torsdag, september 04, 2014

Off We Go...



Något jag har reflekterat över efter snart ett år i England, är att barnen är mycket artigare och snällare här än i Sverige. Okej, missförstå mig inte, det är tjuvnyp, sparkar och kuffar här också, men i grunden finns ändå lite respekt. Det är mycket thank you och sorry, men det har också hänt fler gånger att okända äldre barn (7-16 år) har gett Alfred komplinger för exempelvis hans cykelhjälm eller att han är duktig på att cykla, det tror jag inte händer i Sverige? Vi bor i ett ganska "fint" samhälle, så kanske det är annorlunda på andra ställen? Att vara artig och att ge andra komplinger är något jag tycker är viktigt och som jag försöker lära Alfred. Jag vet att många andra inte tycker det är så viktigt med artiga barn, hur tänker ni om det?

Imorgon vaknar vi tidigt på morgonen för att påbärja vår semester! Vi har tänkt att imorgon åka till Stonehenge och sen upp till Bristol och sova där en natt innan vi fortsätter till Cornwall där vi ska vara en vecka med Engelsmannens familj. Mycket körande i bil, vi har köpt en dvd-spelare att ha i bilen så förhoppningsvis ska Alfred vara nöjd mesta tiden, men jag hoppas på bra trafik och en snabb resa!

En trevlig helg önskar jag er!

14 kommentarer:

Ullis sa...

Ha en underbar semester.

Madeleine i Texas sa...

Ny på din blogg, jättefin!
Vi var till Stonehenge 2012, intressant och kul att ha besökt. Hoppas att ni får en fin semester.

Desiree sa...

Nog uppskattar jag artiga barn. Det är absolut ett plus i kanten. Jag upplever också att många av barnen i USA var artigare än barn i Sverige. Känns som man tar sig mer tid att uppfostra sina barn själv kanske både i England och USA. I Sverige är det mer fritt på gott och ont.
Ha en härlig helg och hoppas att resan går bra på alla sätt. Låter spännande och kul att få se dessa platser.
Kram!

eastcoastmom sa...

Visst är engelska och amerikanska barn, i allmänhet, artigare än svenska. Säger tack, håller upp dörren, may I please, erbjuder sin plats på bussen... För att vara lite elak, undrar jag ibland om svenska barn alls blir uppfostrade. Jag tror att ordet uppfostran är ett fult ord i Sverige.

Sofia sa...

Jag har också lagt märke till det, och nu när jag läste ditt inlägg så började jag fundera varför det är så? De flesta engelsmän jag känner är nog rätt måna om att deras barn ska vara artiga, säga thank you och please o så, men jag tror nog det också kan bero på hur de ser vuxna uppföra sig jämte mot andra. Och engelsmännen är ju rätt duktiga på att ge komplimanger, att vara hjälpsamma, att se sina medmänniskor. Något jag har märkt är att svenska barn är ofta mycket blygare, om man hälsar eller frågar en fråga så är det inte helt ovanligt att man blir ignorerad...kanske skulle barn i England vara precis likadana om deras föräldrar gick med på det?
Egentligen spelar det ju ingen roll, men visst är artighet alltid trevligt oavsett vem det kommer från!

Hoppas ni får det jättebra i Cornwall!

Miss Marie sa...

Ullis - tack! :)

Madeleine - välkommen! Jag ser fram emot att se Stonehenge! :)

Desiree - ja, som utomstående uppskattar man nog än mer artiga barn! :)

Eastcoastmom - du kanske har rätt där, att svenska barn blir mer fritt uppfostrade. Ska vara mer uppmärksam nästa gång jag är hemma o se hur barn generellt är.

Sofia - ja, det håller jag med om, svenska barn (generellt) svarar knappt på tilltal från främmande människor, men som du säger, svenskar är ju mer inbundna än engelsmän. Småprat bland främlingar existerar ju knappt!

Sahra sa...

Håller med dig. Vet inte om svenska barn är direkt ouppfostrade. Kanske mer blyga eller inte vana vid småprat eller inte vana att umgås över generationsgränserna. Jag älskar att min mellanson som nu börjat 7:an går i en skola där sådant värderas högt.

Cc sa...

Det stämmer nog när det gäller barn, speciellt barn från engelska medelklassen. Men jag måste säga att jag varit förvånad över hur många av min engelska mans vänner (extrem medelklass!) som jag tycker är illa uppfostrade,det blev speciellt tydligt på vårt bröllop: tar inte i hand när man träffas, inte ser en i ögonen, dåliga på att prata med folk de inte känner, klagade på maten under middagen osv. Men vissa svenskar har också svårt för de sakerna. Jag tror att det i slutändan beror mer på hur ens föräldrar ser på det där med uppfostran än med nationalitet.

Anonym sa...

