tisdag, november 22, 2011

Att sätta ord på känslor

Det är så svårt att sätta ord på känslor, när man knappt vet vad man känner. Jag ska försöka förklara och beskriva lite om hur vi tänker angående Tyskland vs. Sverige.

Det är egentligen inte så att jag vantrivs här i München som så, jag trivs mycket bra här och tycker att München är en härlig stad, det tycker även Engelsmannen. Grejen är nog den att vi hade aldrig tänkt stanna så länge i Tyskland. I början  var det två år för Engelsmannen, varav jag skulle komma och bo med honom det andra året. Hade jag vetat att vi skulle bli kvar så här länge hade jag (förhoppningsvis) lagt ned mer krut på att lära mig tyska från början. Visst, vi klarar oss långt med engelska i en storstad som München, men det är många gånger jag önskar att jag kunde prata mer än bara stapplande försöka få ihop en fungerande mening. Det är särskilt när det kommer till saker som angår Alfred. Ett exempel är höftdoktorn som vi skulle gå till när Alfred var 4-6 veckor gammal. Stursk och dum som jag är, sa jag till Engelsmannen att det inte var något problem för mig att ta Alfred dit själv, inte behövde Engelsmannen ta en dag ledigt för att följa med, håhå, nej, det här klarar supermorsan Marie själv.

Dadatadatadaa-daradum-duridum! (Det där är alltså Stålmannens ledmotiv, om ni inte förstod det...)

Hö hö.

Det slutade med att Alfred skrek hela tiden, han ville absolut inte ligga i den där skåran som höftdoktorn ville lägga honom i. Sköterskan förstod inte ett endaste ord engelska, doktorn vägrade prata engelska och sa att jag aldrig skulle lära mig tyska om jag aldrig tvingades prata tyska. Och jag håller med honom i sak, men med en skrikande bebis, läckande bröst och med svetten lackandes nedför ansiktet på en alltmer panikslagen och gråtfärdig supermorsa, så tycker man kanske att han skulle kunna göra ett undantag den här gången? Men nej. Det enda jag kommer ihåg från det läkarbesöket är att doktorn började sjunga på La de swinge när jag sa att jag var från Sverige. (Det är väl förresten en norsk låt?) Jag tog inte in ett endaste (tyskt) ord om vad doktorn visade på ultraljudsbilderna. Om Alfred får höftproblem i framtiden så är det mitt fel. Tack för den.

Och JAG VET att det är mitt eget fel att jag inte kan tyska. Jag vet jag vet jag vet.

Vi umgås inte alls med tyskar här, förutom de tyskar som har svenska eller engelska pojkvänner/flickvänner/fruar/makar. Som ex pats blir det mest så att man umgås med människor i liknande situation som en själv. Det betyder också att många av de vänner man har åker vidare efter ett tag, antingen åker de till sitt hemland eller vidare på nya äventyr. Jag skulle säga att jag har haft två goda väninnor här i München, men de bor båda i Sverige nu. Det är helt enkelt svårt att hitta vänner och odla vänskapsförhållanden som faktiskt håller när man vet att någon snart ska åka härifrån. Bekanta har vi dock gott om!

I framtiden vill vi väldigt gärna försöka ge Alfred ett syskon också, men jag är inte särskilt sugen på att ha ett andra barn i München. Tyska mödravården är utmärkt, den verkar bättre än både den engelska och svenska, men det är själva grejen med att ha två barn här som varken Engelsmannen eller jag vill. Främst vill vi nog vara nära någon av våra familjer, så vi inte behöver resa långt för att träffa båda familjerna, vilket vi behöver göra nu. Vi har fantastiska familjer och vänner som tar sig tid och råd och kommer och hälsar på oss här också, det betyder jättemycket, men det är ju inte samma sak som att kunna göra mer spontana besök.

VAB och pappaledighet är speciellt för Sverige. I Tyskland eller England skulle jag aldrig kunna jobba mer än halvtid, om vi inte vill ha Alfred på dagis eller dagmamma hela dagarna hela veckorna. Många tyska mammor verkar vara hemma, eller så har de hjälp av mor- eller farföräldrar för att slippa ha barnen på dagis hela tiden. I Sverige kan även en pappa ta ut VAB och vara föräldraledig, vilket gör det lättare för mig att kunna komma ut i arbetslivet. Som småbarnsförälder har båda föräldrarn rätt att kunna arbeta mindre än 100% vilket även det underlättar. Just ur den jämställda synpunkten så är Sverige utan tvekan det bästa valet för oss.

