Innan jag själv blev gravid och födde barn så undrade jag varför kvinnor som fött barn så gärna ville prata om sina förlossningar. What’s the point, liksom? Men nu förstår jag. Det är något väldigt välbehövligt terapeutiskt över att gå igenom förlossningen och prata, prata, prata om den. För även om det är något av det mest naturliga i världen så är det ändå något traumatiskt med att så helt överlämna sig själv till en högre makt som nästan tar besittning över kroppen. För så är det, vare sig man vill eller inte, är redo eller inte, så kommer bebisen ut när den vill, det kan man inte göra något åt!
Så här kommer min förlossningsberättelse. Jag varnar er nu så att den som inte vill läsa om det kan skippa och klicka sig vidare till en blogg med inte så många äckliga detaljer.
För precis tre veckor sedan satt jag och var sur för att värkarna hade avstannat. Jag hade börjat få förvärkar på tisdagsmorgonen och de hade kommit av och till fram till till torsdagsmorgonen, men så under torsdagsmorgonen avstannade de. Engelsmannen var hemma från jobbet, ifall det skulle sätta igång på riktigt, men inget hände. Jag lagade mat och bakade chokladbiskvier, gjorde allting förutom att vila, vilket så här i efterhand hade varit en bättre idé!
Men så vid halv tio på kvällen så sätter det igång igen. Den här gången är värkarna mer intensiva och kommer med jämna mellanrum, så jag säger åt Engelsmannen att gå och lägga sig och försöka sova lite, för nu tror jag att det faktiskt har satt igång på riktigt!
Jag spenderar de nästa timmarna på pilatesbollen (Guds bästa uppfinning!) och kollar på tv och pratar med en kompis på MSN. Värkarna blir allt tätare och runt klockan ett på natten går jag in till Engelsmannen och väcker honom. När jag säger att jag tror det är dags att åka till kliniken så far han upp som ett skott ur sängen och får på sig kläder. Vi tar fram mina packade väskor, hämtar matsäcken, ringer kliniken för att säga att vi är på väg och sen slutligen ringer vi efter taxin.
Än har inte vattnet gått och jag oroar mig för att det ska hända i taxin. Yes, här fokuserar vi på de små sakerna! När taxichauffören hör att jag är på väg att föda barn så får han eld i baken. Han kör mot rött och så fort att jag kniper igen ögonen hårt och ber till Gud att vi inte ska krascha! Det kändes väldigt skönt att kliniken bara låg 5 minuter bort och både jag och Engelsmannen pustade ut när vi var framme.
Klockan 01.40 blir jag inskriven och barnmorskan undersöker mig och berättar att jag är över 4 cm öppen. Yes, värkarna innan har inte varit förgäves! De kollar också Blueberrys hjärtslag och de ser bra ut, vi båda är redo för vad som komma skall. Engelsmannen och jag får order om att gå runt i byggnaden i en timme så jag byter om till en tunika och så beger vi oss iväg.
Vi är fnittriga av förväntan och går runt som barn dagen innan julafton. Tänk att vi äntligen ska få träffa vår lille son! När värkarna kommer lutar jag mig mot väggen och Engelsmannen masserar mitt ryggslut. Jag har en vattenflaska med mig och jag dricker och dricker så jag måste gå på toa tre gånger den timmen. I den stängda cafeterian ser vi att det finns en automat där man kan köpa öl, och vi skojar om att det är så typiskt tyskt att till och med kunna få en öl när man föder barn!
När timmen har gått undersöks jag igen och har öppnat mig två centimeter till. Jag är fortfarande så förväntansfull att jag inte har hunnit bli rädd än, men nu så börjar tankarna komma krypande och jag inser att jag faktiskt ska FÖDA barn snart! Jag får byta om till en sjukhusrock och ligga på en brits medans Blueberrys hjärtslag mäts med hjälp av CTG. Värkarna kommer allt tätare och det börjar kännas alltmer, men än så länge klarar jag av att andas igenom dom.
Barnmorskan undersöker mig igen och säger att hon tror att bebisen är ganska stor, så kanske jag borde fundera på att få en epidural? Vi har innan diskuterat att jag helst vill klara mig utan smärtlindring men att jag kommer att ta det om det behövs, och när barnmorskan nu råder mig till det så går jag med på det.
Narkosläkaren kommer in. Han är en man med kalla händer och små ögon och jag ogillar honom direkt. Han förklarar lite kort hur bedövningen går till innan han beordrar mig att ligga på sidan och kura ihop mig som en boll och kuta med ryggen. När man är höggravid och har värkar som kommer i varandra så är det inte det lättaste. Han börjar med att ge lokalbedövning i ryggen och han sticker och sticker och sticker och jag börjar bli riktigt förbannad när han hela tiden säger åt mig att kuta med ryggen. Mitt i allt blir jag våldsamt illamående och spyr tre gånger men läkaren fortsätter att sticka. Engelsmannen ser att jag inte alls mår särskilt bra och fräser till läkaren att han faktiskt får lugna ned sig lite, och efter det blir han faktiskt lite vänligare (men jag gillar honom fortfarande inte!).
