tisdag, april 09, 2013

Mammajobb



Det här med att vara mamma alltså, inte alltid det lättaste. 

Och jag blir alltid förvånad att jag, efter 2 år som Alfreds mamma, fortfarande upplever berusande lyckokänslor varje dag när det slår mig att den här lille krabaten är en del av mig. Jaja, jag vet att jag tjatar, men så är det. Det är häftigt att se honom växa som människa och lära sig vad som är rätt och fel, hur man gör och vad man inte gör. Hur han lär sig prata och att uttrycka sin vilja med ord. 

De där tillfällen då jag önskar att jag också hade ett jobb att gå till, de blir färre och färre, för jag inser att den här tiden inte kommer vara för evigt. Någon dag i en inte alltför avlägsen framtid kommer jag inte längre vara den viktigaste person i Alfreds liv och han kommer ha ett liv där andra saker betyder mer. Då finns det gott om tid för mig att jobba och samla ihop pensionspoäng. Hoppas jag.

Visst kan jag få lite mindervärdeskomplex när vänner och bekanta snackar om sina utvecklande jobb och löneförhöjningar, champagne på after work och möten med spännande människor. För det ger ju inte samma skjuts i CV:et eller ökning på lönekontot av att se ens son sitta och kämpa med ett pussel innan han till slut har fått till det och han ler med hela kroppen, men det ger en annan sorts tillfredsställelse och glädje i livet. Att vara hemma med bara ett barn är en otrolig lyx. Jag har tid att leka med honom, att måla med honom, att bygga duplo med honom, att gå på promenad med snigel och låta det ta den tid det tar. Alfred har ingen stress i sitt liv, han har en mamma som ger honom tid, och även om han inte vet nåt annat, så tror jag och hoppas att han uppskattar det. Det har tagit mig tid att komma överens med det liv jag lever just nu. I dagens samhälle finns det en massa krav på hur man ska vara som förälder och framför allt mamma, så det är inte helt enkelt att hitta en plats där man trivs och är nöjd, för det är ju himla mycket enklare att vara bitter över saker man inte har, istället för att glädjas över det man har. Det gäller bara att inse att man ska njuta!



20 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är otroligt glad o tacksam över att jag var väldigt mycket med hazel hennes första 2 år. Även om hon började på dagis då hon var strax över året var det korta dagar och bara några dagar i veckan. Och hela sommaren då hon var 1,5 kunde jag vara ledig med henne. Under hennes första 2 år och tre månader hade vi aldrig en klocka som ringde på morgonen, utan vi kunde i lugn o ro promenera t dagis osv... Dvs innan jag började jobba. Jag är otroligt tacksam för den tiden.

På samma vis är jag väldigt tacksam över att jag har ett jobb nu, men i ärlighetens namn önskar jag ju att jag kunde vara mera med H och har börjat kolla på att vara föräldrarledig iaf en halvdag i veckan. Det är hemskt att bara se sitt barn ungefär 3h vaken tid om dagen...

Det är en svåååår balansgång att arbeta och ha barn, och jag tycker själv att det är lite sjukt att jag satt ett barn till världen som andra tar hand om 40h i veckan, även om jag har turen att A står för ca 10h av den tiden.

Hur som helst. Ha inte mindervärdeskomplex. Inget "häftigt möte" i världen slår att få kittla sin unge till skratt.

Och som du säger, du kommer ha gott om tid. Stressa inte. Alfred är världens lyckligaste som fick just dig till sin mamma!

/T

Ninnie sa...

Å, så bra du har det som kan vara hemma med din lille son! NJUT av denna tiden, det är sååå värdefullt både för dej och Alfred att ni har fått den här tiden. Du är ju ung, och har livet framför dej vad gäller yrkesliv och karriär...Jag var hemma så mycket det gick med mina barn när de var små, och läste vidare och omskolade mig när de var stora, (den yngste var 7 år då)och jag själv var runt 40-det gick hur bra som helst! Ångrar absolut inte att jag ägnade så mycket tid åt mina barn. Min äldste son som nyligen själv blivit pappa sa till mig att "tänk vilken bra barndom jag hade, du var ju alltid hemma med oss..."-trots att jag faktiskt inte VAR hemma jämt som han upplevde det. Jag jobbade faktiskt också-men bara deltid, ibland mer, ibland mindre.
Så, njut av att få vara tillsammans med det bästa ni har och var glad över att kunna ge honom den här tiden!