Men som sagt, det är inte alltid upp till oss! Engelsmannen har ett jobb inom flygindustrin som han älskar. Han är en expert inom sitt område, men det området är ganska så snävt och det finns inte många lediga arbeten som passar honom perfekt. Han hittade ett jobb i Sverige som han sökte till, hade två intervjuer och fick ett muntligt löfte om att jobbet var hans... Till arbetsgivarens säkerhetsavdelning kom på att han var tvungen att vara svensk medborgare. Yes, lite surt.

En annan lösning är ju att jag skulle söka jobb i Sverige och att vi skulle flytta om jag får ett jobb. Det alternativet står dock väldigt långt ned på vår lista, eftersom jag personligen vet hur jobbigt det kan vara att komma till ett nytt land och inte ha ett jobb. Att be Engelsmannen säga upp sig från sitt jobb, som han älskar, för att bli arbetssökande i Sverige, känns inte särskilt lockande alls.

Det blev kanske ett lite osammanhängande inlägg, men jag har försökt skriva ned lite om hur vi tänker och känner. Jag har inte ens kommit in på England, och hur vi tänker om England vs. Sverige, och England vs. Tyskland, det får bli någon annan gång.

Tack än en gång för alla er uppmuntrande ord och för er som delade med er av era egna erfarenheter. På något vis stärker det oss att veta att andra har mött liknande motgångar i livet och överkommit dom.

23 kommentarer:

Linnéa i Colorado sa...

Marie, vilket fint inlägg. Första frågan (som jag borde kunna svaret på själv). Kan Engelskmannen bli svensk medborgare?

Ja, usch, det är mycket att begära att han ska ge upp sitt jobb och flytta till Sverige.. tyvärr. Men det är mycket att begära att av er att ni inte är i rätt position att skaffa ett syskon till Alfred, leva i ett land där doktorer vägrar tala engelska (!!!) eller att hela din karriär läggs på hyllan. Det är svårt att prioritera så viktiga saker så de inte alltid går att jämföra, men jag tror på er och håller tummarna att ni båda ska bli ska vara glada i det landet ni bor i, tillsammans med era karriärer.

Anonym sa...

Hej på dej igen!
OK, då förstår man mer hur du känner inför Tyskland/Sverige boende och jag hoppas att ni snart hittar något jobb som passar så ni kan flytta hit.

Haha! Kände igen mig när jag läste om ditt besök hos läkaren när det var dags för höftsonografi, fast jag hade en trevligare läkare. Men jag förstod heller inte mycket, och det hjälper ju inte att de förklarar och pratar SAKTA och TYDLIGT när det är själva ORDEN man saknar...

Kom på en sak att tipsa dig om, kanske kan du hitta några tyska vänner/bekanta och öva lite tyska och barnvokabulär på det sättet...Innan vi lämnade vårt tyska BB så fick vi en lista på alla "barnmorskor /hebame?" i trakten och vad de hade att erbjuda. Den jag valde hade förutom de obligatoriska hembesöken varje dag i början och "tillbakabildningsgymnastik"
(hur i all världen ska man annars översätta detta tyska ord) även något som kallades Babytreff. Dit gick jag med sonen och träffade andra mammor med sina barn (födda ungefär samma tid som sonen)och det var jättebra. De flesta tjejerna kunde prata lite engelska förutom sin tyska, så jag fick lite sällskap +fika+ öva tyska och sonen fick andra barn att titta på och inspireras av. Kolla upp om det finns något sådant hos er också!

Sedan fanns något som heter PEKiP som jag tyckte verkade jättehärligt, fast Alfred kanske redan är lite för stor... PEKiP=Prager-Eltern-Kind-Programm. Bok finns (på tyska...) PEKiP - Babys spielerisch fördern från GU Ratgeber Kinder. Det handlar om att gynna sitt barns utveckling genom lek i olika övningar. Kanske kan du hitta en sådan grupp.

Annars, som du skrev - bryt ihop och kom igen! Jag gillar verkligen att läsa om dina dagar och alla reflektioner om olika länders vanor och uttryckssätt. Samt underbara söndagssvep med massor av inspirerande och härliga grejor!
Hälsningar från Susanne (fortfarande utan egen blogg)

Sofia sa...