När epiduralen väl kickar in så känns det underbart. Jag känner fortfarande värkarna och får andas igenom dom, men mellan värkarna så kan jag slappna av helt och nästan somna, vilket är väldigt välbehövligt. Härifrån blir allt lite suddigt. Jag tror jag får värkstimulerande dropp och min förlossningsläkare kommer till kliniken, men i vilken ordning vet jag inte. Helt plötsligt är jag öppen 10 centimeter och inser att nu är det dags!
Blueberrys hjärtslag går plötsligt upp och vi inser att han är stressad. Förlossningsläkaren förklarar att Blueberry inte verkar vilja vända sig den sista biten och att de måste hjälpa till. Det blir en febril aktivitet i rummet, en till läkare kommer in och några fler barnmorskor/sjuksköterskor. Mina ben läggs upp i ställningar och jag känner genast att den högra är trasig och att mitt ben kommer falla ned igen, men ingen lyssnar på mig. Så vid nästa värk åker den ställning såklart iväg (I told you so!) och två barnmorskor/sjuksköterskor får stå och hålla i mitt högerben medan jag krystar. Min förlossningsläkare häver sig på min mage för att pressa ut Blueberry eftersom hans hjärtslag fortfarande är för höga. Någon slags sugklocka sätts på Blueberrys huvud och jag vet inte hur många gånger jag krystar, men jag vet att jag hinner tänka att det här inte gör så ont som jag faktiskt trodde det skulle göra, men så är han ute, vår lilla son, klockan 06.51, och det första jag tänker på när han läggs på mitt bröst är att han har så mycket hår!
Sen går allt ännu fortare. Engelsmannen blir blekare och blekare och det är full aktivitet vid änden av sängen. Om jag inte tyckte det gjorde så ont som jag trodde att föda barn, så gör det sjukt ont nu! Jag vet inte vad de håller på med därnere, men smärtan är den mest intensiva jag någonsin känt. Jag kan inte ligga stilla, epiduralen har helt gått ur och jag känner precis allt! Vår lilla son tas ifrån mig och de berättar att jag ska sövas för de behövar ”fixa till det här”. De två läkarna sitter med verktyg inne i mig och väntar på narkosläkaren. Jag börjar gråta när både Alfred och en väldigt blek Engelsman (som allvarligt trodde att jag skulle dö) tvingas ut i rummet. Jag ser inte vad som händer, men tydligen svimmar nästan Engelsmannen och sätter sig snabbt på golvet. Alfred och han får sedan ligga på en brits och lära känna varandra medan jag är nedsövd.
När jag ligger nedsövd så sys en artär ihop, som Alfred hade sönder på sin väg ut. Jag har förlorat stora mängder blod, vilket var vad som gjorde Engelsmannen blek (”I’ve never seen so much blood ever!”) och läkarna hade lite problem med att se var blödningen var, vilket förklarar varför de grävde i mig som om de grävde en tunnel! Inte undra på att det gjorde ont...
Vid halvåtta vaknar jag upp igen och får äntligen gosa med Engelsmannen och vår son!
17 kommentarer:
Ha... tom du vill berätta om din förlossning. det är nog som du säger att man behöver bearbeta den. Jag har ju redan hört dig berätta om den men det sista är inte så kul att läsa/höra. Men allt gick ju bra tillslut o du har en underbar son hos dig. En förlossniing är en underbar händelse trots en del smärta!!
Tack för din berättelse! Jisses vad det måste varit fruktansvärt för din man att se dig blöda och att läkarna måste söva dig, det låter väldigt omtumlande. Men jag sitter och ler trots allt för det gick så bra! Tack!
Tack för att du delar med dig fina du. Sjuk tur att du repade dig så fint... Kommer aldrig glömma det där samtalet från München. Du lät så himla trött och så himla lycklig och stolt.
Oj, vilket dramatiskt slut! Tur att att det gick bra!
Stor kram!
Jag haller med dig... det ar terapeutiskt att fa snacka forlossning efterat! Det behovs faktiskt. Vad kul att fa lasa din berattelse. Laskigt att foda barn! Men haftigt ocksa!
Det ar helt otroligt egentligen att man hor sa manga olika vanners berattelser och INGEN ar den andra lik... Ingen blir ju som de dar forlossningarna man laser om i bockerna!
Just den dar kanslan nar de lagger upp bebisen pa magen nar det ar klart ar ju helt otrolig. Nar jag la armarna om Nils for forsta gangen kommer jag ihag att jag tankte att den har kanslan far jag aldrig glomma!
Usch vad laskigt med blodningen! Maste varit valdigt otackt for engelsmannen att liksom inte ha nagon koll pa vad som hander. Skont att allt gick bra i slutandan!!
Kram!
