendationer man får är de som är bäst för barnet. Håller ni med? Till exempel om vaccination, jag är inte alls tillräckligt insatt i sjukdomar och vaccinationer för att jag ska kunna ta ett beslut om vad som är bäst, utan jag litar på experterna och vaccinerar mina barn. Andra råd man får är ju kanske inte lika oemotstridda, till exempel om samsovning, så där gör man lite vad som känns bra. Typ.

Men när det kommer till mat, ja, då måste vi faktiskt kunna lita på att det vi ger våra barn är det bästa! Det finns tusen olika anledningar till varför man ger en bebis bröstmjölksersättning, och ja, man förstår säkerligen att bröstmjölksersättning inte är exakt som bröstmjölk, men nog räknar man med att den inte ska vara farlig för barnet? Igår rapporterades det om att Livsmedelsverket gick ut med en varning om palmolja, man ska undvika livsmedel med palmolja i eftersom det innehåller ämnen som kan vara cancerframkallande. I bröstmjölksersättning som innehåller palmolja har halterna av glycidyl och 3-mcpd-estrar varit tio gånger högre än vad som anses vara tolerant dagligt intag! Det är särskilt alarmerande eftersom bröstmjölksersättning är till för så små barn. Skrämmande! Men på grund av byråkratiskt krångel så dröjer det innan lagstiftning kommer som tvingar tillverkarna att tänka om, också skrämmande.

Så till dess, var noggranna med att läsa innehållsförteckningar, inte bara när det gäller bröstmjölksersättning, palmolja finns också i kakor och bakverk. Eller baka kakor själva, då blir det garanterat ingen palmolja!

Flygande miljöförstöring

Häromdagen köpte vi våra flygbiljetter hem över jul (åker på kvällen den 22 december, hoppas verkligen vi slipper snöoväder!!!) och som alltid när jag köper flygresor så får jag lite dåligt samvete. Jag vet ju hur dåligt, ur miljösynpunkt, det är att flyga! Men samtidigt, den enda gången vi flyger är när vi ska hälsa på familjen, i stort sett. Det är 18 månader sedan vi senast flög på semester, och då var det till Italien där vi mötte upp med vår "München-familjen"! Och ändå, nog borde vi kunna ta med våra barn och visa dem världen någon gång, om vi har råd?

Men de jag tycker borde se äver sitt resende mest är affärsmänniskor. Ja, ni vet de där människorna som ser så viktiga ut när de är ute och flyger. För de är faktiskt på businessssss! De har ett syfte med sitt resande. Tror de, åtminstone! En bekant i München jobbar med försäljning på ett stort företag och han flyger i stort sett varje vecka. Även fast han åker från München blir det ofta mellanlandningar, alltså fyra flyg per resa. Och så har vi de som flyger någonstans över dagen för att vara med på ett möte. Say what?! Med dagens teknologi, nog ska man väl kunna ta dessa möten via dator? Jag kan förstå om man ska på studiebesök, kurs eller lära sig något hands on, då kan man behöva träffas face to face, men för ett möte för att komma överens om något, eller för att sälja in något, inte behövs det en dyr och miljöförstörande resa för det? Jag förstår bara inte. Var är dessa människors sociala ansvar för vår och kommande generationers miljö? Jag har också märkt att de som reser mycket inom jobbet, också verkar resa mycket på sin fritid. Jag antar att de har en massa "gratis" poäng som de måste spendera på flygresor. Återigen utan att ge den minsta hänsyn till miljön!

Är jag ensam om att tänka så här? Jag tycker bara det är så konstigt att det är så få som verkar tänka på det, trots att det finns mycket information om flygresor och vår miljö. Det är lätt att känna missmod över ens egna val att källsortera och använda bilen ytterst lite, när man ser det här.

Onsdagspunkter

* Jag ska på mitt livs första baby shower på lördag, och jag förstår inte riktigt vitsen med det, faktiskt? Alltid härligt att komma ihop med folk och umgås, men att ge presenter till en bebis som inte är född än? Don't get it. Och vad skriver man på kortet? Lycka till? Glöm inte att andas? Och så det här att det bara är för mamman... Varför? Pappan ska väl också bli förälder? Nåja, jag får återkomma med rapport senare.

