torsdag, december 29, 2011

Att bära ett barn


För ett år sedan såg jag ut såhär! Crikey! Det är helt fantastiskt att Alfred låg och växte därinne i magen, konstigt men fantastiskt!

Jag kom att tänka på det häromdagen, att mannen behövs för att befrukta kvinnan, sen klarar kvinnan resten själv. Visst, det kan vara skönt att ha någon som handlar åt en så man slipper kånka på tunga matkassar och ibland är det ju skönt med en fotmassage, men vi skulle kunna klara det helt själva. Att bära en bebis, föda en bebis och göda en bebis. Och så finns det de som kallar kvinnan för det svagare könet! Skitsnack. 

Att vara gravid är verkligen en förunderlig känsla, en liten människa som är helt beroende av en själv. Hur man som mamma bildar nån slags symbios med sitt barn, så pass att barnet under sina första levnadsmånader tror att den hör ihop med sin mamma, att de är en del av varandra och inte två skilda individer. Svindlande tanke, och tänk hur svårt det måste vara för bebisen när den börjar inse att han faktiskt är en egen individ! Inte undra på att bebisar kan vara mammiga ibland! (Därmed inte sagt att pappor inte kan få ett lika speciellt band med sin bebis, det tror jag helt och fullt att de kan!)

Trots den misshandel jag utsatt min kropp för genom åren, med dålig näring och träning och en massa negativa tankar, så klarade den ändå av att bära, föda och göda Alfred. Jag ammar fortfarande morgon och kväll och visst är det fantastiskt att min kropp fortfarande kan producera näringsrik mat till Alfred?! Jag menar, jösses, det är ju helt otroligt! Och ändå det mest naturliga i livet.

Jag funderade också på de som inte får uppleva det här, de som av någon anledning inte kan få barn. Det måste vara något av det grymmaste man någonsin kan gå igenom. Nu säger jag inte att man måste ha barn för att leva ett bra liv, absolut inte, man kan ha ett otroligt bra liv utan barn, men om man nu vill ha barn och inte kan, då är livet grymt.

Jag pratade med en bekant häromdagen, som berättade om sin pågående adoptionsprocess, eller "förnedringskarusell" som hon kallade det, då alla måste veta allt om henne och hennes man. Det måste ju vara jättesvårt, att vilja ha ett barn så mycket men att känna hur allt går emot en. Riktigt tungt. Nu håller jag tummarna för att allt går bra för dom och att deras barn kommer till dom nån gång i det nya året!

14 kommentarer:

Mia sa...

Ja, tänk vilket magiskt år det här varit för dig. Är också rätt säker på att du typ är den bästa mamman så god som du är. :)

Kram

Marie sa...

Mia - åh, sötis! Tack, jag hoppas jag är den bästa mamma jag an vara!

Milea sa...

Jag hör till den andra kategorin, den som inte kan få barn. Jag ville ha barn. Men när livmodern gav upp omvärderade jag allt. Tänkte igenom och vred på känslorna.

Jag kan säga att jag är 100% bekväm med hur det är idag. Och jag vill säga till alla som sörjer att nej, man måste inte skaffa barn. Förmågan att vara lycklig, fullkomlig, kvinnlig - den sitter inte i livmodern.

Och det är svårt att förklara hur jag kan vara helt nöjd med att glädjas åt andras barn, men så är det faktiskt. För på samma sätt som jag förstår att barn är den största välsignelsen för de som blir föräldrar så känner jag idag att barnlöshet också är en välsignelse. visst är livet komplext? ;-)

Marie sa...

Milea - visst är livet komplext! Och det bästa man kan göra är ju som du gör, att vara fullständigt lycklig i sig själv och den man råkat bli, med barn, utan barn eller bara inte vilja ha barn! Precis som du så tror jag inte att ett lyckligt liv med automatik betyder barn, det finns så mycket mer i livet!

Västmanländskan sa...

Så fint skrivet!

Jenny sa...

