Ugh. Får ni också känslan att ni ibland vill bli barn igen? Engelsmannen och jag har några svåra beslut att ta angående framtiden. STORA beslut. Ni vet, såna här om i vilket land vi ska bo, i vilken bostad, vilka jobb... Ja, lite allt sånt på en gång. Det är inget som måste vara permanent för resten av våra liv, men heller inte lika temporärt som vår vistelse i Tyskland har varit hittills. Jobbigt, jobbigt. Jag vill helst gå och lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och vakna när någon har tagit beslutet åt mig.
För jag är ju sån, jag tror på att allt ordnar sig och att det inte är någon idé att ångra såna här beslut, för det blir ju bra, vad man än väljer. Men just nu, när vi inte vet och tankarna irrar omkring fram och tillbaks och det inte pirrar så där lyckligt i magen utan det mest känns olustigt, då är det jobbigt.
Så hörreni, jag vet ju att många av mina läsare är/ har varit i samma situation. Ni är gifta med en utlänning (åh, varför kunde jag inte falla för en Svensson!) och en del av er har barn, eller så är ni inte gifta med en utlänning men bor utomlands i alla fall. Hur gjorde ni? När bestämde ni er? När blir ett annat land ens hem?
Kom igen nu, jag behöver lite hopp här.
33 kommentarer:
Hejsan!!
Jag är gift med en norrman o vi har bara bott i norge. Vi har 3 barn i åldern 6,9 och 11.
Nu kommer det sig så att vi bor på en liiiten plats, vi snakkar 120 invånare o färga som den enda kommunikation till fastlandet...1 gång om dagen, utom onsdagar!
Jag vill HEM eller iaf flytta lite längre söder ut. Mannen som är fiskare o har egen båt är inte med på den planen, så I´F****** stuck här uppe i nordnorge.
Det låter iaf som att du o mannen är inne i en dialog om att ni ska göra nåt, flytta hit eller dit! Det är ju den perfekta utgångpunkten.
Jag tror nog att norge kunnat bli mitt HEM, men det är här så mkt jag saknar. Familj, vänner utbud av olika slag....så om vi/jag blir här får tiden utvisa!!
Massa lycka tilli era val, Klem Anna
Förstår verkligen din känsla angående detta, har inga barn - men kan tänka mig att det blir en aning mer komplicerat att flytta runt och bo temporärt när man har en liten att tänka på också. Vi är också på samma ställe just nu, sitter mest och yrar om vad som ska hända näst och var någonstans vi kan tänkas hamna.
För oss har det alltid handlat om bo någonstans där helst båda kan få jobb eller där åtminstone en av oss, till att börja med, har ett riktigt bra jobberbjudande. Eftersom Jim är postdoktorand är nästan alla tjänster på mellan 2-4 år (inom Europa) vilket innebär att vi är ganska rotlösa mest hela tiden. Angående vår flytt till Tyskland så var det rena rama mardrömmen att fatta beslut om eftersom jag verkligen inte ville lämna England. Vi hade båda bra jobb och jobbmöjligheter och nästan alla våra vänner bor där. Jag har i alla fall upplevt det som svårt att betrakta (än så länge) Tyskland som mitt "hem" förmodligen eftersom jag inte talar språket och dessutom är vi bosatta i en relativt liten stad där det inte finns alltför många aktiviteter att lära känna nya vänner genom.
Jag tror nog ändå att det viktigaste är att båda vill flytta till den nya destinationen, personligen så kommer jag att tänka både en och två gånger innan jag flyttar till ett land där jag inte förstår språket. Visst kan man lära sig, men det tar trots allt tid att bli tillräckligt bra för att kunna få både jobb och göra sig förstådd. För er som har barn så måste det ju dessutom vara jobbigt att inte ha familj och vänner nära till hands, det är trots allt guld värt att ha den typ av support och slippa oroa sig över att behöva lämna bort sitt barn till okända (även om det är professionell service). Men precis som Anna skrev ovan så låter det ju som att ni har kommit en bit på vägen i er diskussion, hoppas att ni hittar en lösning som passar er alla! :) Ge inte upp, det löser sig!
