fredag, september 11, 2015

Anders förlossning


Det började på förmiddagen tisdagen den 25 augusti. Jag var två dagar över tiden och hade ett besök inbokat hos barnmorskan. Alfred och Engelsmannen var med, och för första gången fick Alfred höra bebisens hjärtljud. "He's got a drum kit in there, silly baby!" kommenterade Alfred glatt de intensiva hjärtslagen. Ja, det låter nästan som det! Eftersom jag gått över tiden så erbjöds jag en hinnsvepning av barnmorskan, och jag, som var väldigt trött på att vara gravid, gick glatt med på det. Det var en relativt smärtfri procedur, barnmorskan kunde töja till 1-2 centimeter så något var på väg att hända, och jag gick hem efteråt och försökte skaka ned babyn, med Alfred jagandes på cykeln!

Timmarna gick och jag väntade på att känna något, men nej, inget alls! Jag blev surare och surare, för i flera veckor hade jag haft förvärkar som kom och gick under dagarna, men efter hinnsvepningen kände jag ingenting. Ja, förutom den vanliga tryckande känslan av att ha en färdig bebis i ugnen!

Men, precis som med Alfred, var det lugnet före stormen. Mellan 8-9 på kvällen började jag känna av värkar igen, först väldigt smygande och inte smärtsamma alls, men ganska fort blev de mer intensiva och höll i längre. Medan jag laddade ned en app för att ta tid på värkarna, så ringde Engelsmannen till sina föräldrar och förvarnade dem om att det nog var dags nu och att de fick börja förbereda sig på att åka till oss och ta hand om Alfred medan vi åkte till sjukhuset. Nästan direkt när han hade lagt på, sa jag åt honom att ringa igen och säga åt dem att de faktiskt skulle hoppa in i bilen och komma hit. De bor dryga timmen från oss, så det gällde att ha lite framförhållning. Jag satt på min pilatesboll och gungade mig igenom värkarna, precis likadant som jag gjorde med Alfred, och ganska snart kom värkarna ungefär var tredje minut, fast de höll inte i sig så länge. När Engelsmannens föräldrar kom, gick jag upp till vårt sovrum och andades där, jag ringde också sjukhuset för att tala om att det var på gång, och barnmorskan jag pratade med sa att jag fick komma in när jag ville, men jag kände att jag ville vara kvar hemma ett tag till, jag hade ju bara haft värkar i några timmar. Det dröjde dock inte länge innan jag började känna att det ändå kanske var bäst att åka in, ivrigt påhejad av Engelsmannen som inte riktigt kunde känna sig trygg innan vi var på sjukhuset!

In med de färdigpackade väskorna i bilen, och ändå lyckades vi glömma kamera, plånbok och lite annat, så vi fick vända en gång och sedan fick Engelsmannens pappa komma in med kameran också! Jag skyller på att jag blev stressad av Engelsmannens föräldrar som inte fattade att de borde gå och lägga sig så jag kunde vara lite i fred, utan surrade omkring oss och undrade när vi skulle åka in. Inte det fokus som jag behövde just då!

Strax efter midnatt kom vi till sjukhuset där vi möttes av barnmorskan jag pratat med på telefon, och jag klickade direkt med henne. Det kändes väldigt skönt att få en bra känsla för barnmorskan. Vi fick gå in i det rum där Anders skulle komma till världen, ett stort rum med fönster och ett litet badrum med badkar och toalett. Barnmorskan undersökte mig, och jag blev lite besviken när jag bara hade öppnat mig 3-4 centimeter, men samtidgt kände jag att värkarna var så pass intensiva att det var på g iallafall. Barnmorskan sa att det var helt upp till oss om vi ville stanna eller åka hem, eller bara gå ut och ta en promenad. Vi funderade på att åka till stranden för en promenad, men vid det här laget hade jag inte någon större lust att röra mig överhuvudtaget, så vi stannade kvar. Jag la mig för att vila lite, men jag var inte särskilt bekväm någonstans. Engelsmannen masserade mitt ryggslut och det hjälpte lite, men det var ändå ganska intensivt med värkarna. Någonstans här började jag kräkas också! Med Alfred så kräktes jag efter att jag fått epiduralen, men här började jag må illa ändå! Mitt blodsocker var lite lågt, så jag åt en banan och drack lite energidryck, men det fick jag inte behålla länge. Precis som med Alfred, hade jag ätit en indisk curry kvällen innan, så det verkar ha blivit en tradition att kräkas upp curry när jag föder barn! ;) Barnmorskan var duktig på aromaterapi, så jag hade lavender och pepparmint omkring mig. Det sistnämnda brukar i vanliga fall hjälpa mig när jag mår illa, men nu gjorde det inte det. Men gott luktade det åtminstone medan jag spydde! Alltid något.

