torsdag, september 03, 2015

Till min förstfödde


Du, min starka, kloka, snälla, envisa, vetgiriga Alfred. Min förstfödde som lärt mig så mycket om livet och om hur det är att vara mamma. Vi har haft tid tillsammans, jag vet att jag är lyckligt lottad som har kunnat vara med dig så mycket, det är inte alla förunnat, och jag har uppskattat varje minut som jag har varit med dig.

Igår började du skolan, din pappa skojar om att han och jag ser det som början på slutet för dig, men han har ändå lite rätt! Du och jag har kunnat styra över vår tid, bestämma själva vad vi ska hitta på, när och hur, vi har kunnat spendera långa stunder i Sverige och inte behövt bry oss om regler och tider. Det ändras nu, i och med skolan, och det känns lite jobbigt, kanske framförallt för mig.

Men jag vet också hur redo du är för skolan. Du rabblar siffror och nummer, adderar och subtraherar. Igår satt du med din vitaminburk och läste att det var 30 tabletter i den från början och du visste att du ätit 5. "Då är det 35 kvar! Nej, vänta, 25 menar jag!" Snart är du bättre på matte än vad jag är! Du ljudar bokstäver och blir förvånad varje gång du faktiskt kan läsa fram ett ord av sammanhängande bokstäver, tänk vilken magisk värld du har framför dig när du lärt dig att läsa!

En del av mig vill hejda tiden, det känns som om det går alldeles för fort, men en annan del njuter av att se dig utvecklas och växa. Jag lyssnar på Slipping Through My Fingers och gråter några tårar som jag torkar bort snabbt för att du inte ska se dom, du har nog med att hantera dina egna känslor och du gör det så bra, så bra.

Så flyg högt, älskade Alfred, sprid dina vingar och se vart de bär dig, och jag kommer alltid att finnas här för dig när du behöver mig.

12 kommentarer:

Sahra sa...

Så fint och kärleksfullt skrivet

brysselkakan sa...

Vilka fina ord, Marie! Han kommer flyga högt och långt men en mamma som du!

Miss Marie sa...

Sahra - tack, lite tungt hjärta hos mamman här....

Brysselkakan - åh, tack, det behövde jag höra!

Channal sa...

Alfred har tur som har dig, er som föräldrar. Minns när han kom... nu nya spännande äventyr!

Kram Anna

Ninnie sa...

Så fint skrivet, och jag känner igen mig så väl i dina känslor.

Den tid man ger sina barn som små, är så värdefull och att värna om "tillsammanstid" mer än det som kallas "egentid"...

Miss Marie sa...

Anna - ja, det har gått så fort! Läskigt ju!

Ninnie - visst är det så, jag håller med!

emelie - Berlin, Berlin sa...

Så fint skrivet! "Min" Rosalie börjar skolan på måndag och på lördag är det inskolning för henne. Jag kommer antagligen stå och böla där utanför hennes skola. Kan inte förstå att tiden gått så fort! Nyss var dom ju så små! Men jag hoppas de alltid behåller nyfikenheten och viljan att lära sig nya saker. Jag tror Alfred kommer trivas bra i skolan!

Miss Marie sa...

Emelie - ja, det är inte lätt för oss vuxna! ;) Ja, jag hoppas de alltid kommer vara så här nyfikna!

Christina sa...

Så fint du skriver! Alfred är lyckligt lottad som har dig som sin mamma.
Nu, en ny epok i ert liv men det kommer bli bra det också!!
Kram!

Miss Marie sa...

Christina - visst kommer det gå bra, men lite svårt är det allt ändå! :)

Anonym sa...

Men sluta, nu började jag gråta. Fasen vilken lycka dina barn har som fick just dig till sin mamma. <3 <3 /T

Sandra sa...

Så väldigt fint skrivet och ett fint minne att bevara. Kram