* Vädret här i England är helt bananas. Ena stunden strålande sol för att i nästa sekund hällregna, ja, nästan hagla! Crazy weather, som Alfred kallar det.

* De pratar mycket om hälsa i Alfreds skola,vilket jag tycker är bra. Om vikten av att röra på sig och stoppa i sig bra mat som bränsle. De har springtävlingar i skolan på rasten, och Alfred vill bli lika snabb som Usain Bolt, och simma lika snabbt som Michael Phelps. Jag försöker få i honom grönsaker genom att hävda att både Usain och Michael äter massvis med broccoli och avokado. Alfred envisas med att morot är den absolut bästa grönsaken. Nåväl, vi får se vem som är ihärdigast!

* Bilden på Anders? Bara för att han är så söööööt!

* Anders och jag ska ge oss iväg till en lekgrupp nu, ha en finfin onsdag!

Skillnad mellan pojk- och flickbebisar, såklart!

Jag har pratat tidigare om hur bristen på genusdebatt i England gör mig galen, men det gör mig fortfarande galen!

Väldigt ofta hör man föräldrar som ursäktar sina barn med orden "but he's just being a boy" när barnet ifråga har betett sig olämpligt i skola/lekplats/park/någon annanstans, som om det vore en helt godtagbar ursäkt. De förväntas nästan bete sig dåligt eftersom de är pojkar! Det är i och för sig jätteskönt för de här pojkarna som kan göra vad de vill och sedan komma med ursäkten att de bara är pojkar, för det är så pojkar är. Många män verkar bära med sig den ursäkten även som vuxna.

Det här börjar redan tidigt. Jag råkade lyssna på en mamma som väntar sitt tredje barn, och hon berättade för sin väninna att hon ju hade två pojkar sedan tidigare och att de nu väntade en flicka och det var ju väldigt spännande och förvirrande för hon visste ju ingenting alls om flickbebisar! Nej, för det kommer komma som en överraskning för henne att bebisar med snippa är helt annan än sak än en bebis med snopp! Flickbebisar kanske prutar glitter och bajsar rosenblad! Vad vet jag, jag har ju bara haft snoppbebisar?!

Och det verkar inte vara någon som ifrågasätter det här, det är helt normalt. Jag känner mig så otroligt svensk ibland. Jobbigt.

Kaos efter Brexit

Just nu är det svårt att tänka på något annat än Brexit. Vad kommer att hända? För att citera Just D: "ingen som vet, ingen som vet!" Så känns det verkligen. Debatten innan folkomröstningen var otroligt infekterad. Remain-kampanjen, alltså de som ville vara kvar i EU, anklagades av Leave-kampanjen för att driva "project Fear" där de bara raddade upp allt dåligt som skulle hända med landet utanför EU. Scaremongering (panikspridning/skrämselpropagande) är ett ord som har använts otroligt mycket. Leave-kampanjen har å sin sidan inte haft särskilt många argument alls, förutom att hävda att allt Remain säger är fel. Ja, och så ljuga förstås. Nigel Farage, en ledande högerpolitiker som var för Leave, har blivit hårt kritiserat för användandet av en poster som visar syriska flyktingar på väg in i Albanien och Leave har också tagit tillbaka det vallöfte de gav om att de pengar som nu skickas till EU istället ska gå till sjukvården, och sagt att det var ett misstag från deras sida. Det är med den informationen som brittiska folket har valt att lämna EU på. Det känns stabilt, eller inte.

