Val på G

Jahopp, så har man äntligen bestämt sig för vad man ska rösta på, och lapparna ligger i en brevlåda i väntan på att få flyga tillbaks till Sverige.

Jag är pro allt som är nyskapande och bra för Sverige (i mina ögon iallafall), så därför har det varit extra klurigt detta år. Egentligen spelar det ju inte så stor roll vilket parti man röstar på, huvudgrejen är väl om man vill vara blå eller röd. Eller, ja, inte ens det stämmer ju nuförtiden, så frågan är ju alliansen eller inte alliansen. Ända från dess att alliansen bildades så har jag varit lite skeptisk till idéen. Om de nu alla ska samsas (FP ordar om sitt språkprov, KD om sitt vårdnadsbidrag) och bli en homogen allians... varför går då inte alla ihop och bildar ett nytt parti? Beats me. Och om jag nu vill rösta på mr Ljusblå, då får jag ju oundvikligen med herr jag -har -skaffat -en -stylist -och -hon -har -sagt -att -de -här -glasögonen -är -snygga -på -mig, madame jag -vet -bäst -för -att -jag -är -norrlänning -och -kvinna samt monsieur hur -mycket -jag -än -harklar -mig -så -låter -jag -så-här (om de nu får tillräckligt med röster, och det tror jag oturligt nog att de får). Och ärligt talat, ett mer främlingsfientligt och patriarkaliskt land än vi redan har, det vill jag aldrig någonsin främja. Så när jag tänkte efter lite till, så var valet helt enkelt inte så svårt längre.

Om Anna Lindh levt tror jag att det kanske hade varit ett ännu enklare val. Att ha henne som Sveriges första kvinnliga statsminister skulle ha varit klockrent. Idag sörjer jag henne, liksom tankarna om ett Sverige och en värld i harmoni. Båda två dog precis idag, för fem respektive tre år sen. Ingenting blir någonsin som det var.