Den här gången fick jag också testa på lustgas! I Tyskland används inte lustgas vid förlossningar, förklaringen jag fick var för att det inte ger smärtlindring utan bara gör en snurrig så det inte är effektivt. Och de har ju rätt, smärtan gör den ingenting åt, men ändå är det väldigt skönt att suga på den där lustgasen och ha något att göra under värkarna, man har något att fokusera på istället för att fokusera på smärtan. Det är verkligen en konstig känsla med lustgas, man är med och känner allt men är ändå lite borta. Jag gick in väldigt mycket i mig själv under värkarbetet, vi hade lite belysning på i rummet, jag blundade mest hela tiden och barnmorskan och Engelsmannen pratade ibland med låga röster med varandra. Ibland frågade barnmorskan mig om det var något jag ville fråga henne, det var hennes sätt att höra sig för om jag hanterade smärtan eller ville ha någon lindring mot det. Efter Alfreds förlossning, som blev lätt kaosartad med epidural, värkstimulerande dropp, 10 personer inne i rummet och så vidare, så hade jag en önskan om att försöka få en så enkel förlossning som möjligt. Och nu menar jag inte enkel på så sätt att bebisen bara skulle ploppa ut, utan att jag ville försöka göra det utan alltför mycket smärtlindring och "hjälp" på traven. Jag ville göra det naturligt. Om det gick.

I mitt huvud föreställde jag mig värkarna som höga berg som jag skulle över, ibland kände jag att jag inte skulle klara av det, men jag gav mig fan på att det skulle gå, och så var jag över den. Andas, och sen komma över nästa smärtberg. Det var ganska intensiva värkar, jag hade inte mycket tid att återhämta mig mellan dom, men det var ändå hanterbart. Med jämna mellanrum kollade barnmorskan Anders hjärtslag och han var helt lugn hela tiden. När jag födde Alfred fick jag ligga stilla på rygg med ett CTG runt magen som höll koll på hans hjärtslag hela tiden, vilket jag inte alls gillade och något som jag tror bidrog till den jobbiga förlossningen, men den här gången kollade barnmorskan bara hjärtslagen ibland med en liten maskin och jag kunde sitta, stå och ligga hur jag ville.

Jag låg på sidan på sängen och andades lustgas och körde in naglarna i Engelsmannens nacke när värkarna blev för jobbiga, det är möjligt att han fortfarande har märken kvar efter mina naglar! Jag kunde känna hur Anders kom längre och längre ned i förlossningskanalen, det var verkligen en otroligt häftig men också lite läskig känsla! Ungefär samtidigt som jag började känna av krystvärkarna så gick vattnet. Barnmorskan kollade Anders hjärtslag igen, men han var lika lugn som han varit hela tiden. Jag låg fortfarande lite på sidan på sängen, just då kändes det som en alltför stor grej att flytta mig någonstans, men vi hade pratat om förlossningsställningar tidigare, och barnmorskan påminde mig om att jag skulle få hjälp av tyngdlagen om jag ställde mig på knä, så hon höjde ryggstödet på sängen så att jag kunde hänga på det och stå på knä på sängen. Jag vet inte hur många krystvärkar det tog, men plötsligt kom toppen på huvudet ut och jag kunde känna med handen på hans huvud, det var verkligen på riktigt nu! När man tänker på det är det lite läskigt hur bebisens huvud trycks ihop på vägen ut, när jag kände på Anders huvud var det nästan konformat, men det tog bara några värkar till, sedan kom huvudet ut och därefter kroppen. Tyngdlagen hjälpte verkligen till! Klockan 05.36 föddes lille Anders.

Jag hörde honom skrika och barnmorskan torkade snabbt av hans ansikte, men sedan kunde jag själv luta mig bakåt, ta upp honom, vända mig om och sätta mig ned, och lägga honom på bröstet. Känslan då går inte att beskriva, lyckan över att ha en frisk bebis i min famn, men också lyckokänslan att faktiskt få göra det utan epidural eller annan hjälp. Anders kissade på mig, Alfred kissade också det första han gjorde, fast han kissade på en av sjuksystrarna, och då liksom nu fick Engelsmannen klippa navelsträngen, och den här gången skakade hans händer betydligt mindre än när han klippte Alfreds navelsträng!