Vilket fint inlägg Marie. Jag förstår att det är svårt för er båda, och jag förstår att engelsmannen din inte vill flytta till Sverige som arbetssökande. Det skulle nog aldrig jag och Reuben kunna göra heller. Reubens jobb är så stor del av den personen han, och som du säger, att flytta till ett nytt land är tillräckligt svårt!

Men gud så irriterande att det föll genom bara pga att han inte är svensk medborgare, jag förstår om det känns PISSIGT! Och det där med tyska läkare som vägrar prata engelska, herre gud - snacka om att vara stolt och arrogant (läkaren alltså). Och eftersom Tyskland alltid har varit temporärt för dig är det ju inte så konstigt att du inte orkat sätta dig in i språket. Speciellt inte nu när du är busy busy med Alfred.

Sverige är ett lyxland för barnfamiljer, så jag förstår verkligen hur ni tänker där. Jag älskar att bo i England nu, jag är fullkomligt förälskad i det här landet trots alla dess brister. Men jag kan tänka mig att mina prioriteringar förändras när/om vi får barn.

Vad ni än gör, vilka dörrar som kommer att öppnas så kommer det säkert att bli bra. Men jag förstår att ovissheten inte är roligt!

Kram, Sofia.

Anonym sa...

Hej!

Här är det evigt debatterande, Svergie v. England. Vad känns rätt för vår familj? Med ett barn fött i Sverige, ett i England till en svenska mamma och en engelsk pappa så finns det inget givet svar.

Vi har bott i London sedan vårat första barn var bara några månader, har aldrig bott i Sverige med barn så det kan ibland kännas som vi kanske ser Sverige som en overklig idyll.

Vi står ju nu i valet om vi ska flytta till Stockholm eller inte, mannen har fått ett jobb där. Mina familj bor däremot i där så det känns som att börja om på nytt fast på svensk mark....
What to do???

Miss Marie sa...

Linnéa - han kan bli svensk medborgare, när man är gift med en svensk kan man bli det efter att man bott i Sverige i 2 år eller efter 10 år om man bor utanför. Så min man har en liten bit kvar...! Ja, det är ett evigt pusslande! Jag vet att det är så för alla familjer, men det känns som våra beslut är lite större, att byta land är ju aldrig enkelt, och var vi än bor kommer alltid en av oss vara en utlänning... Tack för ditt stöd!

Susanne - TACK för alla dina tips! I början var det ingen idé att försöka ta med Alfred på några träffar, eftersom han var ett ganska så... "besvärligt" barn! ;) Nu har vi dock träffat några andra mammor på olika träffar, så den biten känns lite bättre. När vi nu blir kvar här lite längre så måste vi kolla upp lite fler aktiviteter för Alfred. Jag hade ju börjat tänka på Sverige redan... Tack för ditt stöd och dina råd!

Miss Marie sa...

Sofia - jag tror min man och din man är ganska så lika, deras jobb är mer än ett jobb, det är något de älskar och en del av dom! Jag vet att Engelsmannen skulle ge upp sitt jobb om jag verkligen bad honom, men jag skulle aldrig kunna be honom om det. Det skulle helt enkelt inte vara rätt av mig! Vi är ett team och vi kommer klara det här tillsammans, oavsett om det är i Tyskland, Sverige eller England! Och angående läkaren, vi har träffat många läkare som har varit otroligt vänliga och gärna pratat engelska med oss, men den här läkaren träffade jag på helt fel tidpunkt, när jag ännu inte lärt känna Alfred ordentligt och fortfarande var labil efter förlossningen! Usch o fy... Tack för ditt stöd! Jag är glad att Reuben och du har hittat en bra balans i ert gemensamma liv!

Anonym - usch ja, inte lätt! Ni har ju band i båda länder så då är det nog svårare att flytta. Här i Tyskland är det ju "bara" Engelsmannens jobb som binder oss här, därför känns det inte som lika stor grej för oss att lämna det här landet. Bodde vi däremot i Sverige eller England och skulle byta till andra landet tror jag det skulle vara svårare för oss... Lycka till med ert beslut, det är inte lätt!

Charlie sa ... sa...

Jag känner igen den där känslan av komplexitet, att det är många variabler som ska stämma. Språket är viktigt och att kunna kommunicera på ett avslappnat sätt. Fast jag kan engelska bra, har det varit en omställning för mig att också arbeta i en engelsktalande organisation.