Det ar ju en valdigt stor handelse att bade foda och att bli mamma sa jag tror absolut att det ar viktigt satt att bearbeta det hela pa genom att fa prata och beratta om det man sjalv varit med om. Laskigt och haftigt samtidigt. Blev det som du hade forvantat dig eller hade du inga forvantningar alls? Dramatiskt slut men skont att det fixade sig. Usch vad jobbigt att behova ha sa ont nar du val fatt ut Albert. Tack for din berattelse.
Kram!
Vilken resa. Jag tycker alltid att kvinnor som fött barn är riktiga hjältinnor. Vilken dramatik det blev!
Det är skönt att ni mår bra alla tre nu.
Trevlig helg Marie!
Stor kram
Storasyster - jag tror allt kvinnor vill berätta, men det är inte så många som vill höra! :)
Linnéa - ja, det är lustigt, för Engelsmannen o jag har helt olika uppfattning om hur förlossningen var. Jag tycker den var helt ok, medan maken kommer ihåg allt blod och hur jag sövdes ned, så för honom var det verkligen en fruktansvärd upplevelse!
Tiger - ja, det samtalet... Kommer knappt ihåg vad jag sa då! Kommer ihåg att jag pratade med mamma, syrran o dig, men ingen aning om vad jag sa! :)
Anna - ja, jag var verkligen tacksam att jag var på ett ställe med så bra medicinsk vård! Hade det hänt för 100 eller 50 år sedan hade jag med stor säkerhet varit död!
Millan - visst är det läskigt att föda barn, men ändå så häftigt o mäktigt! Tänk att vi klarar av det! Helt magiskt egentligen.
Desiree - det blev absolut inte som jag hade tänkt mig! Jag hade försökt att ha inte ha några förväntningar, men i mitt huvud så hade jag en lite mer harmonisk förlossning än vad jag verkligen hade! Det hade nog varit bättre både för mig o Alfred om det hade gått lite långsammare på slutet o vi hade fått tid att vara med varandra precis efter att han hade kommit ut. Så blev det inte nu o det var nog lite traumatiskt för både Alfred o mig.
Sandra - visst är man en hjältinna när man föder barn! Jag kan aldrig riktigt förstå hur något som är så magiskt som att föda barn ändå är så vanligt -tusentals kvinnor föder barn varje dag! Magi i allt det vardagliga.
Tack att jag fick läsa om din förlossning! Alla kvinnor som fött barn har sin egen unika berättelse, de som förr fler, som jag tex, har flera att berätta
Tur att allt gick bra i slutändan och att du bor i ett bra land med bra sjukvård och i nutid!
Brysselkakan - visst är varje förlossning olika! Även om man har fött barn tidigare så kan man ge sig den på att andra, tredje, fjärde gången kommer bli annorlunda! Jag är grymt tacksam mot dagens sjukvård!
Tack för att du delar med dig. Visste inte om jag skulle vaga läsa, men det gjorde jag. Later väldigt dramatiskt med blödningen.
Kan tänka mig att man vill och behöver prata eftetat. Det är ju verkligen en enorm grej!
Kram Lisa
Lisa - välj vad du läser o lyssnar till, men jag tyckte det hjälpte att läsa mycket om förlossningar så man vet liiite om vad man har att vänta sig, även fast det sen kommer bli helt annorlunda iallafall! :)
Tror alla vill berätta om sin förlossning, och man glömmer den aldrig, aldrig, aldrig.
TACK för att du berättade om din. Drama där på slutet med din blödning, fy fasiken. Fick du blod?
HAR du haft mkt ont efteråt?
Men nu har ni er superfina Alfie and all is well and good!!!
Annika - nej, fick inget blod men däremot måste jag ta järntabletter nu, usch o blää! Inte vad jag vill göra just nu... Har haft en hel del ont, ondare än vad jag trodde jag skulle ha! Men nu börjar det blir bättre iallafall! :) Alfie var verkligen värd allt slit! :)
Peppande att höra att det ändå är en smärta man kan komma igenom. Återstår bara att hoppas på att framtida bebisar inte har sönder några artärer eller andra organ.
(stackars engelsmannen som inte svimmade utan bara "satte sig väldigt snabbt" :)
Mia - ja, skulle jag föda fler barn så hoppas jag verkligen det inte blir lika dramatiskt! :)
Kul att läsa din förlossningsberättelse! Eller det var ju inte "kul" direkt att läsa vad som hände på slutet men du förstår vad jag menar! Intressant i alla fall! Särskilt när man har sin egen att relatera till. Jisses stackare vad du - och maken - fick uppleva där på slutet! Jag visste inte ens att en artär kunde brista genom förlossning så där! Skönt att du slapp få blod i alla fall. En kompis till mig förlorade 2½ liter blod (genom att moderkakan inte ville komma ut ordentligt eller hel) och hon var tvungen att få blod. Har du mycket ont då nu fortfarande? Hoppas du slapp bristningar i övrigt i alla fall!
Skicka en kommentar