Kärlek på loppis

Får ni ibland en känsla av att ting pratar till er? Särskilda ting som rör vid ens hjärta och vill komma med hem? Så var det med den här porslinsfigurinen. Hon satt där på en hylla på loppisen, tyst ammandes sitt barn, lite sliten och nött på vissa ställen, men ändå med ro i blicken. Hon ville följa med mig hem, it was meant to be. Hon hade kommit till loppisen dagen innan, så jag tror stenhårt att det var ödet som förde oss samman.

Till saken hör att jag inte alls gillar prydnadssaker utan funktion. Dammsamlare är inget för mig, men däremot gillar jag vackra saker och jag brukar oftast kunna kombinera de två. Fina fat som också kan vara smyckeshållare, skålar som extraknäcker som godisskål och så vidare. Därför var det så oväntat när den här damen fångade mitt öga. Jag vet att inte alla tycker damen med babyn är lika vacker som jag, min pappa hoppades att de skulle följa med mig till München, och det får de kanske, om de inte är för sköra för det.
Jag hittade också den här boken -"En vän är någon som tycker om Dig". Jo, men så är det. Boken är från 50-talet och har vackra bilder och minst lika vacker text. Den ska jag ge till någon som jag tycker mycket om.

Vinden kan också vara en vän.

Den sjunger små visor för dig om kvällen när du är sömnig och känner dig ensam.

Ibland vill den leka med dig.

Den skjuter på dig bakifrån när du är ute och går och låter löven dansa för dig.

Den följer alltid med dig vart du än går,

och därför vet du att den tycker om dig.