Miss Marie sa...

T - det är ju precis det! Man måste ju försöka trivas med det liv man har! Tror du är klok som ska försöka gå ned lite i arbetstid för att få mer tid med H om du känner att du vill det. Inget fel i att arbeta heltid heller, tror inte barn tar illa vid sig av att vara på dagis, man får helt enkelt göra det som passar en själv!

Ninnie - jag hade också en mamma som var hemma med oss i tio år, från det att min syster föddes till det att jag började skolan, jag älskade det!

Desiree sa...

Nog är det ett stort och ansvarsfullt jobb att vara förälder. Jag tror du har kunnat ge Alfred mycket som du inte hade kunnat ge honom om du hade jobbat heltid. Han har haft en mamma som varit 100% närvarande. En mamma som både haft tid, lust och ork att leka och hitta på saker. Även om föräldrar som jobbar också självklart gör detta så tror jag ändå att man kan ge mer om man inte är stressad och har just mer ork och tid. Du har kunnat bjuda, laga och ge Alfred massor med goda grejer som de mellanmål och smoothies du hittar på. Även om man skulle vilja kunna göra sådant så tror jag många föräldrar inte har tid till det där lilla extra den där guldkanten som du kan ge Alfred. Något som både du och han njuter av nu och kommer kunna se tillbaka på med många varma minnen. Allt detta är minst lika mycket värt som något tjusigt jobb om inte mer. Det är ju trots allt inte dagarna på jobbet man minns när man ser tillbaka på sitt liv och är gammal.
Kram!

Ullis sa...

Du kommer absolut inte ångra dig när du blir äldre. Ni kommer ha många fina minnen tillsammans. Njuuuut.

storasyster sa...

Blir så rörd när jag läser. Vi är lite udda du och jag som går hemma så länge med våra barn. Visst känns det som att man 'gör fel' ibland. Att man borde göra som 'alla andra' och sätta barnen på fsk när de är dryga året och skynda iväg och jobba. Men jag trivs, jag trivs så himla bra med att vara hemma och ta hand om mina barn. Och njuta av de få åren som de faktiskt är små. Tiden går otroligt fort. Kanske har det med vår barndom att göra, att vi aldrig gick på fsk. Njut av livet, livet med Alfred!!!

Jonna sa...

Tycker att du har valt helt rätt och säger som så många andra redan har sagt, bara njut till fullo av denna underbara tid som ni har tillsammans! Man ska helt enkelt göra det som känns mest rätt för en själv det blir bäst så :) Dessutom, att vara mamma är sannerligen ett heltidsjobb och mer därtill, det är i alla fall min åsikt.

Iccan sa...

Rörande text vännen. Mitt i prick. Tror alla skulle må bra av att bara se till sin egna lycka och inte vad som förväntas av en.. Samhället. Min mamma har ju jobbat halvtid hela mitt liv, skulle börja jobba heltid när barnen blev stora.. Jag är ju 32 snart & nja ingen heltid där inte. Eller så är jag inte stor ännu :) Har hon ångrat sig? Nej! Nu tar hon hand om I istället som är sjuk var & varannan vecka. Och karriär, tänk om alla skulle göra karriär, vilket samhälle. Var sak har sin tid. Det enda jag kan ångra efter mina fem lediga månader är att jag inte njöt mer av ledigheten & friheten. Så njut av din tid med Alfred! KRAM

Cilla sa...

Så otroligt fint skrivet om Alfred och dig. Han kommer att vara och är superglad att ha dig som mamma, tänk om fler barn fick ha det så. Kram Cilla ( som gifte sig i vackra Munchen 2011)

Molly P sa...

