fredag, november 12, 2010

6 år

För sex år sedan inföll den 12 november också på en fredag. Jag hade tenta i franska och jag körde den totalt, för den här dagen var mina tankar upptagna av något helt annat än att böja franska verb.

Det här var nämligen dagen som jag och Engelsmannen träffades.

Vår historia börjar egentligen flera år tidigare. En kväll, jag tror det var på hösten, när jag sitter framför en dator med världens trögaste uppkoppling. Jag kommer ihåg att jag brukade ha en bok eller tidning att läsa i medan jag väntade på att datorn skulle koppla upp mot internet eller att en sida skulle laddas. Kommer ni ihåg den tiden, då det kunde ta flera minuter för en sida att laddas? Ja, det var ett tag sedan.

Jag hade installerat ICQ på datorn, för att kunna prata med min syster via INTERNET! Det var häftigt det. På ICQ kunde man också göra a random search, där datorn slumpade fram människor som var online samtidigt och som kanske var intresserade av att prata. Det var en hel massa israeler som ville prata med mig, kommer jag ihåg, men eftersom deras engelska var sämre än min så var det inte så givande konversationer och jag klickade bort de flesta. Men så en dag plingar det till. En Engelsman från Liverpool (mitt engelska favoritlag i fotboll) och som gillade U2, undrade om jag ville prata. Jomen, varför inte.

Det visar sig att han nyss fått jobb, flyttat hemifrån och köpt lägenhet och nu sitter på golvet vid datorn och pratar. Han hade installerat ICQ för att kunna prata med en universitetskompis som åkt till Singapore, och nu hade han pratat med en kille i sin cykelklubb och de hade utmanat varandra att göra a random search för att hitta någon att prata med. Och där kom jag upp.

Vi börjar prata med varandra och börjar så småningom mejla också. Det är inget som helst romantiskt med det hela, utan bara i alla vänskap. Det tog ett år innan vi ens såg foton på varandra, för kom ihåg, det här var precis när digitalkameran började komma. Sen åkte jag till Paris och fick andra intressen och träffade andra människor. Jag tror jag mejlade Engelsmannen två gånger det året, och det skulle ju ha kunnat vara slutet på vår relation.

Efter Paris flyttar jag till Linköping och börjar plugga. Sakta men säkert börjar tankarna på Engelsmannen krypa tillbaka. Jag tar kontakt med honom igen, och vi börjar prata. Nu är vi inne på bredbandens tid och det tar inte längre minuter att ladda sidor, så det underlättar våra konversationer lite. Vi pratar längre och längre, sitter uppe halva nätterna och pratar om precis allting, och nog börjar mitt hjärta klappa lite extra varje gång jag ser ett mejl från honom.

Efter några månader ber jag honom om hans adress och han lämnar lite motvilligt ut den, inte hundra procent säker på att jag är okej. Men planerna jag har är oskyldiga och jag skickar honom en mix-cd med mina favoritlåtar. Under de närmaste månaderna åker posten varm mellan Sverige och England när vi delar våra favoritlåtar med varandra. Till slut frågar han efter mitt telefonnummer och första gången han ringer vågar jag inte svara. Herregud! Skriva engelska är väl en sak, men att PRATA engelska med en engelsman som man dessutom har en liten crush på... Hu och nej!

Men han är enträgen, Engelsmannen. Han ringer igen och till slut vågar jag svara. Vi pratar länge, precis lika obehindrat som vi pratat online. Jag glömmer bort att jag ju faktiskt inte kan prata engelska och varje gång telefonen ringer så pirrar det i magen. Han skickar blommor när jag fyller år, men det gulligaste han gör är nog ändå att åka 40 minuter för att köpa ett telefonkort så att han kan ringa mig.

Vi pratar och pratar och pratar och till slut så måste vi ju prata om att vi kanske borde... träffas. Vi vill ju båda, men ändå är det ju så otroligt läskigt. Tänk om vi inte alls tycker om varandra, ens som vänner?

Så kom då den där dagen, när jag vaknade med fjärilar i magen och cyklade iväg till universitet, utan att alls kunna koncentrera mig på franska verb. Och jag cyklade hem i spöregn, halvt ihjälfrusen när jag väl kom hem och med bultande hjärta väntade på att han skulle ringa och berätta att han var framme. Och så stod han där, utanför ytterdörren, med regndroppar i håret, och tittade på mig när jag sprang nedför trapporna för att öppna dörren. Han var också frusen men kramen jag fick var ren värme.