Vännen, det är verkligen inte lätt att fatta sådana här beslut. Jag tror också att vi alla är väldigt olika och känner väldigt olika inför sådant plus att man har olika erfarenheter och även olika framtida planer. Så det är svårt att ge råd. Själv såg jag vår flytt hit mest som ett stort äventyr. Vi planerade för tre år men sedan trivdes vi jättebra och vardagen liksom bara fortsatte och så blev vi kvar. År efter år. Men jag hade aldrig kunnat flytta från Sverige med tanken att jag aldrig mer skulle flytta tillbaka. Det tror jag iallafall inte jag kunnat. Fast NÄR vi flyttade hade jag mycket mer positivt pirr i magen än negativ oro eller så. Och än vet vi ju inte riktigt hur det blir i framtiden. Om vi stannar i USA eller om vi flyttar tillbaka till Sverige eller Europa. Faktum är att just nu är det inget som stör mig så mycket utan jag känner att så länge vi mår bra här och har ett bra liv här så är DET det viktigaste. Självklart är det dagar då jag skulle vilja åka tillbaka till Sverige, eller iallafall vara närmare (som i Europa). MEN samtidigt så känner jag också att jag förändrats så mycket efter mina år här att jag inte alls har samma sorts längtan som jag hade under mina första 2 år här. Nu är jag så rotad här på ett annat vis. Det jag saknar är främst att kunna se vänner och familj oftare. Och efter att vi fick barn så är det såklart tråkigt att min mamma och M's familj inte kan följa hennes uppväxt och inte få den typen av nära relation som man kan om man bor i samma land och ses oftare. Eler som ni som bor i Europa vilket gör att ni ändå har väldigt nära till både Sverige och Engelsmannens hemländer! :-)
Å andra sidan är detta en fantastisk stad att bo i med barn tycker jag. E får så mycket mer av andra saker än vad jag fick. Visst vi har inte skogar och natur på samma vis som jag fick som barn, men istället får hon växa upp i en mångkulturell miljö med vänner från hela världen. Olika språk och ja, annat helt enkelt. Kanske inte bättre men heller inte sämre. Bara annorlunda.
Men vad gäller er måste det ju bero mycket på VILKET land ni funderar över. Eller länder. Avstånd till era respektive "hemländer" och familjer. Vilka jobb det handlar om. Hur ni känner med Alfie och att inte bo nära mor- eller farföräldrar (även om JAG tycker att alla som bor i Europa med familjer i Europa bor nära, hahaha ;-)) men du förstår nog hur jag menar.
Man måste väga för- och nackdelar.Alltså vad som känns som plus och vad som känns som minus för en själv och ens situation. Sådant kan ju vara väldigt olika och individuellt.
Sedan tror jag inte att man någonsin ska tänka i termerna "förevigt". Allt kan hända. Man kan testa och om det inte fungerar kan man försöka byta. Flytta någon annanstans. Flytta tillbaka. Man är aldrig helt fast. Men visst, man ska ju ändå fatta ett beslut baserat på det man tror blir bäst. sedan får man se hur det utvecklas. ingen har facit i handen så en del chansningar måste man ju ta. men så är livet tror jag. man kan försöka att play it safe, men då skulle man nog aldrig göra några förändringar alls, vilket i slutändan kanske inte heller är det som ger en mest i livet. :-)
Stort Lycka till nu med beslut och funderingar!!!!!
KRAM!
Oj, jag förstår nog lite vad du går igenom.
Vår situation var ju så att makens jobb blev uppköpt av ett amerikanskt bolag. Han blev erbjuden att fortsätta sin tjänst i NYC och diskussionen började...
Vi har båda alltid velat bo i NYC men nu stod vi där med tre barn (2, 5 och 7) och en hund. Drömmen om en härlig våning på Manhattan och privatskolsdjungeln lät inte längre så drömlik.
Arbetstillstånd fick jag på köpet med det visa som vi hade då, men vi valde att jag skulle vara hemma iallafall till en början då vi ville att barnen skulle få en så smidig inskolning i deras nya verklighet.
Av den anledningen sökte vi oss utanför stan, maken tyckte att det nästan var upp till mig att bestämma var eftersom det ändå var jag som skulle vara där mest, han skulle ju mest pendla in till jobbet.
Men självklart var bådas önskan viktig och det var också därför vi valde den stad vi idag bor i.
Den har allt vi söker, närhet till NYC, hav och berg. Ett annat jätteplus var förstås skolorna. Vår stad är kända för sina fantastiska kommunala skolor. Vi ville hålla oss undan den privatskols hysteri som råder här så mycket vi bara kunde.
