tisdag, februari 08, 2011

Hormonell? Hej på dej.

Här åker hormonerna berg- och dalbana. När vi satt och åt igår kväll så började tårarna helt plötsligt trilla. Varför? Tja, säg det!


Det känns så overkligt konstigt att helt plötsligt ha det här lilla livet hos oss, som är helt beroende av oss och litar fullständigt på att vi ska ta hand om honom. När jag ammar och han har ett fast tag om mitt finger med sin lilla hand, och hans mörkblå ögon tittar upp på mig, då brister nästan hjärtat av kärlek och det gör ont att inse att vi inte kommer kunna skydda honom från allt ont i världen. Nån gång kommer han också bli sårad, ledsen, besviken, och min rationella sida vet att det är en del av livet och kommer göra honom stark, men den hormonellt instabila, nyblivna mamman klarar knappt av att tänka på det!

11 kommentarer:

brysselkakan sa...

Åhhh... helt normalt antagligen. Men jobbigt... Visst vill man skydda sina barn mot allt som kantänkas hända men det går inte, tyvärr. Man får istället lära dem vad som är rätt och fel, att stå för det de gjort och att hem kan de alltid komma, vad som än hänt. Då klarar de sig bra i livet! Tro mig!

Marie sa...

Brysselkakan - det låter som väldigt goda råd! Hoppas vi kan följa dom! :)

Desiree sa...

Ja den instinkten har man nog. Just nu tycker jag du bara ska njuta så mycket som möjligt av lille Albert utan att tänka för mycket på framtiden.
KRam!

Marie sa...

Desiree - vi njuter så mycket vi kan mellan hormondalarna! :)

storasyster sa...

hehe ja visst är våran kropp konstig. men denna oro och ibland även stressen är viktig att känna när man har en bebis för, det är vi som ska skydda o sköta om den. den klarar ju ingenting själv. dina hormoner har snart lugnat sig lite oxå ska du se. men visst är det hemskt att man inte kan skydda sina barn mot allt ont.

Tiger sa...

Jag grät då Eric Saade vann delfinalen med Manboy förra året... Knappt hormonell då? ;)

Annars kan jag bara hålla med. Man blir läskigt sårbar och stark på samma gång på nåt vis.

Marie sa...

Storasyster - får hoppas de lugnar ned sig snart! :)

Tiger - men det är ju en väldigt bra låt! ;)

Annika sa...

Absolut normalt...Helt normalt, lika normalt som att man blev sjukt törstig då man ammade :-) Det går över efter ett tag. Tyckte de tre första månaderna var bra svajiga på många plan.

Marie sa...

Annika - ja!!! Jag dricker vatten på vatten på vatten, är törstig jämt! Tror det kommer ta ett tag innan vi kommer in i rytmen med allt, både Alfred och vi!

Anna, Fair and True sa...

Jag kände också så av och till i början. Och pendlade mellan "å, vad underbart detta är!" och "vårt gamla liv är över" och "jag är fast här i soffan för all evighet". Det är ju fortfarande jobbigt att känna sig fast i soffan men den värsta bluesen gick ganska snabbt över.

Västmanländskan sa...

Det är i sanning överväldigande. När jag väntade lilla T någon frågade om jag vet orolig över förlossningen, så svarade jag ibland "nej, men för de första 18-20 åren efter förlossningen!". Tanken på ansvaret att ta hand om, skydda och uppfostra ett barn till en självständig och empatisk individ kändes som ett enormt ansvar!