Ett slut

Ni vet hur vissa saker bara alltid funnits där. Man lägger aldrig riktigt märke vid dom, för det är så självklart att det finns. Min farmors hus är en sådan sak. Min farfar dog när jag var liten, så farmors hus är väldigt mycket farmor för mig.
Hennes trädgård, hennes gräsmatta, hennes kök. Det var där hon påtade i trädgården, skötte om sina tomater i växthuset och plockade jordgubbar. Det var där hon ville ha gräset lite längre eftersom det kittlade så skönt under fötterna. Det var där hon bakade mästerliga kakor som skulle kunna passa in på vilket konditori som helst. Och det var där hon sparade allt.
Jag gick runt i huset idag, antagligen för sista gången. Och det kändes så sorgligt. De har redan rensat mycket i huset, men som sagt så sparade farmor på allt, så det finns mycket kvar. De här bilderna tog jag nere i källaren/förrådet. Det är som att gå på en loppis därnere, den ena saken vackrare än den andra. Jag vet att vissa bara ser skräp här, men jag älskar föremål med en historia, där man vet var den kommer ifrån eller åtminstone kan hitta på en egen bakgrund. Till exempel hittade vi farmors mor Ellens väska, som hon hade när hon gick till affären för en sisådär 60-70 år sedan. Hur fantastiskt är inte det? Den ska jag försöka bevara.

Jag vet ju att döden är något naturligt. Det enda vi vet med livet är att vi föds, vi lever och vi dör, men ändå är det svårt att helt acceptera att farmor är borta och snart hennes hus också. Sen är det endast minnena kvar. Ikväll hörde jag Tommy Körberg sjunga Astrid Lindgrens En Fattig Bonddräng och det fick mig att tänka på farmor:

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.
Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.