Sen när jag känner att det är dags att börja jobba igen så vill jag ju givetvis också att det ska finnas olkika möjligheter för det, det finns det här.
Tycker att man måste se till att båda verkligen VILL dit man flyttar. Att det bara är en som vill och den andra "går med på det" känns väldigt tillfälligt och inte hållbart i längden.
För oss är det viktigt med skolor, närhet till storstad och att det finns ett stort utbud av aktiviteter att göra nära.
Lycka till Marie, det är svårt men de beslut man tar i livet är sällan skrivna i sten, det går ju att ändra och barn lider mer av att dess föräldrar vantrivs än att man flyttar flera gånger!
Kram
Inga lätta beslut och val... Nu vet jag inte hur det ser ut för er men vi har inte direkt haft så mycket att välja på, vare sig när vi flyttade till Bryssel och definitivt inte när vi nu flyttade "hem" igen. Och du vet ju hur jag våndades över flytten hem igen... Har inga råd mer än att gå på magkänslan, vad som känns rätt där och då. Framtiden vet man så lite om, det går inte att planera sitt liv flera år framåt, det blir som det blir och plötsligt så dyker nya möjligheter upp och man viker av sin tänkta väg och in på en ny!
Det blir bra Marie! Lovar!
Ush jag förstår att du tycker att det är jobbigt, Den där jobbiga ångesten är nog svårt att förstå om man inte har bott utomlanda. Jag känner mig ständigt ganska splittrad. Samtidigt som jag känner mig väldigt hemma i England, eller framför allt London, så kommer jag nog alltid vara en utlänning så länge vi bor här, även om det knappt hörs att jag inte är engelsk när jag pratar. Men det finns mycket som jag aldrig kommer att förstå fullt ut, kulturella saker t.ex .
Valet för oss har ju inte varit så svårt eftersom jag bodde här när vi träffades, jag är i England för att jag trivs här inte på grund av Reuben.
MEN, vi har funderat över Sverige. Och om man skulle radda upp för och nackdelar så skulle nog Sverige få mer plus på vissa saker. Bättre hus t.ex, bättre barnomsorg. Men där tar det nog slut för mig, då jag har alla mina vänner här, hela mitt sociala nätverk. Jag mår bättre psykiskt i London än i Sverige, faktiskt. Vet inte riktigt varför!
Det kan tänkas att jag får helt andra prioriteringar när vi får barn. Det är ju så mycket billigare med barnomsorg t.ex, vi får väl se hur jag tänker om några år!
Det blir långt det här. London har varit mitt hem i många år, jag tror att det har att göra med att jag tog det till mitt hjärta så pass tidigt. Men det var svårt de första åren, svårt för att jag alltid jämförde saker med Sverige och ville nästan inte förstå varför England var annorlunda. Allting blev mycket bättre när jag efter några år hittade rätt människor att umgås med.
Men bestämma sig vet jag aldrig om man gör. Jag velar ju fortfarande. Varje gång jag är i Sverige funderar jag om jag skulle kunna bo där. Ofta när jag mår dåligt längtar jag bort, bort till något bättre. Och jag har väldigt svårt att tänka att jag aldrig någonsin kommer att bo i Sverige igen, och vi var nästan på väg förra året. Jag sökte t.om jobb. Reuben btukar ofta prata om att vi borde bo i både Sverige och England, men det blir ju lite...dyrt. Men det är faktiskt mest jag som velar, kanske för att jag vet hur jobbigt det är att flytta till ett nytt land. Allt som ska ordnas, alla man måste lära sig förstå, sätta sig in i. Vet faktiskt inte om jag ens orkar gå genom det igen! Så tråkig är jag, och jäkligt bekväm.
Hoppas ni kommer överens om något snart, något som ni kan prova på. Tyvärr vet man ju inte förens man har gjort det...
Kram till dig!
Svârt. Allt ändras ju lite när man fâr barn, man fâr andra prioriteringar. Sedan är det ju inte sâ enkelt som att bara VILJA, det handlar ju om mânga bitar som mâste falla pâ plats, för oss handlar det ju om jobbmöjligheter.
Hoppas att det klarnar i alla fall, kryp ned under täcket och fundera!