Himla fint och bra, Marie! Vi pratar mycket om detta och vi känner att vi är beredda på att dra ner lite på den materiella standarden för att få turas om att vara hemma länge (vad man nu menar med länge, men åtminstone två år) med lillen. Sen finns det ju många som inte har denna möjlighet, eftersom de kanske redan har det knapert hur mycket de än jobbar. Så vi är enormt tacksamma över att vi har den typen av jobb som ger oss möjligheten och ekonomiska svängrummet. Det är så härligt att få passa på att hänga med i allt som händer den lille varje dag.

Anna-Lena sa...

När vi skaffar barn skulle jag också vilja vara hemma med dom. Men tyvärr så går inte det ekonomiskt, vi ska försöka spara ihop pengar så att jag i alla fall kan vara hemma tills barnet slutar amma...
Kanske planerar vi lite för mycket innan vi ens har skaffat barn men jag gillar att vara förberedd! =)

Martina sa...

Jag känner igen mig i det där. Det är svart att vänja sig själv vid tanken att man "bara" är hemma med sina barn. Och sen när man just börjat vänja sig själv sa far man stup i ett höra "När ska du börja jobba da?", "Vad gör du hela dagarna?", "Maste du inte utveckla dig själv lite"?.... Det är inte alltid enkelt i vart samhälle att vara hemma med sina barn och fa folk, och sig själv, att verkligen uppskatta det och se att det är ju det som är livet och en oerhörd lyx.

Som du säger, den tiden kommer aldrig igen. Jobba kan man göra sen. Men det finns ju inget viktigare i livet än sina barn.

För mig har det ocksa tagit lang tid att vänja mig och fa en inre fred med det faktum att jag är hemma med mina barn, men nu skulle jag aldrig vilja byta bort det mot vilket jobb det än handlar om.

Kramar

Miss Marie sa...

Desiree - nej, det är nog inte dagarna på jobbet man kommer ihåg, bra sagt! :)

Ullis - :)

Storasyster - i Sverige är det kanske udda, men här i München är det inte udda! Många mammor (ja, 99% mammor) som är hemma med sina barn, det är ju lite annat upplägg här med dyr barnomsorg o man har inte rätt till samma flexibla arbetstid som man har i Sverige heller!

Jonna - inte allt lätt att veta vad som känns rätt för en själv bara! :) Det är lätt att man lyssnar på andra och vad man borde göra och inte ens egen röst. Och ja, mer än ett heltidsjobb att vara mamma! ;)

Iccan - ja, du ser ju människor som gör andra val i NY, som den där familjen som ville ha två au-pairer! Det skulle vara otänkbart för mig att aldrig få träffa mina barn, men alla gör förhoppningsvis det som fungerar bäst för dom. Och nej, du är väl inte stor än?! ;)

Cilla - tack! Hoppas han också känner så! :) Och vad mysigt att gifta sig i München! Grattis!

Molly - ja, det är ju när de är små som de utvecklas så mkt och som de också gillar att vara med mamma o pappa, jag tror inte att Alfred kommer tycka jag är lika cool om tio år! ;) Skönt att ni kan göra de valen och skönt också att både du och din partner tar ansvar, annars är det ju väldigt ofta som kvinnan tar allt ansvar! En stooor fördel med Sverige där mamma och pappa är lika mkt värda!

Anna-Lena - nej, man kan aldrig planera helt innan man får barn, men tror det kan vara bra att planera lite! :) Det skiljer sig ju väldigt mkt mellan länder om vad som anses vara normalt att vara hemma med barn, i Sverige sätter ju de flesta sina barn i fsk mellan 12-20 månader, medan det är tidigare i andra länder eller senare i andra. I vissa länder är det ju heller knappt ekonomiskt hållbart att ha barnet på dagis eftersom det kostar så mkt!

Martina - jag hoppades att det skulle vara fler som kände igen sig i detta! :) Det är inte lätt med andras förväntningar när man knappt vet vad man vill själv, svårt att sluta fred med sig själv då. Jag hoppas att jag ska kunna jobba nån gång i framtiden, men vem vet vad som händer?!