Jag tycker du skriver så fint och är övertygad om att det kommer att ordna sig framöver Marie!

Kramar

Jenny sa...

Min dröm har sedan jag började plugga att jobba inom den diplomatiska världen. Det gör jag nu, men jag börjar tveka lite på om jag villa flytta utomlands och senare flytta ungefär var fjärde år. Får man familj ska inte barnen bara byta land, språk och hus var fjärde år, utan flöjtlärare, stall, tennisklubb och bästis, typ. Jag vet inte om jag vill utsätta eventuella framtida barn för det. Å andra sidan önskar jag att min lite halvt internationella familj hade lagt ner lite arbete på att jag skulle blivit flytande i mammas modersmål - tyska (dock schweizisktyska) och att vi fått bo mer i Schweiz. Jag tycker att bland det finaste man kan ge sina barn (förutom allt det där uppenbara) är språk. Och mina vänner som är "diplomatungar" har ju sett och upplevt så mycket. De verkar mognare, mer kultverade, lugnare och mer.....vana vid saker och ting. Det är svårt det där. Jag har ju bott utomlands innan och tanken har hela tiden varit att göra det igen. Men det är det där med åldern och den potentiella farmtida familjen som gör det mer komplicerat. Jag förstår dig verkligen. Jag hoppas med hela mitt hjärta att ni hittar en lösning som ni är tillfreds med och att ni blir lyckliga var ni än bor! Kram!

Desiree sa...

Jättebra inlägg och väldigt välskrivet Marie. Jag förstår er till fullo hur ni resonerar och jag hade resonerat på samma sätt. Jag tycker du var modig och stark som flyttade till Tyskland utan att kunna Tyska. Vi har varit lite inne på att kanske nästa gång prova något land i Europa. Jag som inte kan vare sig Franska eller Tyska inser att jag skulle vara tvungen att lära mig någon av dessa språk om vi hamnade nere på Europeiska kontinenten. Det är nog rätt tufft ändå att lära sig ett nytt språk. Jag hoppas innerligt att Engelskmannen hittar ett jobb som passar honom i Sverige inom en snar framtid. Jag håller helt med dig om att han inte bör säga upp sig från ett jobb han trivs med för att flytta till Sverige och bli arbestsökande där. jag tror att det inte skulle bli bästa starten på en Sverigevistelse på det sättet för honom. Vad kör ni på för plan nu? Blir det att stanna i Munchen något år till och se vad som händer på jobbfronten för Engleskmannen? Kollar han både på jobb i Sverige och England eller mest om det dyker upp något relevant i Sverige?
En stor varm kram till dig vännen. Det kommer att ordna upp sig ska du se.

Miss Marie sa...

Lotta - ja, det är en stor omställning! Jag känner samma sak, att även om vi skulle flytta till England och jag skulle hitta ett jobb där så blir det ju annorlunda att jobba där gentemot Sverige! Men så blir det ju även för Engelsmannen i Sverige... Det är inte lätt! Tack för ditt stöd! :)

Jenny - jag har också lite erfarenhet av barn som flyttat mycket under deras uppväxt, och jag tycker det finns två grupper, de som är kultiverade, lugna och världsvana, och så den andra gruppen som har blivit rebeller och hela uppväxten saknat sina föräldrar och under tonåren agerar ut det. Jag tror det beror mycket på hur föräldrarna är mot sina barn, oavsett om man är diplomat eller jobbar på ICA! Men det är klart, de barnen blir ju mer världvana än någon som jag, som bodde i samma lilla samhälle hela min uppväxt... Men det har jag tagit igen senare! ;) Just språken är något som är viktigt för både Engelsmannen och mig, Alfred ska kunna förstå och prata både svenska och engelska, oavsett var vi bor. Det är ju också ett av skälen till att vi inte vill bo i Tyskland, för då blir det ett tredje språk för Alfred, och det kan nog bli lite trixigt! Som du säger så får man andra saker att tänka på när man har en familj! Tack för ditt stöd! :)

Miss Marie sa...

Desiree - det är ju tufft att lära sig ett nytt språk, särskilt om man vill kunna arbeta på det språket också! Då måste man ju kunna mer än bara vardagstyska... Men många företag har ju engelska som huvudspråk ändå, som Engelsmannens jobb, där det jobbar människor från en massa olika länder, där pratar de engelska med varandra! Men, så ska man hitta ett sånt jobb också...! Engelsmannen har ju ett kontrakt här (som hela tiden förlängs...) men när vi är klara här blir det England om vi inte hittar nåt i Sverige. Så vi fortsätter leta! Tack för ditt stöd!

