Miss Marie

Jag lovade en uppdatering om min första dag på jobbet, och jag kan väl inte bryta det löftet, så here we go!

Dagen började kanon med att jag tappade min tallrik i golvet och lyckades skvimpa ut både mjölk och juice. Tallriken gick såklart sönder och mackan blev alldeles mosad. Antar att det var en självmordsbenägen macka. Lika bra att jag inte åt den.

Väl vid jobbet (som ligger tio minuters promenad bort, helt perfekt), så var det jag, en tyska, en polska och två english gentlemen. Till slut fylldes gruppen på tills vi var tolv stycken, däribland en kines, en nigerian och en engelsman som kunde prata franska (impressive!). Vi satt sen hela dagen och blev matad med information om företaget, muy roligt (not).

Vad jag bland annat fick reda på idag, var att vid brand ska jag gå till närmaste utgången, INTE springa. Ok. Sen fick jag skriva namnet på den person som, om jag har jobbat mer än tolv månader och sen råkar dö, får ut fyra gånger min årslön. Så om jag dör om ett år så är det troligen Mike som ligger bakom det, bara så ni vet.

Dagens fundering: Varför är alla polacker jag möter så otroligt jobbigt uppblåsta? Dagens polack, gick på (on and on) om hur bra hon var på språk (hon kunde minsann både engelska, ryska, polska, italienska och tyska, och tyska var ju "hur lätt som helst" (det upprörde min tyska kollega lite)) och hur bra Polen var (varför är hon i England då?) och att hennes "landlord" minsann skjutsade henne till och från jobbet och han älskade henne jättemycket och hon var jätteintresserad av mode (ja, två decimeters utväxt och synliga stringtrosor är ju väldigt moderiktigt)! Det var samma sak med polackerna jag träffade i Paris, de är så himla full of themselves! Ge dem lite svensk anspråkslöshet, det går så himla mycket längre...

Nu är jag så trött, så trött, och som tur är så har min drömprins lagat middag åt mig. Mmmm...