Boris Johnson, den ledande politikern bakom Leave, har nu kommenterat det hela med att säga att Storbritannien fortfarande är en del av Europa och att de bara ska ta sig ur EU för att slippa dess krångliga lagar och regler, men ha kvar fri rörlighet och en öppen marknad. Ungefär som The Sunday Times AA Gill skrev innan folkomröstningen:

Och nu då? Som sagt, ingen som vet. Premiärminister Cameron har sagt upp sig och lämnat stafettpinnen på golvet, men ingen verkar riktigt vilja ta upp den. Boris ses fortfarande som den mest tänkbara kandidaten, men jag tvivlar på det. UKIP vill att det ska vara en Brexit-regering, så de förväntar sig Boris, men jag tror att de konservativa kanske inte är riktigt lika sugna på det. För att ena ett land som är så djupt splittrat, tror jag det vore bättre med en kandidat som inte är så fullt kopplad till Brexit. Många diskuterar att Boris har missat sin chans, det är många som inte alls vill ha honom där, till och med Jamie Oliver lägger sig i och säger att blir Boris premiärminister, ja, då lämnar han landet! Även oppositionen tampas med en stor kris. Många i partiet är missnöjda med Labour-ledaren Jeremy Corbyns sätt att hantera debatten innan folkomröstningen och klagat på att han var för osynlig. Hälften av hans skuggkabinett har sagt upp sig. Krisen är stor både hos the Tories och i Labour.

Det har också rapporterats om hatbrott riktade mot EU-immigranter efter folkomröstningen. Och det är bara skrämmande.

En värld i förändring

När jag var liten var jag rädd för att det skulle bli krig i Sverige. Jag tror det var någon gång i mellanstadiet, det kan även ha varit tidigare, men det var då, när människor flydde kriget på Balkan och några kom till säkerheten i Sverige, som jag verkligen började förstå vad krig var och hur det påverkade människor. Det började en kille i vår klass, Igor, som snabbt lärde sig svenska och blev en del av gemenskapen. Jag kommer ihåg att hans far anordnade en fotoutställning med bilder från deras hemland, och jag tittade på bilderna och förvånades över hur vackert det varit! Bilderna jag sett från kriget på Balkan var sönderbombade hus, förstörda vägar och gråtande människor, men här visades bilder på azurblått hav, gröna träd, vackra hus och glada människor! I min hjärna fick jag inte riktigt ihop bilderna!

Så jag kommer ihåg hur jag låg i sängen i mitt flickrum och tittade ut över träden i skogen bakom vårt hus. Jag föreställde mig krigsflygplan komma flygande över trädtopparna och släppa bomber över vårt land, över vårt hus. Föreställde mig brinnande träd och att tvingas fly. Jag lugnade mig själv med att vi visste bättre, de innan oss hade överlevt krig och vi visste att det inte var värt det. Jag kunde somna lugnt efter det.

Men nu lever vi i en värld mer våldsam och separerande än någonsin förut. Det är terrorbrott och explosioner, rasistiska åsikter har blivit något nästintill normalt och mitt i allt står jag och undrar hur det kunde bli så här? Visste vi inte bättre?

Om en vecka går Storbritannien till val om de ska vara kvar i EU eller lämna det. En legitim fråga i sig, men så här en vecka innan valet domineras frågan helt av invandring. Invandrare är roten till allt det onda, enligt de mest hårdnackade EU-motståndarna. Jag är med i en grupp med svenskar i Storbritannien på Facebook, och många av oss har samma känsla av overklighet. Bara de senaste månaderna, veckorna, har det helt plötsligt blivit accepterat för människor att ha rasistiska åsikter, tunt beslöjade som att man vill det bästa för sitt land. Som utlänning känns det här naturligtvis inte bra, EU är inte perfekt och det finns mycket som kan ändras, men Storbritanniens alla problem kommer inte lösas bara genom att lämna EU, knappast, och alla problem är inte orsakade av utlänningar. Och om de lämnar EU, ja, då är Engelsmannen och jag väldigt sugna på att lämna Storbritannien, för jag vill inte bo i ett land där jag och min familj inte känner oss välkomna.

Samtidigt, på andra sidan Atlanten, är Donald Trump en kandidat till presidentposten. Att bli den mäktigaste människan i världen. En man som sagt att han vill bygga en mur mot Mexiko och förbjuda alla muslimer att komma in i USA.

Vart är världen på väg? Vet vi inte bättre?

