måndag, februari 26, 2018

Ett halvår i Sverige


Snipp snapp, så har det gått ett halvår sedan vi flyttade till Sverige! I vissa stunder har det varit de mest långsamma någonsin, men ändå, ett halvår har gått snabbt!

För mig har det i mångt och mycket varit att flytta hem, men efter att ha bott utomlands de senaste åtta åren är det också mycket som är nytt och annorlunda för mig. Liksom som i Tyskland och England så har de första sex månaderna varit ganska tuffa, det tar tid att komma in i allt, och då pratar jag inte enbart om allt praktiskt med skatter, barnbidrag mm (något som ännu inte är klart...), utan också känslomässigt och att hitta en vardaglig rytm. Engelsmannen stortrivs, både på jobbet men också med annat, han har verkligen saknat cykel- och utomhuskulturen han lärde sig att älska i München och som tyvärr saknas i England, men som vi numera har igen i Sverige. Alfreds smekmånad med skolan har väl gått över lite, i början var allt underbart och fantastiskt, men nu börjar det tråkiga smyga sig in där också. Jag saknar skoluniformen men älskar att de är ute och leker varje dag, oavsett väder. Sånt händer inte i England, där är det indoor play vid dåligt väder. Alfred älskar vintern när han kan vara ute och åka skidor, pulka eller skridskor, men han gillar den inte fullt lika mycket när han måste dra på sig termokläder för att cykla till skolan i mörkret på morgonen! Och det här med att klä två barn och mig själv i vinterkläder... Hmm...

Och så är det svenskarna också, en säregen skara, minst sagt. Det jag märkt nu är att väldigt många går runt med hörlurar i öronen HELA TIDEN, onekligen ett effektivt sätt att slippa beblanda sig med andra människor mer än nödvändigt, väldigt avskärmande. Gillar man sånt är det såklart bra, men jag som närmast kommer från en engelsk by där alla hälsade på alla och småprat var mer regel än undantag, tja, jag tycker det är tråkigt. Jag har märkt att om jag möter en 80+ så kan jag le och nicka som en liten hälsning, och faktiskt få något gensvar, men annars är det väldigt dåligt. Till och med på Alfreds skola är det stelt. Ja, hälsar jag hälsar folk tillbaka, men det går inte så lätt att få till småprat! På nästa föräldramöte borde jag kanske ta med några flaskor vin, alkohol verkar vara det enda sättet att få svenskar att öppna sig! Jag ska åtminstone läsa Fredrik Lindströms bok Extremt svensk så snart som möjligt, tror jag behöver återanpassa mig... "Samtidigt finns det vissa mörka, dysfunktionella drag i vår kultur som jag tycker vi borde vara skyldiga att rapportera till omvärlden. Jag menar olika typer av isolering, ensamhet, konflikträdsla och problem med social kontakt." Yes, precis så.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Kan inte annat än att hålla med... svenskar är ett märkligt folkslag, och jag är säkert märklig också, och jag har verkligen försökt få vänner men efter fem år är de få och jag hade betydligt fler i Bryssel och det gick fort att hitta dem. Nåja, man vänjer sig!
Så kämpa Marie så blir det nog bättre och du har ändå en kontaktpunkt i form av skolan (även om de verkar behöva alkohol!).

Miss Marie sa...

Brysselkakan - ja, jag är ju också svensk, så jag är också konstig, men när man bott utomlands så blir man ju liksom mer medveten om hur konstig man själv och andra svenskar är! Trist är det, får hoppas att det ändrar sig för oss båda!

Annika sa...

Ännu roligare att läsa dina reflektioner här, älskar sånt. Jo, visst är svennarna ett konstigt folk ibland. Det märker man av här också, när K gick på svenska skolan träffade jag på mkt märkliga sorter. OCH då var vi alla utlandssvenskar, men ändå var det som att komma till tunnelbanan i Sthlm när man kom till svenska skolan. Alltså folk hälsade knappt. Att skaffa nya vänner vid hemkomsten har jag hört mkt om också. INTE lätt, men det är heller inte så lätt här. Min granne flyttade ju till NC i somras, och hon kämpar med detta hela tiden. Det är väl så att det är svårt var man än bor, kanske. Just att flytta som vuxen. Men jag hoppas och tror att du ska lära känna flädrarna på skolan. Som sagt, att din make trivs är ju verkligen A och O!!! Om han inte skulle göra det antar jag att ni hade fått styra kosan tillbaka igen, så det är ju jackpott att han gillar allt. YAY!! Hoppas du själv tycker det är fint att bo hemma igen. Massor med fördelar är det ju onekligen. Familjen och dina vänner från förr, ditt land etc etc.
Skriv gärna mer om reflektioner och hur du ser på Sverige. Tycker det är SÅ intressant!!

Miss Marie sa...

Annika - nej, det är ju svårare med vänner ju äldre man blir, men jag har inte ens börjat försöka skaffa vänner här, det får bli en senare sak, om någonsin! Verkligen många fördelar här, men det är mycket vi saknar från England också!