Stockholm i mitt hjärta

Jag står i köket och breder mackor till picknick imorgon när Jess Glynnes Take Me Home kommer upp på Spotify, och tårarna börjar rinna:

"Wrapped up, so consumed by all this hurt
If you ask me, don't know where to start
Anger, love, confusion
Roads that go nowhere
I know that somewhere better
Cause you always take me there
Came to you with a broken faith
Gave me more than a hand to hold
Caught before I hit the ground
Tell me I'm safe, you've got me now
Would you take the wheel
If I lose control?
If I'm lying here
Will you take me home?
Could you take care of a broken soul?
Will you hold me now?"

För även om det som hände i Stockholm idag, och i London för två veckor sedan, känns väldigt långt bort, så känns det ändå också nära. I mitt huvud rullar bilderna på repeat, skräckslagna människor som springer för att ta skydd, beväpnade poliser och övertäckta kroppar som är stilla. Tankarna går till alla dem som inte får hem en älskad ikväll, alla de som förlorat någon eller har nära som är skadade. Det enda jag kan göra här är att fortsätta leva, bre klart mackorna, torka tårarna och ta med mina barn på nya äventyr, visa dem att livet är vackert och att det finns så mycket att leva för.