Föräldrafunderingar

Jag umgås med några andra mammor här i Lytham, med bebisar i Anders ålder, och nu börjar de flesta av dem planera inför framtiden. De flesta har mammaledighet som räcker i 9-12 månader, så den börjar alltså lida mot sitt slut. Det är inte många som känner sig så sugna på att gå tillbaka till heltidsarbete igen, några vill inte gå tillbaka alls! Och i de här diskussionerna så slås jag av två saker:

1. Det är bara mammans jobb det pratas om, hur många timmar hon ska arbeta, om hon ska arbeta överhuvudtaget. Det är ingen som väntar sig, eller ens verkar vilja, att pappan kan gå ned i tid för att på så vis underlätta för mamman att återgå till arbetet. Det är oftast till syvende och sist en ekonomisk fråga, hur mycket måste mamman tjäna för att det ska vara hållbart att skicka barnet till förskola/nanny, något som kostar de flesta mellan 9000-15000 sek/månad?

2. I Sverige känner jag inte att det diskuteras på samma sätt, utan där förväntas både mamman och pappan jobba. Som förälder har man rätt till att bara jobba 80%, vilket skulle betyda att barnet skulle behöva spendera mindre tid på förskolan, men det verkar inte vara så många som faktiskt utnyttjar den möjligheten?

I England så ser man ju direkt att barnomsorg är dyrt. Om man räknar på vad man kanske spenderar på bil+bränsle för att ta sig till och från jobbet + kostnaden för barnomsorg, ja, då kanske det är svårt att få det att bli ekonomiskt försvarbart. I längden är det såklart alltid bättre för eknomin att arbeta, om man tänker på löneutveckling, pension, mm, men det måste också kännas värt det. Vad är tid med ens barn värt? I Sverige behöver ju inte den frågan uppstå, då kostnaden för barnomsorg bara är en bråkdel av vad man betalar i England, men nog är det konstigt att inte fler ändå frågar sig det? Med en otroligt bra och flexibel barnomsorg, som knappt kostar något, så borde ju fler föräldrar kunna spendera mer tid med sina små barn. Jag läste en bra kommentar någonstans, om att de flexibla förskolorna i Sverige kom till för att mammorna skulle kunna komma tillbaka ut i arbetslivet, men att det i längden bara betyder att papporna fortfarande inte behöver ta det ansvar som de borde ta. Det ligger något i det.

Torsdagsnöje

Undrar när vi kommer kunna öppna dörren till vårt perfekta hem? Och hoppas den dörren är rosa! Bildkälla.

Det är två veckor kvar tills vi åker till Sverige på påsklov, och jag ökar på min Sverige-längtan genom att surfa Hemnet och kolla in vilka hus vi skulle kunna köpa i Sverige för den budget vi har när vi letar hus i England. Jag dreglar över helkaklade, vattentäta (!!!!!!) badrum, fina ljusinsläpp, kakelugnar och vackra trägolv. För att inte tala om trädgårdar och uterum! Nu är det inte så att hus i Sverige är supermycket billigare än i England (om man bortser från sjukt dyra London), men standarden är generellt högre. Och som svensk är det svårt att vänja sig vid den engelska standarden... Jag kommer ihåg ett nybyggt hus vi tittade på här när vi flyttade från München. Där kunde dörren till toaletten inte stängas utan den tog i i golvet. "Det fixar vi innan inflytt", sa mäklaren, och vi ba: "nä, thank jo". Diffar toalettdörren med två decimeter så kan man nog räkna med att andra saker i huset inte heller är som de ska! Men en sak jag saknar med svenska hus är en suites, alltså att the master bedroom har ett eget badrum med toalett och dusch, typ som ett hotellrum. Det tror jag aldrig jag har sett i Sverige, men det tycker jag är trevligt! Tror det är vanligt även i USA?

Men jag har egentligen inte så höga krav på mitt framtida hem. En sak jag saknar från München är de härliga fönsterna och allt naturligt ljus vi hade där, det har vi verkligen inte här vi bor nu, så det skulle vara härligt att ha i vårt framtida hem. Och ja, ett vattentätt badrum är ju alltid bra, men ligger vårt framtida hem i England får vi nog räkna bort det!

