Jag var aldrig den som drömde om barn när jag var liten. Ni vet, vissa säger att de har velat ha barn sen de var femton... Not me! Däremot har jag alltid föreställt mig hur allt ska vara och hur det ska se ut när jag har barn. Självklart skulle vi bo i ett hus, barnet skulle ha ett eget rum som vi skulle måla i några fina färger (fina men icke barnsliga och skrälliga), i rummet skulle det finnas en gungstol där vi skulle vyssja barnet till sömns eller där jag skulle kunna amma. Vi skulle också ha en superskön fåtölj som också skulle vara bra för amning, tänk er en gammeldags, härlig biblioteksfåtölj så är ni på rätt spår. Vi skulle också ha en trädgård där barnet kunde ligga och sova i vagnen och huset skulle vara nära en skog så vi kunde ta långa skogspromenader. Huset skulle också såklart ha en öppen spis där elden kunde spraka sådär härligt på kvällen när vi tog igen oss efter en lång dag.
Fel, fel, fel!
Vi bor i en lägenhet mitt i München, som visserligen är stor men inte nog stor, barnet kommer få en liten hörna i vårt sovrum (där väggarna är vita), gungstol har vi inte och vår fåtölj vi har här är inte särskilt skön (däremot har jag den perfekta fåtöljen i mitt flickrum hemma i Sverige). Det finns ingen öppen spis, men vi har en tv och dvd så vi kan ju kanske köpa en sån där dvd med öppen eld. Vi har två terasser men bor vid en av Münchens mest trafikerade vägar. Men äh, frisk luft är överskattat, eller?
Och jag tror knappast bebisen kommer att lida av att vi inte har det som jag tänkte mig när jag var yngre, snarare är det jag som kommer lida när jag står och försöker söva barnet på balkongen med sirenerna ljudandes på gatan nedanför och ambulanshelikoptern flygandes över oss.
Det är också jag som lider lite nu, när jag inte kan låta bli att kolla in alla fina barnrum som finns där ute i cybervärlden. De föräldrarna som har gjort allt rätt, ni vet, jobbat, köpt hus och SEN skaffat barn. Vi får försöka få till Blueberrys hörna i sovrummet så gått det går. Som sagt, h*n kommer ju inte direkt bry sig. Bara jag...
5 kommentarer:
I know the feeling. Nu har Hazel barnrum men de ja menar e att de sällan blir som man tänkt sig. Jag skulle oxå va gift o bo i hus, och inte minst ha fast jobb!! Och inte en hall som rymmer barnvagn o inget mer... O noll möjlighet för att parkera vagnen ute.
Men vi har iaf ingen uppfart o skotta då det snöat, vi får fokusera på det ;)
Livet blir inte alltid som man tänkt sig, det häftiga e väl att de oftast blir bättre!!
Kärlek t er, ni kommer få de alldeles underbart.
Tiger - nej, det är ju så! Det blir aldrig som man tänkt sig, men på något sätt så funkar det ändå! :)
Det låter nästan lite sorgligt när du skriver så där. Men jag håller med både dig o Tiger att allt kommer bli jätte bra iaf. Barnet behöver absolut inte ha ett eget rum den första tiden. Och du kommer vilja ha ditt barn så nära dig som det bara går, så du skulle knappt utnyttja bebisrummet den första tiden. Jag har ett rum över, men väntar med att inreda det för jag VET att jag inte kommer använda det på ett bra tag. Du kan få komma o hjälpa mig inreda sen :D puss på dig!!
Storasyster - sorgligt tycker jag inte det är! Bara komiskt med alla förutfattade tankar man har om hur saker SKA vara. Men det funkar ju ändå!
Samma för oss. Vildingen kommer få en liten korg och sedan en spjälsäng bredvid oss och så lite utrymme i garderoben :) Sedan hoppas vi att flytta till något större under hans/hennes första halvår och då blir det ju lite mer att inreda. Men jag vill mest att den ska få eget rum för jag tror den och vi sover bättre då, inte för att jag vill inreda :)
Skicka en kommentar