Jenny sa...

Vill bara klargöra att det inte bara är diplomatbarn jag tycker är mer kultiverade, världsvana och hela den biten, utan alla som bott utomlands. Jag tog bara det som exempel eftersom det är i den världen jag jobbar. Som du säger, det spelar ju ingen roll var föräldrarna jobbar. Kram igen!

Miss Marie sa...

Jenny - såklart inte, jag förstod dig! :)

Annika sa...

Vilket bra och klokt inlägg.
Jag tycker du beskriver er nuvarande situation jättebra. På pricken faktiskt.
Genom det här inlägget har du nog fått många att verkligen förstå ER och DIN situation!
Helt rätt resonemang det där om engelsmannen och flytt till sverige.
Det är nog allra viktigast att HAN har ett jobb då ni flyttar till Sverige en vacker dag. Annars är det nog ännu svårare att landa i ett nytt land, nytt språk och ny kultur.
Jag håller ALLA tummar för er.
Och under tiden hoppas jag att åren i Tyskland ska bli ett vackert minne, trots allt.
Förstår att det är mkt jobbigt att befinna sig i ett land där man inte bemästrar språket.
All lycka till ER TRE!!
Du är toppen!
Stora, stora kramar från mig!!

Anna, Fair and True sa...

Men vad irriterande att de inte sett de från början! De kan inte göra ett undantag, att han får börja jobbet eller en variant av det och sedan bli svensk medborgare efter 2 år och 10 mån? I mitt jobb har ju jag hög security clearance fast jag inte är brittisk medborgare så han borde kunna få liknande, dvs inte hela vägen upp men för att hantera det mesta.

Man får ju så mycket nätverk genom ett jobb och har man inte det tror jag att man kan bli ensam, trots att ens partner har jobb och nätverk men det är ju inte samma som sitt eget. Sedan om man inte talar språket så väl blir det ju ännu svårare.

Förstår att ni inte riktigt kan bara flytta till Sverige utan jobb heller. Fast om du har ett jobb så kan ni ju kanske det. Nu har ni satsat på Engelsmannen ett tag så nu är det din tur. Men då kanske som sagt Engelsmannen hamnar i samma sits som du. Inget nätverk osv.

Sedan är ju Sverige oslagbart som land att bo i med barn. Och just detta att kombinera barn och jobb. Hoppas verkligen det löser sig för er! Och snart!

Kram!

Anna, Fair and True sa...

Här är förresten en ny sajt för jobb för engelsktalande i Sverige http://www.swedishwire.com/jobs

Miss Marie sa...

Annika - ja, jag hoppas också att åren i München ska bli ett fint minne, därför hoppas jag lite att vi åker hem snart innan jag hinner tröttna helt! Det känns som om vår erfarenhet säger att det är bäst om Engelsmannen har ett eget jobb innan vi flyttar till Sverige, just för att det underlättar så mycket med både nätverk och spår! Vi spånar vidare... Tack för ditt stöd!

Anna - MYCKET irriterande! Det var det första han frågade när han blev kallad till intervju, om det skulle vara ett problem att han inte var svensk, men fick svar att det inte skulle vara ett problem. Sen visade det sig att det hanteras säkerhetsstämplade dokument i omgivningen där han skulle jobba, så därför måste även han ha högsta säkerhetsgraden. Surt. Jag kan väl också känna lite att det är min tur nu, men samtidigt är vi ett team och vi måste försöka få allt att stämma tillsammans. Det är inte lätt, men livspusslet är ju inte direkt enkelt för någon! Vi gnetar på och försöker hitta en lösning. Tack för ditt länktips, det ska vi kolla in, och tack för ditt stöd!

Carolina sa...

Hej Marie!
Jag delar delvis dina tankar, även om jag som svensk är gift med en tysk man. Talar tyska och har ett eget jobb så funderar jag också på framtiden med barn och allt vad det innebär. Om du är sugen på lite "fika/äta choklad/lära dig lite tyska"-dejter så får du gärna höra av dig!! Jag kan också bli hur frustrerad som helst av tyskarnas så kallade språkkunskaper och jag tror att min trivsel här till stor del beror på att jag själv pratar tyska bra.

