Jag är en oxe, född den 11 maj. Jag föddes tre veckor för tidigt, så egentligen skulle jag ha blivit tvilling. Och kanske är det det som drar i mig. Å ena sidan är jag trofast, stabil och jordnära som en oxe, men å andra sidan också nyfiken och sugen på nya äventyr. Om man nu ska tro på sådant...
För några månader sedan skrev jag om att vi inte riktigt visste vart vi skulle ta vägen efter München. Nu vet vi att vi flyttar till England någon gång under hösten. Men sen då? Det är så enkelt att ta den enkla vägen, den som man vet ungefär vart den leder, men också lite tråkigt. Kanske är vi redo för ett litet äventyr till innan vi slår oss till ro. Vad tror ni?
10 kommentarer:
Spännande, förvirrande och lite sorgligt med förändring, eller hur? När vi flyttade tillbaka till Bryssel efter Puerto Rico 2010 (som vi sagt att vi INTE skulle göra, planen var Spanien men så kom den ekonomiska krisen...) så bestämde vi aldrig att det är 1) för evigt 2) för x antal år. Utan vi får se hur länge vi stannar här... Än så länge känns det rätt men vem vet vad som kan hända i framtiden, jag är sugen på att testa på Sverige ett tag efter 10+ år utomlands, eller något annat - europeiskt land där jag talar språket... Inte intresserad av att lära mig ett helt nytt språk igen.
Lycka till och som sagt, man kan ju faktiskt ändra sig och flytta om det inte blir som man har tänkt sig. Blir det Liverpool-området?
Kram
Åhh England! Härligt!
Vet faktiskt inte om jag nånsin vill slå mig till ro. Tröttnar så fort men det kanske blir annorlunda när man har barn som kommer upp i skolåldern för då vill jag gärna att dom ska kunna "rota sig". Nu ska vi ju lämna Italien och flytta till Schweiz och hur länge vi blir kvar där vet vi inte. Men vi kommer alltid minst ha 2 hem; Italien och Sverige och det känns på nåt höger tröstande med TVÅ så man får omväxling! London lockar iallafall i framtiden så då blir det 3 ;-) Hur kände du när ni flyttade till Munchen? Var det med blandade känslor, positivt eller negativt?
Petchie - ja, Sverige hägrar för oss också! Men det är ju det där med jobb! Jag tror det är bra om man är flexibel, men samtidigt gör sig ett bra liv där man är för tillfället! Det blir till Liverpool-området vi flyttar!
Jasmine - härligt och förfärligt! ;) Vi har det tankesättet här, så länge Alfred inte går i skola så är det lugnt, men när han är 6-7 år känns det som om vi behöver bestämma oss för ett mer permanent hem! Vi kommer ju alltid ha Sverige o England så det känns bra! När jag flyttade till München skulle det bara vara för ett år!!! Så då hade jag inga problem med det, men har haft det senare under tiden...! ;)
Spännande! Ja, jag säger inte nej till ett äventyr. Gört! :)
Ja du, svar fraga att svara pa at nagon annan. Svar fraga helt kort.
Mycket beror ju pa tillfälligheter och möjligheter för stunden i livet. Och hur mycket äventyrslust man har i sig som person.
Jag har rest och flängt en hel del i mitt liv, inte minst när jag var yngre. Och jag hade nog kunnat fortsätta att att testa pa fler nya boplatser om jag inte hade hamnat här i Nice med min man som har ett jobb som är fast här och framförallt sa har han inte alls den lusten att flänga runt (förutom semesterresor) som jag.
Känner man att det drar i äventyrstarmen sa ska man nog lyssna pa den medan man är ung och har den möjligheten! Blir det "fel", kan man ju alltid flytta tillbaka. Det är ju svarare att dra iväg när man är äldre, mer etablerad och har barn i skolaldern.
Lycka till!
Kramar
Jenny - :)
Martina - ja, så känner jag också! När Alfred väl har börjat skolan ordentligt och vant sig vid ett system så tror jag det kan bli svårt att bryta upp. Eller svårt, inte lika enkelt iallafall!
Klart man ska vara öppen för äventyr då chansen dyker upp. Behöver man verkligen någonsin slå sig till ro? Det enda jag vet är att alla gånger i försökt oss på plannering på längre horizont så har det aldrig funkat. Vi har ingen aning om hur länge vi stannar i Schweiz och vi funderar inte ens över det. VI stannar så länge det känns rätt och vi trivs och det funkar. Vart vi hamnar i världen om x antar år har vi ingen aning om och det tycker jag ändå är något som passar oss väl just nu. Men jag kan förstå att man behöver plannera mer då man har barn som går i skolan. Men det går också bra att köra ett litet äventyr och flytta på sig även om man har barn. Våra föräldrar tog med oss till mellan amerika då jag var 14 och vi bodde där i fyra år. Några av mina bästa år i livet helt klart.
Desree - ja, det kanske bara är jag som aldrig flyttade som liten som tycker att barn ska ha fasta rötter! Men det är klart de är flexibla! :)
Ja, säg det, Marie?
jag har inte haft ngn direkt äventyrslusta i kroppen så, och har inte haft lust att flytta ofta heller.
Så jag blir nog kvar här.
Spännande att se var ni hamnar. Visst kan barn flytta och byta skolor etc...
Peter är uppväxt så. på gott och på ont. Hans pappa var i the Air Force då de växte upp överallt i USA samt att de var i Tyskland i två omgångar. Byte av skolor hela tiden.
Peter är som jag idag, vill stanna på ett ställe.
Men jag vet ju att barn verkligen är flexibla och ser det som ett äventyr.
Så ni funderar på sverige i framtiden. DET blir nog spännande. Hur går det med makens svenska?
Annika - i framtiden ser vi oss i Sverige, men det är inte helt lätt att komma dit! Makens svenska blir bättre o bättre, men han är långtifrån flytande! Ja, jag vill inte bli en sån som flyttar runt vartannat år, vill ge Alfred några rötter!
Skicka en kommentar