Jag har inte stått i just den situationen ni står i, men stora beslut kräver stora tankar och känslor. Jag är säker på att ni kommer hitta rätt väg, när för och nackdelar är vägda. När känslorna fått säga sitt och när ni är på väg. Det kommer som du själv skriver, bli bra hursom. Och inget är så skrivet i sten att det inte går att göra om, besluta nytt.
Massa styrka och kramar till er.
Jag är ju inte direkt i samma sits men jag kan relatera till de där besluten. Vi velar om detsamma, hur mycket ska man bygga upp ett liv här i Tyskland? Kommer man behöva släppa allt i en handvändning sen?
Lätt är det inte och jag vet att jag inte hjälpte dig men jag tänker på er och vet att allt kommer bli bra vad ni än väljer =)
Home is were your heart is. Nu har ju jag inte bott utomlands någon längre tid, men jag tror ändå att det är lite så. Här är jag nu, vi har valt det här placet, det känns bra, helt ok. Jag älskar det inte, men jag har accepterat det. Jag vet att det är en kort period i mitt liv. Och då blir det uthärdligt. Bara man är tillsammans. Kram
Åh, visst är sådana beslut så svåra och man känner gärna att man helst vill sticka huvudet i sanden om man inte har en bestämd idé om vad man vill. Men du är ju redan inne på att det behöver inte vara permanent för resten av era liv. Visst, man kanske inte flyttar lika lätt längre med barn och ansvar som när man åkte ut som au-pair med bara en resväska i handen. MEN, det går att ångra sig!
O och jag träffades i Bryssel där vi båda bodde sedan några år tillbaka. Redan från början berättade O att han hade vissa planer på att flytta "utomlands" i några år med jobbet och frågade om jag ville hänga med, vilket jag så klart ville eftersom jag inte ville mista honom och dessutom inte hade en fast anställning. När vi flyttade från Bryssel till Puerto Rico sa vi till alla att vi skulle inte komma tillbaka utan flytta till Spanien efter PR... Tji fick vi med den ekonomiska krisen! Det fick bli Bryssel igen, framförallt för att O fortfarande var anställd i Belgien och för att vi kom fram till att jag hade störst chans att hitta jobb här. O hade nog kunnat tänka sig att stanna i PR några år till (men det var egentligen inte praktiskt möjligt med hans anställning) men jag ville "hem" till Europa. Vi har resonerat så här angående vår eventuella framtid: vi kan tänka oss att flytta någonannanstans men i EUROPA. Orsaken är framförallt för V och våra familjer. Bor man i Europa, kan man från de flesta ställen flyga hem för en helg. (det kan vara bra om man bor nära en stor flygplats där det går direktflyg hem) Jag har dessutom sagt att jag inte är redo att lära mig fler språk vilket gör att t.ex Tyskland går bort. Vi pratar ibland om att vi vill flytta till Sverige, pga föräldraförsäkringen, men vi har inte ens börjat leta jobb så vi får väl se vad som händer i framtiden.
Nu har vi köpt lägenhet i Bryssel och det känns jättebra! Inte för att vi tänker att vi måste stanna här i all evighet, eller ens nödvändigtvis x antal år utan för att vi behövde någonstans att bo och som en investering. Tanken är att vi antingen köper ett hus i Bryssel inom en snar framtid eller eventuellt flyttar från Belgien men då hyr vi ut lägenheten.
Som du ser har vi inte bestämt oss! Vi har inte bestämt oss för ETT land förutom att vi för tillfället bor här för att det var praktiskt, för att vi trivs här, har ett fint kontaktnät och tja, det är ungefär halvvägs mellan våra respektive familjers hem. Väldigt oromantiskt ;-)
Grejen är ju att så länge vi tre är tillsammans så är vi HEMMA, oavsett var vi befinner oss.
Lycka till!!
Kram!
Hej! Vi flyttade till Tyskland eftersom min man fick jobb där. Jag kunde ingen tyska och det första halvåret satt jag mest och vantrivdes själv eftersom han alltid var på jobbet och jag ensam hemma. Tyskakursen gick som smort och snart förstod jag och kunde prata tillräckligt bra för att faktiskt få ett litet kontaktnät och jag älskade att bo där och ville inte flytta därifrån.
Sedan tog hans projekt slut och vi funderade också på vart vi skulle ta vägen. Jag ville inte till USA (kändes för långt bort för mig) och jag ville inte flytta till ett land där jag var tvungen att börja från noll med språket igen.
