Jag umgås med några andra mammor här i Lytham, med bebisar i Anders ålder, och nu börjar de flesta av dem planera inför framtiden. De flesta har mammaledighet som räcker i 9-12 månader, så den börjar alltså lida mot sitt slut. Det är inte många som känner sig så sugna på att gå tillbaka till heltidsarbete igen, några vill inte gå tillbaka alls! Och i de här diskussionerna så slås jag av två saker:
1. Det är bara mammans jobb det pratas om, hur många timmar hon ska arbeta, om hon ska arbeta överhuvudtaget. Det är ingen som väntar sig, eller ens verkar vilja, att pappan kan gå ned i tid för att på så vis underlätta för mamman att återgå till arbetet. Det är oftast till syvende och sist en ekonomisk fråga, hur mycket måste mamman tjäna för att det ska vara hållbart att skicka barnet till förskola/nanny, något som kostar de flesta mellan 9000-15000 sek/månad?
2. I Sverige känner jag inte att det diskuteras på samma sätt, utan där förväntas både mamman och pappan jobba. Som förälder har man rätt till att bara jobba 80%, vilket skulle betyda att barnet skulle behöva spendera mindre tid på förskolan, men det verkar inte vara så många som faktiskt utnyttjar den möjligheten?
I England så ser man ju direkt att barnomsorg är dyrt. Om man räknar på vad man kanske spenderar på bil+bränsle för att ta sig till och från jobbet + kostnaden för barnomsorg, ja, då kanske det är svårt att få det att bli ekonomiskt försvarbart. I längden är det såklart alltid bättre för eknomin att arbeta, om man tänker på löneutveckling, pension, mm, men det måste också kännas värt det. Vad är tid med ens barn värt? I Sverige behöver ju inte den frågan uppstå, då kostnaden för barnomsorg bara är en bråkdel av vad man betalar i England, men nog är det konstigt att inte fler ändå frågar sig det? Med en otroligt bra och flexibel barnomsorg, som knappt kostar något, så borde ju fler föräldrar kunna spendera mer tid med sina små barn. Jag läste en bra kommentar någonstans, om att de flexibla förskolorna i Sverige kom till för att mammorna skulle kunna komma tillbaka ut i arbetslivet, men att det i längden bara betyder att papporna fortfarande inte behöver ta det ansvar som de borde ta. Det ligger något i det.