Nästan direkt hittade Anders bröstet och han började snutta. Sen låg vi så i två timmar, en kladdig Anders i min famn, hud mot hud, ammandes. Jag förlorade en del blod, men inte alls lika mycket som med Alfred, och så blev jag sydd med några stygn. Det var ingen brådska med att väga honom, barnmorskan var otroligt lugn och lät oss ta vår tid, något jag också är otroligt tacksam för! Det här var vår tid. De timmarna kommer jag alltid minnas. Jag blev plötsligt väldigt hungrig, att kräkas och födas barn gör en kanske det, och jag åt en liten Mars bar, bland det godaste jag ätit, och så lite torr toast med te som också smakade gudomligt gott.

Efter två timmar blev han då vägd, 4090 gram, några gram lättare än Alfred. I England mäter de inte bebisarna, så vi vet faktiskt inte hur lång han var! Men mycket hår hade han. Även fast jag precis hade fött barn och varit vaken hela natten, så kände jag mig oförskämt pigg, och medan jag tog en dusch satt Engelsmannen hud mot hud med Anders. Det var inte förrän vi blev förflyttade till ett annat rum som Anders fick kläder på sig, de yttepyttigaste små kläderna med luftballonger på. De köpte jag på Åhlens i Linköping i somras, och det är verkligen en vidunderlig känsla att köpa små bebiskläder som man drömmer om att klä sin bebis i och sedan faktiskt ha den där lilla människan hos en och ta på just de kläderna. Underbart.

Vi fick komma till ett rum med fyra sängar, från början var det bara jag och en till i rummet, men under dagen kom och gick mammor och bebisar, så till natten var vi tre i rummet. En av mammorna hade blivit tvungen att åka till operation för att moderkakan inte ville komma ut och den andra hade brustit så mycket att hon också hade opererats. När jag såg hur de mådde så uppskattade jag än mer att ha fått uppleva en bra förlossnig! Det är inte så att jag ser det som en prestige att klara det utan epidural, men Alfreds förlossning är inget jag ser tillbaka på med glatt minne, så jag är glad att ha detta fina minne från Anders förlossning.


16 kommentarer:

Molly P sa...

Fantastiskt att få läsa om din förlossning! Tårögd här.

Linnéa i Colorado sa...

OH, alldeles rörd har pa jobbet. Sa vackert!! Kram

eastcoastmom sa...

Så glad för din skull att det gick så bra, att din upplevelse var så bra! Och så det fantastiska resultatet såklart!

brysselkakan sa...

Fantastiskt att du fick en så fin förlossning! Minst sista, den tredje, var också fantastisk och helt utan någon som helst smärtlindring, inte ens lustgas, och jag var så otroligt närvarande hela tiden. Fantastiskt att få uppleva det.

Saltistjejen sa...

Jag blir alldeles tårögd när jag läser Marie. Så fint. Och så skönt att allt gick så lugnt och bra. Jag har ju bara förlossningar som inte alls blev som man tänkt. Med mycket stress och en stor dos oro. Framförallt nu när Lillebror kom som ju inte mådde helt bra i magen varav det blev kejsarsnitt som gick otroligt fort. Oron innan han kom ut, och även just efteråt när de jagade ner med honom till NICU. Det var jobbigt. Att vi sedan inte fick hålla honom de första dagarna (!) var rent ut sagt förbannat jobbigt.
Men att läsa om din upplevelse med Anders är så himla fint.
Tack för att du delar med dig!

Miss Marie sa...

Molly - ja, det är något särskilt med förlossningar, särskilt när man upplevt en själv!

Linnéa - kram!

Eastcoastmom - ja, det var verkligen en fin upplevelse!

Brysselkakan - ja, särskilt när jag har Alfreds förlossning att jämföra med så var det så väldigt skönt att få en bra upplevelse!

Saltis - usch, kan förstå att det var jobbigt för er, man är ju hormonell nog efter förlossningen och att då inte få hålla i ens barn, nej, det kan inte vara kul! Men alla förlossningar där mamma och barn mår bra, så småningom, är ju bra förlossningar, och huvudsaken är ju att alla mår bra!

Sofia sa...

Jag lämnade en kommentar igår som inte verkade komma fram!

Så glad jag blir att få läsa om din förlossning, tack för att du delar med dig! Vad underbart att du fick uppleva en positiv förlossning med Anders eftersom det var lite jobbigt med Alfred, och visst är det häftigt att två förlossningar kan vara så olika.

Jag fick ju också lite revansch med Oliver, och även om det gjorde ONT att föda utan bedövning så var jag så glad att jag slapp epiduralen den här gången då den ställde till med så mycket när Oscar föddes. Fick även hjälp med tyngdlagen när Oliver föddes - så bra!!

Desiree sa...

Jätteglad för din skull att det blev en sådan bra och fin förlossning med Anders. Vilka fina bilder nedan och halsbandet du fick med de fyra små hjärtanen var superfint.
Så härligt att få några dagar tillsammans med dina föräldarar också där de fått träffa sitt allra yngsta barnbarn.
Många grattis kramar!