Jag har bara bott i München sedan i somras men jag trivs som fisken i vattnet =)

Sahra sa...

Bra inlägg som får mig att fundera än en gång på min egen situation. Mannen pendlar till Köpenhamn. Åker måndag morgon, kommer hem sent torsdag kväll, ev fredag. Det har aldrig varit tal om att flytta dit för oss, men nu haglar erbjudanden om Singapore, Dubai mm. Jag är tveksam till en flytt. Jag vet att det hänger på mig, och hade jag varit mellan 20-30 år så hade jag inte tvekat. Men att dra iväg nu, när jag är redo att börja arbeta igen, att vara närmare 50 än 40. Tre barn som ska skolas in. Känns inte så lockande. Jag har inte följt dig så där jättelänge så jag vet inte om du har skrivit om det tidigare. Men har du utbildning. Har du jobbat utomlands. Jobbade du i Tyskland innan A föddes? Hur länge är det ni har bott där? England? Är inte det ett alternativ? Trevlig kväll /Sahra

Miss Marie sa...

Carolina - absolut! Det skulle vara jättekul! Jag får besök imorgon, men nästa vecka eller veckan efter det kanske vi kan få till en dejt? Spännande! :) Tack för ditt stöd!

Sahra - oj, ja, pendling kan inte alltid vara kul det heller! Antar att ni i alla fall får lite längre helg tillsammans. Singapore låter väl jättehäftigt, men Dubai skulle jag hålla mig långt ifrån! Men jag förstår din situation! Det är ju ett fantastiskt äventyr å ena sidan, men å andra sidan så är det ju alla nackdelar som du nämner! Det är inte lätt att välja. Förstår om du känner att dina möjligheter till arbete är större i Sverige, men samtidigt finns det ju oftast mycket man kan hitta på som utlandssvensk icke-arbetande också, om man vill engagera sig finns det mycket att välja mellan, SWEA, svenska skolan (där den finns) osv. Men Sverige är ju alltid bäst! ;) Jag har pluggat affärsjuridik i Sverige men aldrig jobbat med det. Jobbade i England när jag bodde där, men inte jobbat här i Tyskland. England är ett alternativ, ska skriva ett inlägg om det också! :) Tack för ditt stöd!

Petchie75 sa...

Det är inte lätt att vara i den situationen ni är i och som vi till viss del var i i Puerto Rico. det var jag som till slut sa att det var dags att flytta "hem" som i vårt fall blev tillbaka till Bryssel där vi båda bott länge och träffades här. vi hade sagt att vi ville flytta till spanien efter pr men med den ekonomiska krisen (speciellt i spanien!!) var det inte läge att vara arbetssökande båda två... jag var också hemmafru i pr, vår vistelse där förlängdes med jämna mellanrum så jag tyckte inte det var lönt att ansöka om arbetstillstånd och jobb.
jag brukar säga att det hade varit så p´raktiskt att inte bo i ett tredje land - både för språken för vår son (svenska och spanska plus vi talar engelska m varandra så franskan blir ett fjärde språk som han kommer att få när han börjar dagis) och allt flängande på semestern och att inte ha familjerna nära.
håller tummarna för er! stor kram

Miss Marie sa...

Petra - ja, du har helt rätt, så som den ekonomiska situationen är nu överallt, så är det inte lätt läge att vara jobbsökande! Det gäller att hålla fast vid det jobb man har! Jag håller också med angående ett tredje land, det blir liksom lite för mycket med allt! Allt flängande och alla språken är inte kul, och för er son med fyra språk!?! Det kan inte vara lätt... men jag antar att det löser sig för er också!

Lisa sa...

Hej Marie, har inte hunnit kommentera tidigare men vill garna gora det aven om det var ett tag sen du skrev inlagget.
Forstar hur du kanner, vanner som flyttar vidare och en framtid som man inte riktigt vet var den kommer aga rum. Det blir sa svart att planera och ta tag i projekt om man hela tiden ar "pa sprang".

Att flytta till Sverige utan att mannen har jobb skulle inte vi heller gora, tror att det ar tillrackligt svart anda.. Jag har ju haft tur som kunde ta med mitt jobb till Polen, annars vet jag inte hur det skulle gatt.

Hoppas att ni hittar nan losning som passar er snart, och att ni kan njuta av Munchen under tiden.

Kram fran Lisa