Han fick ett jobberbjudande i Sverige som verkade bra så vi flyttade hem. Hade han fått ett erbjudande från England eller Schweiz hade vi väl flyttat dit. Vore det inte för att jag vill bevara den mycket nära kontakt barnen nu har med mor/far föräldrar skulle jag kunna flytta imorgon, men det känns nu viktigt att behålla den kontakten.
Vi har flyttat efter jobb - inte valt ort/land på annat sätt. Det här känns inte heller "för evigt" men vem vet...och det känns inte som en stor sak.
Tänk på det som världens chans, ett äventyr, ett test...ni kan alltid välja om!
/Susanne
Tappa inte hoppet, bästaste Marie!!
Ja, vad ska jag säga?
Jag träffade ju Peter när jag var au-pair för 22 år sen.
Inte trodde jag väl då att jag skulle sitta i DC 22 år senare och vara gift med honom och ha en tös.
Jag var väldigt mkt hemmakatt, trodde knappt jag skulle kunna lämna Sverige.
Men, det gjorde jag.
USA blev mitt hem när jag fick barn.
Läser du Annes blogg i Oregon?
Idag skrev hon ett top pf the line inlägg om "att landa"...
http://nybyggarna2000talet.wordpress.com
Läs det! HON har förresten en flicka i Alfies ålder.
Som sagt, ibland har jag också önskat att jag borde ha träffat en svenne istället. SÅ mkt enklare mkt varit då, men kanske också tristare?
Vad vet jag.
Ibland skulle jag önska att min fick se livet lite som i filmen "Sliding doors", du vet. Alla val man gjort, och inte gjort.
USA blev mitt hem på riktigt då jag fick Karolina. DÅ fick jag rötter.
Innan dess trivdes jag inte till 100.
Hade problem att landa, jämförde in absurdum, hade plus och minuslistor.
Sverige vann ALLTID.
SÅ är det icke längre.
känner igen mitt tänk hos vissa yngre USA-bloggerskor idag. JAG hade kunnat skriva deras bloggar för 16-17 år sen. Men, nu har jag verkligen ändrat inställning till så mkt.
Precis som Saltis tycker jag att alla euro-länder har NÄRA hem till Sverige.
Så, om det är ett land i Europa skulle jag kanske bara liksom go with the flow...
OCH inget är för evigt, som du säger.
Ni kan alltid flytta. Speciellt innan Alfie börjar skolan, och även sedan.
I nästa vecka tror jag att jag ska skriva ett inlägg om att landa, jag har gjort det förr, men det tål att upprepas.
Heja er. Jag är som du, lever efter filosofin ATT det ordnar sig.
Det gör ju alltid det.
Kramar från mig!!!
Det viktigaste är att ni trivs tillsammans! Sverige och England ligger så nära varandra! Du kan engelska. Vart finns jobben? Det är också en avhörande faktor!
Själv var jag gift med en sydamerikan i 22 år och han är pappa till mina döttrar. Vi bodde i Sverige men visst fanns/finns det kulturkrockar och många gånger tufft med känslospråket fast han var/är bra på svenska.
Önskar dig all lycka! KRAM Anna
Så mycket kloka råd och fina tankar här Marie!
Jag minns att du skrev för ett år sedan cirka, att du längtade hem till Sverige. Berätta om du vill, hur tankarna går för er.
Det kommer ordna sig! Ni har varandra och ni har många möjligheter.
KRAM
Hej!
Jag fick med mig min Norska sambo hem till skärgården i sverige efter 4 år i Norge. Om det inte hade varit så att han vantrivdes på sitt jobb och vi precis fick våran dotter och han behövde bryta lite med det livet han levde så hade jag aldrig fått med honom hit.
Jag är så otroligt tacksam över att vi hamnade i sverige till slut och vet att om jag hade bott kvar i Norge hade jag inte haft det så bra som jag har det nu. Som nån längre upp skrev, utbudet här är så mycket bättre och dagis och skola och ja egentligen allt :)
Så länge ni kan diskutera ev prova er fram så gör det! Ha en test period på ett år eller nått. Det hade vi. Våga chansa (gäller er båda) men det viktigaste av allt, vad hade du valt om det bara gällde dig själv? Om du inte hade nån annan att tänka på? Glöm inte bort att kämpa för det du verkligen vill. Och ingenting är skrivet i sten!
