Miss Marie

Det roliga med mitt nya jobb är inte själva jobbet. Nej, det är faktiskt inte så kul att jaga idioter som har spenderat bra mycket mer pengar än de har råd med, och som sen undrar hur jag har mage att ringa och kräva tillbaka pengarna! Jag trodde faktiskt att folk skulle ha mer vett, men nej då, här läggs luren på i örat, här skriks det och här säger folk åt mig att jag är fullkomligt dum i huvudet som tror att de tänker betala tillbaka lånet som de tagit. Det finns många konstiga människor här i världen.

Nej, det roliga med mitt jobb är istället arbetskompisarna. Det jobbar 28 olika nationaliteter på företaget, och många av dom jobbar på mitt plan. Här är den tokiga venezuelaren, som jag lärt säga gomorron, gomiddag och gokväll, och som rätt som det är kommer fram och väser "gomorron" i mitt öra. Den glada jamaicanen som skryter med att han är "the only black guy in Lancashire! There's just lots of white men here!". Engelsmannen som jobbade sin sista dag idag, och på tisdag beger sig av på sin jordenruntresa som bland annat innebär en två veckors tågresa på transibiriska järnvägen från Moskva till Peking. Tyskan som har pluggat i Blackpool och därför har den tjockaste Lancashiredialekten av alla på kontoret. Lettländaren som kallar folk Miss Marie eller Miss Lucy, istället för att använda efternamnet. Kinesen som har stora svårigheter med att uttala RMA, till vår stora förtjusning... varje gång. Fransmannen som uttalar x som iks istället för ex. Polskan som irriterar alla med att hela tiden fråga; "can I ask you a question?" - ja, du får ställa den frågan, men ingen mer, tack! Slovakiskan som undrade varför jag tyckte det var konstigt att männen i England bara har två veckors pappaledighet, det är ju ändå mamma som tar hand om barnet, så vad ska pappan göra hemma?

Ja, det finns en hel del roliga människor på kontoret, och det kan behövas när någon har varit nasty i telefonen.