Miss Marie sa...

Sofia - ja, visst gör det ont, men jag tar hellre den smärtan än allt det som epiduralen förde med sig! Och visst är det underligt att man kan ha så olika förlossningar, men härligt såklart!

Desiree - tack!

Anna, Fair and True sa...

Vad skönt att du fick en så bra upplevelse den här gången! Och fick så lång gostid efter! Jag hade också en väldigt bra upplevelse med Haralds förlossning även om Isoldes också var helt okej (men hennes var mycket längre och smärtsammare). Jag använde bara lustgasen kanske max en timme av sex timmar med Harald men jag tycker den definitivt hjälper. Den tar ju såklart inte bort smärtan medicinskt som epidural gör men den hjälper ju dig att hantera smärtan och avleda smärtan och det är ju också en sätt att ta bort smärtan, en form av smärtlindring. Låter som du kanske fick lite för mycket om du kände dig borta av den eller att de hade för stark dosering. Jag överdoserade ju lite innan jag förstod hur jag skulle andas i den. Med Isolde försvann jag bort en gång och hann drömma en massa och utbrast "det var som jag fick orgasm!" när jag kom tillbaka :)

Efter Harald var jag också oförskämt pigg och det kändes inte ens som om jag fött barn! Jag hade dessutom turen att slippa bristningar (även med Isolde) så jag var inte ens öm där nere eller någonting! Kändes lite skumt, har jag verkligen fött barn nyss! ;)

Vvad intressant att de inte väger, det visste jag inte. Hur gör de med fosterfett osv? I Sverige tvättar man ju inte av alls utan rekommenderar ju att man vänta några dagar med tvätt och bad då fosterfettet är så bra för barnet. Men i många andra länder verkar de bada på en gång, även på sjukhuset.

Kramar till dig och dina fina!

Miss Marie sa...

Anna - ja, så skönt att äntligen ha en bra upplevelse att se tillbaks på. I Tyskland var det verkligen helt annorlunda, mycket mer kontroller under graviditeten o jag kände heller inte att jag kunde bestämma över förlossningen på samma sätt som jag kunde här i England. Nej, borta var jag väl inte helt med lustgasen, men den gör en ju lite snurrig! En väldigt annorlunda upplevelse. Skönt att slippa att bli sydd för dig, det är ju inte heller helt skönt... ;) De gör så lite som möjligt med bebisen, barnmorskan torkade av Anders i ansiktet lite, men annars så torkar de inte alls o om de inte behöver så tar de inte ens i barnet, så jag var ju den första som tog i honom. Det känns väldigt naturligt här, i Tyskland var de mer noga med att väga, mäta o ta på kläder fort, men det hade kanske också att göra med att jag höll på att förblöda efter förlossningen... ;)

Monica sa...

Vilken fin berättelse och fin förlossning med det omhändertagandet och du själv också som kunde påverka. Fantastisk barnmorska, så professionell mixat med omtanke och hänsyn. Grattis till alltihop och hoppas ni har det fint nu med. Födde vår dotter på Karolinska och tyvärr tror jag inte idag heller att föräldrar och barn blir omhändertagna som ni. Så oerhört skönt med sådan personal du hade, är guld värda.

Miss Marie sa...

Monica - ja, min barnmorska var verkligen superbra, hon lyssnade både på mig o även på maken och det var ingen press alls, sånt är guld värt!

Sandra sa...

Så fint att ha just det minnet att se tillbaka på. Och roligt att du delar! Alltid kul att läsa.
Kram

Annika sa...

Vad fint det var att läsa detta. Duktiga du som klarade det utan smärtlindring. WOW!
Och vad fint att han fick ligga hos dig så länge. Tror faktiskt de badar bebisarna väldigt snabbt i USA efter förlossningen, men jag vet egentligen inte längre, det var så läääänge sen jag kände ngn som fick en baby ;-)
Men då K föddes var det så. Hursom, det kan ju ha förändrats här också.
Iallafall, så glad att det blev en fin förlossning för dig.

barabrittiskt sa...

Grattis! Har ju inte varit här på några veckor nu och hängt med.
Jag gillar den avslappnade stilen på engelsk sjukvård. I Belgien är det epidural eller inget alls. Lustgas anses dessutom vara ett klimatfarligt och en arbetsmiljöfara (vilket det pratas om i Sverige nu också). Däremot är belgarna kanon med att ens egen läkare man gått till hela graviditeten kommer in på jour när de ringer från det sjukhus man är knuten till och efteråt kommer de du tränat med och masserar dig. :)