Jag tänker att man far kompromissa lite. I Sverige blir det lite överdrivet om man är väldigt artig eftersom det bara inte är den kulturella normen. Jag märkte när jag flyttade hem till Stockholm frân London att jag tackade och ursäktade mig för mycket. Det blev helt fel. En annan sak var det där med att det är ofint att avbryta i Sverige. Det kan man göra i England. Fick pâminna mig att ställa fler direkta frâgor i Sverige vilket skulle vara pâfluget och oartigt i England. Sâ jag tänker att det är kulturella skillnader och att det är bra pâ olika sätt. Vi bor ju i Frankrike. Därför blir jag en annan förälder än jag skulle vara i Sverige. Det skulle nästan kännas lite orättvist att inte förbereda mitt barn pâ de franska koderna. Och det färgar av sig pâ min svenska föräldrastil. Vi tackar, ursäktar, pratar med andra, hälsar pâ grannar, personal i butiker o s v för att det är viktigt i Frankrike. Jag är även lite "hârdare" och mer konsekvent som mamma och höjer rösten lite mer. Eftersom föräldrastilen här är mer auktritär blir det lite konstigt om mitt barn inte har nägra gränser alls jämfört med andra barn. Och trust me vi är inte i närheten av att vara "auktoritära" men lite mer än jag var i Sverige. Mer noga att man hâller i handen pâ trottoaren, inte sitter i vagn, inte har napp, man mâste hälsa pâ vuxna, gärna kindpussa vänner och familj även om de inte är sâ bekanta, man ska kunna leka mer själv, avbryta mindre, men gnäll och skrik är pâ nâgot sett mer accepterat och ljudnivän när barnen leker är för mig obehagligt hög. Svenska barn upplever jag som snällare men mindre artiga. Lugnare men mycket blygare. Mognare me mindre lydiga. Lite mer bortskämda men fâr sina behov sedda pâ ett finare sätt. Sâ trött pâ straffen utan förvarning, och utskällningarna, och armrycken som förekommer här. Och en avsaknad av att se saker ur barnets perspektiv utan förälderns behov kommer först lite för ofta för min smak. Men det beror ju hur mânga barn man har, hur mycket tid man har o s v i all oändlighet! Men visst finns det stora skillnader. Franska barn äter bättre och fâr bättre mat ocksâ men otroliga mängder socker.......

Anonym sa...

Min unge har precis börjat i fransk skola. Och nâgra av föräldrarna berättade att fröken har rykte att inte tycka om vilda, skrikiga, agressiva barn. Det är lite av ett problem för de franska föräldrarna eftersom mânga franska barn är mer högljudda och vâldsammare och de kommer bli tillsagda för att de skriker. Hon vill ha lugn och ro i klassrummet. Det är svârt att förklara hur jag menar men inställningen är ganska främmande för en svensk. I Sverige är nästan alla barn (oc föräldrar) relativt lugna och lägmâlda. Jag vet en fransyska jag pratade med som frâgade mig: hur kan det komma sig att svenska "förskole???"barn är sâ tysta? Hon tyckte det var väldigt konstigt. Här springer barnen runt och skriker rakt ut pâ rasterna... Jag vet inte, försökte hitta ett youtubeklipp, vet inte om det blev sâ tydligt?
https://www.youtube.com/watch?v=4KV1qbnHl_Y

Anna, Fair and True sa...

De här tycker jag stämmer bra som Anonym ovan skrev: Svenska barn upplever jag som snällare men mindre artiga. Lugnare men mycket blygare. Mognare me mindre lydiga. Lite mer bortskämda men fâr sina behov sedda pâ ett finare sätt.

Jag gillar också artighet men jag tar nog ännu hellre mer genuin trevlighet och snällhet. Jag gillar heller inte att t ex här i Belgien förväntas barn ibland kindpussa en främling osv. Blir tillsagda om de inte hälsar. Men ett litet barn kanske inte är på humör och det är även viktigt med kroppslig integritet.

Sedan tror jag också att det är mer individuellt än nationellt. T ex säger isolde mycket "tack" och "kan jag få" osv. utan att vi hela tiden "vad säger man?" som många föräldrar håller på med hela tiden. Vi försöker mer använda det språket själva och den attityden mot varandra och omtänksamheten än att "piska in det" så att säga.

Sedan tycker jag det är roligt att du skriver att britter pratar mer på busshållplatsen för annars är ju vi svenskar ganska lika britter på det sättet, om man pratar så är det om vädret för det är säkert ämne liksom. Läs "Waiting for the English" tror jag den heter, än antropologisk bok, väldigt intressant och rolig läsning.

Anonym sa...

Oj, att svenska förskolebarn skulle vara lugna och tysta som nämns här ovanför kan jag verkligen inte hålla med om efter att jobbat inom förskola i 15 år. Oartiga yes, men tysta...not so much. Tyvärr. Hade varit trevligt dock

Charlie sa ... sa...

Har reflekterat över detsamma!

Er trip låter underbar Marie. Älskar Englands just så här…ta många bilder!

KRAM

Anonym sa...

Ang ljusnivân missade jag nog att förklara hur jag menade.
Preschoolers/Maternelle (3-5âringar) är alltsâ tysta pâ lektionerna med sin fröken och övar att sitta stilla pâ bänkar och vänta och vara tysta i 10 minuter vid tvâ tillfällen varje dag minst tror jag?
Däremot under lunchrasten och delvis pâ fritids sâ uppmuntras barnen att springa runt och skrika efter devisen att när man varit tyst, lyssnat och följt regler under lektionen behöver man släppa loss efterât.
Jag menar att skillanden är att svenska barn vare sig förväntas sitta knäpptysta pâ en bänk vis 3 ârs âlder i 10 minuter eller förväntas springa runt och skrika rakt ut pâ lunchrasterna (som ju inte ens existerar).
Barnen gâr ju i skolan och har mâl att kunna räkna ett antal saker och känna igen bokstäver och färger och hâlla i en penna o s v som jag antar inte finns i svensk förskola????
Barnen fâr skriftliga omdömen om uppnâdda mâl...
Anledningen till att det kanske krävs lite mer struktur är ju att det är 1 pedagog och 1 barnskötare och 25 barn... Därför mâste barnen även kunna klä sig själva och gâ pâ toaletten i grupp men självständigt?
Mycket svârt att beskriva kulturella skillnader men det är stora skillnader tycker jag?