Lycka till med era val och ni hamnar säkert där ni ska:)
Jag upplever att det är väldigt svårt att fatta sådana här beslut aktivt. Jag tror egentligen att vi har trivts bäst med att inte fatta dessa beslut utan låtit lite av slumpen avgöra vart vi hamnar härnäst. För oss har det vart så att jobben har fått styra en del. Sökt jobb på olika platser och sedan har man fått ta beslutet vart man tar vägen då man fått jobbet. Har ni jobb på gång i Sverige eller England? Det krävs ju nästan att en av er har jobb någonstans för att flytta. Det är det som varit avgörande för oss. Jag tycker personligen att det känns rätt skönt för mig att inte planera allt för långsiktigt utan ta de olika äventyren när de kommer och stanna så länge man tycker att det känns bra och lagom. Tror att mycket av detta är väldigt svårt att detaljplanera som sagt. Den ena pusselbiten banar väg för nästa.
Kram!
Vill bara tillägga att för mig personligen så var det ett betydligt större omställning att flytta hem till Sverige efter åren i USA än vad jag någonsin hade förväntat mig. Kontakten och närheten med familjen blev inte alls så som jag hade förväntat mig heller av diverse anledningar. C trivdes inte heller med jobbet han hade här i Sverige som han hade även om han förvisso med tiden hade kunnat få ett nytt jobb men inom vår branch så finns det fler jobb utomlands än vad det finns här. Jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på nu när jag flyttar till Schweiz men resonerar som så att det är viktigt att våga prova och ge varje ställe en ärlig chans. Det finns för och nackdelar med alla ställen. Exakt hur det blir och hur man trivs vet man aldrig innan man provat. Ni får nog göra en Plan A men sedan även ha några stycken backup planer. Flytta till England har ju fördelen att ni båda kan språket. Men som sagt jobb är nog den avgörande faktorn för vart man tar vägen.
Stor kram till dig Marie. Det är verkligen inte lätt med alla dessa beslut och speciellt inte sådana här stora beslut.
oj vilka goa vänner. stor kram till syteryster.
Hej Marie!
Vi är också inne i förändringarnas år. Vår situation liknar ju er lite grann, vi bor i ett land som varken är min mans eller mitt. Och har alltid gjort, varken England eller Frankrike var ju "vårt".
Kan tänka mig att vi tänker lite i samma banor och vi har verkligen tänkt de senaste månanderna. Vi har tagit ett beslut, nästa år flyttar vi. Inte nödvändigtvis för alltid, men till något som kommer vara vårt eget för en (förhoppningsvis) längre tid. Jag ska försöka maila dig senare då jag inte vill prata för mycket om det på internet. Amaya har varit sjuk igen och vi har återigen kombinerat heltidsjobb med VAB och allt vad det innebär. Men jag lovar att få iväg ett mail med hur vi bestämde oss.
Och du, allt ordnar sig!!
Kram Lisa
Ah det dar ar sa svart! Jag kanner igen det dar med att ibland vilja vara barn igen och slippa ta sadana stora beslut. Nu vet jag ju inte exakt vad valen star emellan men jag gissar att det inte handlar om en flytt till sverige utan snarare nagon annanstans.
For mig har inte england varit nagot aktivt val, utan det bara hande kan man saga. I borjan var jag helt overtygad om att vi skulle flytta hem en dag men nu ar jag inte rikigt lika saker langre. For aven om jag aldrig skulle kunna 'ge upp' sverige for alltid sa trivs vi sa bra med vart liv har (och att ha sverige som vart andra hem) att det inte kanns viktigt att flyta hem till sverige just nu. Aven jag har ju gjort som andra har ovan och skrivit langa listor om for och nackdelar med att bo i de tva landerna och ofta vinner ju sverige ... men vi trivs ju har och da verkar det knappt att andra pa livet just nu.
Jag hoppas att ni kan hitta en losning som ni alla mar bra av! Det varsta ar ju oftast nar man ar mitt upp i valet och inte riktigt vet vad man vill gora. Jag forstar att det ocksa ar svart att riktigt rota sig om man hela tiden dras med en hemlangtan men kanske behover inte det har vara for alltid utan bara ett aventyr ett litet tag?