Där börjar min och Engelsmannens historia och det känns nästan lite overkligt när jag sitter här i soffan i vårt hem i München, ser våra bröllopsfoton på väggen och känner vårt barn sparka i magen. Overkligt magiskt. Jag är så glad att Engelsmannen kom in i mitt liv och berikade det. Glad, tacksam och så fylld av kärlek. I love you.

32 kommentarer:

Ullis sa...

Visst är det romantiskt.
Fortsatt lycka och kärlek,
Och du en tenta vad är väl det....
Kram

Ida sa...

Hej Marie.Vilken underbar historia!kunde bli en vacker film av den.
Mysig blogg du har.
Lycka till!

Desiree sa...

Detta kan man verkligen kalla romantik! Åh vilken fin story och vad kul att få läsa hur just ni träffades. Tänk att en liten slump ibland kan vara så avgörande i våra liv. Jättefint bildkollage på er och eran tid ihop. Nu ligger det en liten blueberry som snart kommer att titta ut som reslutat på det som hände för 6 år sedan.
Kram och trevlig helg.

storasyster sa...

Nu blir jag lite blödig o får tårar i ögonen. det är verkligen en romantisk historia. som jag fått följa från sidan. Ni är sååå fina ihop. kram på er båda!!

Marie sa...

Ullis - tack! :)

Ida - haha, tror det skulle bli en ganska tråkig film ändå.. Men tack! :)

Desiree - ja, man måste verkligen vara öppen för möjligheter här i livet, annars kan de gå en förbi!

storasyster - tack! :)

Annika sa...

SOM ur en film!
TACK för att du berättade. detär ju verkligen romantiskt!
TÄNK så slumpen, eller ödet, kan bestämma. WOW!!
OCH nu har det gått sex år och ni ska få e babypojke. Underbart, Marie!!
SÅ fint inlägg! OCH så fina bilder!!!

Malin sa...

Vilken fantastisk kärlekshistoria!

Anonym sa...

Love at its best.
Which one is photo nr 1 of your Lovestory?
And the most recent one?

Marie sa...

Annika - ja, visst är det spännande med ödet/slumpen? Engelsmannen och jag hade inte kunnat träffas på nåt annat sätt, vi hade aldrig träffats ute eller genom gemensamma vänner... Ibland får man verkligen ta de möjligheter livet ger en! :)

Malin - tack! :)

Anonym - första bilden är tredje raden högst upp till vänster o senaste bilden är nog... andra bilden längst upp till vänster, från oktoberfesten!

Pernilla sa...

Åhh!! =)
Få personer känns så skapta för varann som ni. Underbara ni! =)

Marie sa...

Pernilla - åh, så fint sagt! Jag blir alldeles tårögd! TACK! :)

Tiger sa...

Nu började jag böla oxå. Underbara ni. Kärlek till er. Puss!

Marie sa...

Tiger - tack! :)

Anonym sa...

I was the same, but from the other side of the mirror! Jag alskar dej!

skruttplutt sa...

Oh tack så fint!

Trillingnöten sa...

Vilken underbar historia! Jag blev alldeles varm i hjärtat :)Grattis till kärleken!

Marie sa...

Anonym - puss! ;)

Linnéa - tack! :)

Trillingnöten - tack! Kärlek är bra när den gör en varm! :)

Molly sa...

Så fantastiskt! Vad roligt att få ta del av er fina historia. Och så fint du skriver om det. Jag sitter här och får gåshud. Ha en härlig helg!

Jessica sa...

Jag känner dig inte men jag blir ändå så himla glad ända in i hjärtat för människor som hittat kärleken. Fint är vad det är! Kramar från Skåne

Anna, Fair and True sa...

Vilken fin historia! Fick tårar i ögonen. Och vilket underbart sätt att träffas på! Det har växt fram så långsamt - då kommer det definitivt vara starkt livet ut!

P.S. Har du förresten sett mina kommentarer på en massa av dina gamla inlägg (ffa gravid- och barninlägg)?

Sandra sa...

Vilken fin historia. Tack för att du delar den med oss!
Åh, tack. Jag önskar att han kunde läsa mina ord, men jag hoppas och tror att han visste hur fin han var.
Förresten tycker jag att du ska anta utmaningen om 30 dagarslistan, jag är nyfiken!
Kram

Marie sa...