Jag tänker på två (vitt skilda) saker när jag läser din text. Dels att jag håller med dig och vad fantastisk kroppen är, hur fint det verkar vara det där med graviditet och barn och hur jag själv tidigare inte heller varit så snäll mot min kropp. Det andra är (och här till det vitt skilda) att det är så synd att du måste skriva de där "och då menar jag inte att inte pappan kan..." osv. Det som är självklart när man skriver en text, men som näthatarna eller förså-sig-påarna annars går in och högljutt kommenterar i inlägg som dessa. Det verkar som om detta med barn är så känsligt. Man måste lägga till en massa paranteser och disclamers så att man inte blir missförstådd. Synd. För vi som läser här hade ju fattat det ändå. Ja, i alla fall. Fin text från en fin tjej! Kram!

Ordinary is for other people... sa...

Vad fint skrivet och vilka fina bilder på dig. Själv hoppas jag att jag inom en snar framtid får uppleva hur det är att vara gravid! :)

Att vara någons fru sa...

Visst är det svindlande!

Annika sa...

Ja, otroligt.
OCH aldrig glömmer man känslan heller, inte ens fast det snart är 16 år sen...
Kroppen ÄR förunderlig!!

Sahra sa...

Inte så konstigt heller att bebisen som växer upp och inser att den är en egen individ går igenom en period när den är ganske oregerlig att ha att göra med. Att den vill testa gränser och utmana sina kära föräldrar till bristningsgränsen. Det är det häftigaste som finns och tanken är verkligen svindlande. Jag är så lyckligt lottad som har haft lätt att bli gravid och dessutom fyra gånger. Jag har blivit mentalt starkare eftersom jag vet vad jag klarar av. Inte bara det fysiska i att orka en graviditet, utan även den mentala biten. Särskilt vid förlossningen. Det är häftigt. Kram

Marie sa...

Västmanländskan - tack! :)

Jenny - du har helt rätt, min första text såg inte ut så här, men sen kände jag att jag ändå borde förklara mig! Ni som läser här ofta hafe nog fattat ändå, men som du säger, det finns ju vissa nättroll...

Ordinary is for other people - jag håller tummarna för dig! :)

Att vara någons fru - otroligt svindlande!

Annika - nej, jag kan tänka mig det! Visst är det förunderligt vad vi klarar av...

Sahra - eller hur! Har man inte upplevt en förlossning så vet man inte vad vi snackar om, men det är något otroligt stärkande att veta att man har klarat av att bära och föda fram ett barn, nu kan man klara vad som helst, bring it on, liksom! :)

jenny sa...

Jag brukar också få stora tankar, tänk vad naturen kan! Tänk vad vi kan, alltså få barn precis som du beskriver! Ibland kan jag tom bli lite imponerad över att vi har vatten i kranen. Det är så mycket vi tar för givet!

Marie sa...

Jenny - eller hur! Jag brukar få dom tankarna när jag flyger, hur kom någon på att det skulle fungera? Läskigt! :)

Anna, Fair and True sa...

Fantastiskt!

Jag ammade tills fär några veckor sedan. Inte kvällar längre men däremot på morgontimmarna någon gång, någon gång mellan 03 och 07. Sista riktiga amningen var den 17 december och sedan en kortis några dagar/en vecka senare. Nu har jag nog ingen mjölk kvar. Det kändes väldigt vemodigt. Hade gärna ammat längre men samtidigt är det skönt att helt ha brösten för sig själv igen. Och man kan ju ha mysigt när man ger välling. På många sätt slutade Isolde av sig själv, det blev mindre och mindre, men jag hjälpt även till lite för att jag inte ville amma så fort hon ville på natten utan helst så nära morgonen som möjligt (hon behöver ju inte äta mitt i natten kl 03 egentligen). Men jag tyckte också det var en del press på en att sluta. Många (inkl i ens egen familj, eller Peters snarare) tycker liksom man inte ska amma längre när barnet närmar sig året. Så ibland brukade jag inte nämna att jag fortfarande ammade. Knäppt egentligen men det kändes så.

Jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att sluta, eller svårt var det inte praktiskt så att säga, men känslomässigt. Nu när det gått några veckor har jag "kommit över det" ändå. Jag är ändå glad att det var en gradvis nedtrappning och inte "sluta på en vecka" som många gör. Jag ser fram emot att amma ett till barn någon gång men samtidigt känns det konstigt att inte amma Isolde något mer...

Kram!