Stor kram och massor av styrka!
Ah, vad jobbigt for dig! :-( Det var inte ett lika stort dilemma for oss, eftersom min man ar the breadwinner och darmed bosatte vi oss dar han kan jobba och driva sitt foretag. Och visst saknar jag Sverige men vi funderar pa att kanske kopa sommarsuga dar, och pa sa satt kompromissa.
Kramar till dig Marie, och trevlig helg!
Usch. Jag har bott i fem länder. Vet inte om jag kan svara pâ dina frâgor ;o) Vänner har varit det som gjort at jag trivts bäst? Bostad har inte varit sâ viktigt innan utan jag har bott i allt frân skolâda till eget hus. En del beslut har varit aktiva, andra passiva. Det har inte spelat roll. Nu när vi har barn lockar Paris och London lite mindre? Vi hoppas kunna flytta till Bryssel (igen) eftersom vi där kommer tjäna mer/ arbeta färre timmar och kan bo större... Jag har alltid tyckt att det varit lite mer spännande och stimulerande att bo utomlands även om jag älskar det mindre komplicerade livet i Sverige!
Jo en sak vi kommer försöka tänka pâ eftersom jag i alla fall delvis kommer vara hemma med barn är att ha sâ nära till mannens jobb det gâr. Undebart om han snabbt kan komma hem en lunch dâ och dâ... Vi kommer välja bort villa för att ha kortare pendelavständ? Tror vi.. Men om jag skulle jobba hade det ju säkert sett annorlunda ut för oss.
Oj vad många spännande livsöden och åsikter... Känner igen mej en hel del i vad ni alla skriver. Har bott utomlands sen 2007, först Australien i 1,5 år där jag pluggade (tillfälligt var det tänkt) och de senaste åren på Nya Zeeland där jag mötte kärleken och numera har en egen familj. Jag har ännu inte riktigt landat i tanken om vilket land som är mest hemma för mej, om det räknas i år man spenderat i dem så måste det ju fortfarande vara Sverige. Fast samtidigt så är det ju här vi faktiskt har vårt hem, våra grejer etc. Jag trivs och älskar Queenstown där vi bor och de senaste åren har jag faktiskt börjat känna mej mera hemma än någonsin.. Men Sverige drar fortfarande. Eller inte landet som sådant, men min familj och släkt, mina vänner - jag saknar dem enormt och kan inte förlika mej med tanken att bara träffas 1 gång vartannat år för resten av livet. Nej det går faktiskt inte. Måste få leva några år i Sverige så att våra barn även får lära känna sina morföräldrar, det är jag skyldig dem och mej själv... NZ finns alltid kvar, vi kan alltid återvända hit. Som det ser ut nu så blir vi nog kvar ytterligare 4-5 år men när vår son (nu 2) börjar skolan vill jag befinna mej i Sverige. Men det är ju inget lätt beslut, det är mycket som ska klaffa med arbete, bostad, att alla trivs osv... Så svaret på din fråga när ens annat land blir ens hem, jag vet faktiskt inte! Jag antar att det blir lättare om man inte ser allt i ett "för evigt" perspektiv. Isåfall så är NZ mitt hem nu. Men Sverige i framtiden. Och sen kanske det förändras igen...
Så svårt - visst är det! Vi har sedan 2007 sagt att vi ska flytta "hem" till Sverige om nåt år men vi skjuter det på framtiden hela tiden, vilket känns helt ok. Själva tanken på en flytt och att göra flytten till Sverige ger mig nästan panik (eftersom det innebär att bryta upp Gustav från det enda liv han vet om, han var bara 18 månader när vi flyttade från Sverige) men jag ser mig vara och bo där om några år. Tror jag.. :) M vill absolut dit och visst finns det många fördelar. Men jag är inte helt klar med vårt liv här ännu. Mycket svårt... Stor kram!
Hello. And Bye.
Hello. And Bye.
Hello. And Bye.
Hello. And Bye.
Hello. And Bye.
Hello. And Bye.
As with so many other health problems, weight problems definitely boosts the incidents of snoring. A recent surge in snoring could easily be caused by a newly released boost in bodyweight. Even if burning off that bodyweight will not fully fix your snoring loudly dilemma, it is possible to only gain from getting good match. [url=http://www.xxxw12woo.info]eyua3422[/url]
Skicka en kommentar