Molly - tack! Ja, tyckte det var dags att berätta vår story! :)

Jessica - tack! Visst är kärlek något alldeles extra? :)

Anna - vi hoppas det! Vi har aldrig kunna ta något eller varandra för givet så vi har fått kämpa! Hoppas det är en bra grund.. :) Är dålig på att kolla gamla kommentarer, ska göra det nu! :)

Sandra - tack! :)

Channal sa...

Grattis! Härlig historia och collage! Kram Anna

Marie sa...

Anna - tack! :)

mia sa...

Nu dör jag ju lite här.
Det är här om man får välja, min typ av kärlekshistoria.
Det där som händer på en sekund. Det kan jag inte ta till mig av, det tror jag inte på. För jag är inte någon som öppnar mitt hjärta på en sekund.
Jag drömmer om någon som orkar stanna. Som tycker man är värd att maila med i flera år och åker 40 min bara för att köpa ett telefonkort för.

Tack för att du delade med dig!
Kram

Marie sa...

Mia - jag är inte heller en kärlek-vid-första-blicken-människa, men inte hade jag kunnat tänka mig att det skulle ske så här! :) Jag tror att man verkligen måste vara öppen för de vägar livet ger en och att man ibland måste våga... Kram tillbaks!

Anna, Fair and True sa...

Tror det är bra att man fått kämpa lite och inte tagit varandra för givet. Sedan ska man ju inte ha haft det för jobbigt såklart men du vet nog vad jag menar. Peter och jag har också haft det jobbigt, i början och sedan under en period när jag verkligen ville binda mig och ta beslut inför framtiden men han inte var redo. Men när han väl var redo så kändes det verkligen som jag kunde lita på det 110%.

På tal om ICQ så minns jag hur kul det var när det begav sig! Jag träffade inte någon kärlek där men däremot några ICQ-vänner eller vad man ska kalla dem :)

Marie sa...

Anna - precis, jobbigt ska man nog inte ha det, men man ska nog inte heller ta varandra för givet! Svår balans där, men när man väl hittat rätt så är det värt det! Och visst var ICQ skoj! :)

anna of sweden sa...

Åh, så härligt. Och vilka underbara bilder. Så mycket kärlek.

Grattis till er båda!

Marie sa...

Anna - tack! :)

Jonna sa...

Har roat mig med att läsa några av dina äldre inlägg och detta var så himla fint att jag kände att jag bara måste lämna ett lite spår efter mig! En sådan fantastisk historia och än mer med tanke på att ni fortfarande håller ihop (är gifta) och har en fin son tillsammans, så härligt! Jag kände dessutom igen mig galet mycket i de känslor som du beskriver angående första gången som du träffade din Engelsman. De foton som vi tog ifrån vår första träff är än idag mina favoriter och kommer nog alltid att förbli. Magiskt på något vis! Hursomhelst, kul att läsa lite om er historia och bakgrund så att säga :)

Anonym sa...

God kväll!

Att läsa er historia är som att läsa min egen! Såå häftigt!

Våren 2000 låg jag i skilsmässa och skulle flytta hem till min barndomsstad. Huset var sålt, flyttlådorna stod packade och tristessen var påtaglig. Min väninna bad mig att installera ett program till datorn så vi inte behövde få så höga telefonräkningar. Sagt och gjort, teknikidioten dvs Moi, lyckades installera programmet ICQ och så satt jag där. Helt plötsligt ser jag en liten stampande blomma och ett ljud som plingade till på skärmen och någon som sa -"Well, hello there. How are you?". Han kallade sig för "Snow", kom från Norwich och efter den dagen skulle inget längre vara sig likt. Jag flyttade och visste att det skulle dröja ett par veckor innan jag fick mitt uppkopplade internet installerat. Han satt vi datorn varenda kväll och väntade. Och väntade. Och väntade. Tills plötsligt en dag då jag dök upp igen. Vi pratade varenda kväll i flera timmar. I flera dagar. I flera veckor. Efter fyra månader av svindyra telefonräkningar sa han plötsligt att "- I'm coming to see you now hun." Och det gjorde han. Han stannade fyra dagar i månaden i fyra månaders tid. På nyårsafton 2000 gick han ner på knä och friade. En månad senare gick flyttlasset till Sverige. Vi gifte oss på midsommarafton 2003. Då var vår son 18 månader. Vi skulle senare bli föräldrar till två barn till födda -04, -05. Idag, 15 år senare bor engelsmannen fortfarande kvar i Sverige och även om han inte låter som Tony Irving, nog hör man vart han kommer ifrån 😃. Lycka till med bebisen! Kramar från oss! 🇸🇪🇬🇧