Hej då, farmor

Idag säger vi ett sista hej då till farmor.

Det är många blandade känslor idag. Saknaden är stor men blandat med det finns också lättnaden över att hon till sist fick vila och glädjen över alla de minnen jag har av henne.

Farmor hade en knaper barndom, hon fick börja arbeta tidigt för att försörja sig. Men det var med skratt i ögonen hon brukade berätta om den gången då ett flygplan var på besök i byn och farmor tog sina surt förvärvade slantar och betalade för att få en tur i planet. När de flög över hennes hem kastade hon ner sin mössa för att sedan hämta upp den när hon sen kom hem. Men farmor hittade inte mössan igen så sen fick hon gå runt med kalla öron! Men hon brukade skratta och säga att det var värt det!

Det är skrattet i farmors ögon som jag saknar mest. Man skulle kunna tro att en kvinna som fött nio barn, förlorat ett av dem alldeles för tidigt, överlevt sin make med dryga tjugo år och arbetat hårt, skulle kunna vara lite bitter, om så endast en smula, men jag har aldrig sett farmor utan ett leende i ögonen.

Hon njöt av att läsa vykort som hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn skickade henne, hon sa att hon kunde resa över hela världen utan att lämna huset.

Hon gillade att ha gräset på gräsmattan lite längre än de flesta, för hon tyckte att det kittlade så skönt på fötterna.

Farmor hade de mest fantastiska gröna fingrarna; i hennes trädgård växte blommor, frukter, grönsaker och bär. Farmors hemodlade tomater var de allra bästa, päronen de godaste och jordgubbssaften hon gjorde av de hemodlade jordgubbarna var rent gudomlig. När vi var små brukade hon ibland skicka iväg äpplen till ett musteri och sen fick vi smaka den godaste äppelmusten någonsin.

Hon älskade att ta långa promenader i skogen runt hörnet från sitt hus. Varje vår gick vi in i skogen och plockade stora buketter vitsippor som växte i överflöd under granarnas skuggor.

Jag är glad över att farmor orkade vara med på mitt bröllop i somras. Det var inte säkert, och därför är det ett vackert minne som jag skattar högt. Jag är också glad över att jag var med farmor på hennes sista julafton.

När vi kom till hennes hus på julaftonsförmiddagen låg hon och sov i sängen. Vi började med att ta in granen och klä den, så som vi har gjort så länge jag kan minnas, men nu ställde vi den så att hon skulle kunna se den från sängen. När vi hade klätt färdigt granen och börjat med maten vaknade farmor. Jag och min syster var inne hos henne, och jag berättade för farmor att det var alldeles vitt utanför fönstret, det hade snöat i flera dagar och det snöade fortfarande. Sen pratade vi om vilka som var där och vilka som skulle komma. Farmor lyssnade men var ganska trött hela dagen. När det sedan var dags för oss att åka hem fick farmor den sedvanliga kramen, sen tittade jag henne i ögonen och sa; vi ses snart igen. Farmor log bara lite trött, som om hon visste att det kommer dröja ett tag innan vi ses igen, som om hon visste att det snart var dags för henne att vila för gott. Fem dagar senare tog hon sitt sista andetag.

Så hej då, älskade farmor. Vila gott så ses vi igen, så småningom.