BLW och sjal, tips?

Puré till Alfred när han var ett halvår.

Mina kära svärisar har tyckt att vi ska börja ge Anders mat i en dryg månad nu, så av ren princip kommer vi inte ge honom någon annan mat än bröstmjölk till dess han börjar skolan... Nej, skämt skämt, men de har lite svårt att inse att dagens råd är att enbart amma/ge ersättning fram till sex månader och sedan, långsamt, introducera annan föda. Svärmor tjatar om att för Engelsmannens broder var bröstmjölk bara en dryck och hon började ge honom kex när han var en månad gammal, och honom är det minsann inget fel på (kan diskuteras i och för sig...). Kan kanske hänga ihop med att råden på 70/80-talet var att amma var fjärde timme och som tur var har de råden ändrats lite!

Men det var ju inte om mina kära engelska familj det här skulle handla om, nej, utan BLW, så kallad baby led weaning, som inte riktigt fanns på samma sätt när Alfred var bebis, så jag är väldigt nyfiken på det! I korthet går det ut på att man inte matar bebisen puréer utan ger hen bitar av mat som hen sedan själv får utforska och stoppa i munnen. Är det någon som kört på det och kan ge tips på vad man ska tänka på?

Med Anders har jag också blivit en riktig bärnörd, jag sjalar eller bär honom i sele varje dag, vagnen används alltmer sällan. Jag har en Solly Baby som var perfekt när han var nyfödd, men nu börjar han bli lite för stor för den. Just nu kör jag mest på Ergon som jag älskar, men jag skulle gärna vilja ha en vävd sjal att växla med. Jag tycker att Artipoppes sjalar verkar vara så härliga, men hoppsan, priserna är inte riktigt lika härliga... Som tur finns det andra sjalar som är lite mer överkomliga. Någon som sitter inne med tips på bra sjalar?

Let's Talk About Boobs, Baby...

Amning räddar liv, enligt WHOs senaste rapport. En väldigt kontroversiell sak att säga i västvärlden, inte minst i Sverige. Men faktum verkar vara att amning är livsviktigt, inte bara i u-världen, där saker som brist på rent vatten gör modersmjölksersättning rent av farlig, men även här hos oss:

Det finns helt klart fördelar med att amma. Om alla svenska mammor ammade så skulle det ge lägre blodtryck och kolesterol i befolkningen som helhet, något som i sin tur skulle resultera i färre som drabbas av exempelvis stroke och diabetes. Därmed inte sagt att det gäller för en enskild individ.

Och det är väl sista meningen som man egentligen borde ta fasta på, för alla mammor kan, av ett eller flera skäl, inte amma och då är det ju väldigt bra att modersmjölksersättning finns! Många verkar tro att amning kommer helt naturligt, men det är tyvärr inte helt sant. Likväl som att vissa har svårare och jobbigare graviditeter än andra, likväl kan vissa ha det jobbigare med att få till amningen. Till skillnad mot en graviditet och förlossning, som man bara får genomlida för att man inte har något val, så har man ett val när det kommer till amning. Vad jag kan känna är att vi inte får så värst mycket information om amning innan det kör igång, och framförallt information om hur bra bröstmjölk är. Den här informationen fick åtminstone mig att tappa hakan:

- Bröstmjölk ändras dagligen beroende på signaler som skickas från bebisen. Alltså är bröstmjölken alltid perfekt för bebisen.

- En sjuk bebis får antikroppar från moderns bröstmjölk, eftersom (håll i er) det uppstår ett vakuum kring bröstvårtan under amning, samtidigt som bebisen får i sig bröstmjölk kommer bebisens saliv in i bröstvårtan och mammans kropp får signaler om precis vad som ska produceras för att göra bebis frisk.

- Bröstmjölk är full av hormoner. Mammans kropp producerar olika hormoner beroende på om det är dag eller natt, vilket hjälper bebisen att förstå dygnsrytmen.

- Bröstmjölk tar smak av det mamman äter, vilket underlättar introducering av mat när bebis är större, eftersom hen redan är van vid en massa olika smaker.

Så himla häftigt.