måndag, november 22, 2010

Oro

I början är det oron för missfall. Tänk om den här lilla varelsen dör innan man ens har lärt känna den? Då brukade jag tänka, att om det skulle hända så är det helt enkelt naturens sätt att säga att något inte riktigt var som det skulle. Qué será, será.


Sen är det oron för att vad man får äta och göra. Tänk om jag råkar dricka lite nypressad, opastöriserad apelsinjuice utan att tänka på bakterierna som kan frodas där och vara skadliga för bebisen! Och lakrits! Herregud, jag åt ju lakrits och nu kommer mitt barn få högt kolesterol i framtiden. Mea culpa.


Om nu inte något händer innan dess. För än är det en bit kvar och det finns mycket att oroa sig över. Mycket kan gå fel under förlossningen, både för mig och för bebisen. Den där moderkakan verkar till exempel vara en riktig jäkel.


Och när bebisen väl är framme så börjar en evighet av oro. Hur lär man sig själv att vara okej med oron, att veta att man inte kommer kunna skydda barnet från allt ont i världen? 


Kanske ska man tänka lite filosofiskt även här. Qué será, será, whatever will be, will be.

13 kommentarer:

Ullis sa...

Du får inte gå och oroa dig, det går säkert jättebra alltihop, och efter det att bebisen är född så lär man känna det lilla undret och det brukar funka riktigt bra det med. Kram på dig.

Marie sa...

Ullis - nej, jag går inte o oroar mig som så, men risken för att nåt ska hända finns ju, o den måste man ju inse! Det är bara ibland som jag inser hur stort det är!

storasyster sa...

Oron du känner när bebis är född är bara bra har jag hört. För då är du mera uppmärksam. Men oron får ju inte bli för stor så klart. Men lite oro är bara nyttigt!

Anna, Fair and True sa...

Usch ja, det går ju lite av och till. Själv oroar jag för handikapp och framför allt Downs och liknande, trots att jag gjort KUB/NUPP. Vet ju aldrig liksom... Men försöker skjuta bort de tankarna. Själva förlossningen är jag inte så orolig för då. Men jag skulle aldrig vilja föda någon annanstans än på sjukhus, just i fall något händer!

Annika sa...

Oron kommer härmed att finnas vid din sida hela tiden, så fort den lille hostar eller är sjuk, sen när han börjar vilja vara ute ensam i parken etc etc etc...
Det är livet.

Marie sa...

Storasyster - ja, alla djur verkar ju ha nån sorts känsla för vad som är farligt för ens barn, så antar att det är bra!

Anna - ja, sjukdomar mm ska vi inte ens gå in på! Finns ju så mkt som kan vara fel på bebisen också. Hua! Nej, det känns bäst med sjukhus, för säkerhets skull!

Annika - ja, det är väl så det är! För alla de gånger vi själva oroade våra föräldrar så får vi känna på det när vi själva blir föräldrar!

Desiree sa...

Det finns helt klart mycket att oroa sig over men sa mycket som man inte kan paverka och da kanske det ar lika bra att forsoka skjuta bort oron sa mycket som det gar. Men jag tycker du resonerar pa ett bra satt. Man kommer inte kunna skydda sig sjalv eller barnet for allt utan man far bara hoppas pa det basta och i de flesta fall ar oron obefogad och man far fokusera pa det.
Kram!

Marie sa...

Desiree - det är nog väldigt klokt att tänka så! Men det är nu jag inser att jag ju faktiskt kommer vara ansvarig för någon annan! Läskig tanke...

Ninnie sa...

Å, vet du vad, oro (eller om man ska kalla det omsorg om?)över sitt/sina barn får man leva med resten av livet..! Inte så att man JÄMT går och oroar sig, men så fort barnen mår dåligt eller inte har det bra mår man själv heller inte riktigt bra. Oavsett om de är bebisar eller över 20 och vuxna..!

Marie sa...

Ninnie - det stämmer nog som du säger! Det är bara för mig att vänja mig (?) vid oron! :)

Tiger sa...

Okej, här kommer världens mest förbjudna sak att säga; jag är ingen orolig mamma! Alla sa att "den dagen du föder barn, då börjar ett liv av oro"... Och jag kan bara inte hålla med! Visst, natten när hon till exempel hade jättehög feber o bara skrek var jag rädd att något var fel! Och första natten hon sov här hemma grät jag för att det kändes alldeles för långt bort att ha henne i vaggan, och tänk om hon slutade andas? Men det tror jag mer var hormoner + separationsångesten! Jag hade haft henne under mitt skinn i 9 månader, o nu var hon liksom "borta". Men annars, nä, ingen oro. Jag nojar inte över att hon ska trilla, bryta något ben eller bli sjuk. Jag tror inte hon dör för att hon är lite kall om fingrarna eller för att hon slickar på samma leksaker som alla andra barn. Och när jag var gravid brukade jag tänka på alla gravida som inte har råd att äta supernäringsrikt men föder friska ungar i alla fall. I Sverige rekommenderas man att undvika i princip allt, medan man i andra länder bara äter ris under en hel graviditet. Självklart ska man undvika alkohol, rökning o gifter, men du fattar. Vet inte vad jag ville ha sagt mer än att... oroa dig inte ! Kvinnor har fött barn i alla tider o oftast har det gått bra. På förlossningen jobbar det jättekompetenta människor vars enda uppgift är att få ut ett levande, friskt och piggt barn. Allt kommer gå bra! Puss!

Marie sa...

Tiger - I hear you! Och jag förstår! Men ändå... Jag har folk i min närhet där barnet har dött i magen någon dag innan BF, ett annat barn som fick syrebrist under förlossning o blev hjärnskadad... Såna saker KAN ju hända! Det är inget jag aktivt går o tänker på, men ibland poppar tankarna upp... Men jag brukar då fokusera på farmor som födde 8 barn hemma utan några större problem. Som du säger, kvinnor har gjort detta i alla evighet!

Tiger sa...

Ja, jag fick också väldigt mycket berättat för mig under min graviditet. (Vad fan handlar det om, förresten? Har aldrig hört om så många dödfödda barn som när jag själv var gravid. Tack för infon, liksom)... Och det är klart att jag oroade mig ibland. Men till slut bestämde jag mig mer för att inte tillåta mig själv att fokusera på sånt alls. Men! Karma-torsk som man är så vågade jag inte gå och intala mig själv att "KLART vi får ett friskt barn" heller, för då tänkte jag att Karma skulle komma o se till att jag fick äta upp det (inte barnet, alltså...)

Men lite som du säger, det som händer, händer... Och har man den inställningen så slipper man oroa sig!