Sofia sa...

Vad fint skrivet Marie! Jag håller verkligen med dig om det du skriver, och himla härligt att höra att du känner dig mer OK med ditt val nu. Det är ju svårt det där med allas synpunkter och tankar om hur det 'ska' vara, som du vet har jag redan börjat få kommentarer om hur det kommer att bli när vi får barn.

Jag är rätt öppensinnad till det hela, vi kommer göra det som känns bäst. Det är en lyx att ha den möjligheten och det är något jag uppskattar oerhört mycket.

Om man kan undvika ett stressigt liv så why not. Min syster har precis brändt ut sig (totalt!) för tredje gången och det är inte lätt för henne och hennes familj just nu! Så det finns en mörk baksida till karriärslivet och glassiga möten och mycket ansvar, det kan jag lova.

brysselkakan sa...

Inte nu igen... skrev nyss en lång kommentar, såg att den tagits emot och så är den borta... Händer rätt ofta hos bloggar via Blogger...
Ja, ja, orkar inte skriva om allt utan säger bara att jag håller med dig och gläds att du hittat dig själv så väl i mamma-rollen.

Miss Marie sa...

Sofia - ja, stress i sig är inget jag strävar efter! Tror i och för sig inte att jag är särskilt stresskänslig, men varför testa sig om man inte behöver?! Vi kommer nog komma till den stressiga verkligheten nån dag ändå, så då får vi se hur det går då! :)

Brysselkakan - vad tråkigt att det krånglar! Jag tror jag vet ungefär vad du tycker o tänker, tror vi har ganska lika åsikter! :)

Anonym sa...

Inget fel i att stanna hemma och vara med sina barn när de är små. Tycker snarare att det är beundransvärt med människor som vågar skita i karriärshetsen! Dock så måste man ju få in pengar på något sätt, och det som skrämmer mig är att det fortfarande, 2013, i Europa, nästan bara är mammor som offrar jobb och karriärer! Skamligt att vi inte har kommit längre än så i jämställdheten! Tänk dej en mamma som stannar hemma de första åren, och sedan stannar pappan hemmanets barnen ett par år. Varför är detta så svårt? Kvinnan kanske har lägre inkomst och det blir svårt att klara sig bara på hennes lön säger ni? Del av samma problematik säger jag! Och tyvärr blir det lite av en ond cirkel när det bara snurrar på med kvinnor som slutar att jobba när de får barn. Synd!!

Miss Marie sa...

Anonym - håller absolut med! Jag tror det underlättar i Sverige, där man kan dela på föräldraledigheten, men detta är en omöjlighet i de allra, allra flesta andra länder, och om mamman väl börjar vara hemma under mammaledigheten, så tror jag att det är lättare att man bara fortsätter på den banan. Får man sen fler barn är det bara mamman som kan vara föräldraledig och då börjar det om igen. Tyvärr så tror jag oftast det är så, i de fall där båda föräldrarna jobbar, att mamma tar största ansvaret där också. Det blir dubbeljobb, trippeljobb och mängder av dåligt samvete och pusslande mellan sjuka barn och viktiga möten. Sen är det klart ett problem med att kvinnor tjänar mindre än män, har man också varit föräldraledig ett tag har man inte kunnat klättra på karriärstegen på samma sätt som en man som inte varit föräldraledig. Det är inte en lätt situation!

Saltistjejen sa...

Vad härligt Marie att du känner så! Och det är ju underbart för Alfie att få rå om sin mamma så länge. Det är ju som du säger ovärderlig tid även för föräldern.

Själva har vi ju haft motsatsen här eftersom jag jobbat och vi inte har ngn direkt föräldraledighet alls i USA. E började ju på dagis redan som 3-månaders baby vilket jag vet att många svenska såg på ungefär som barnmisshandel. Och visst var det tidigt. Dock känner jag personligen att jag aldrig skulle "klarat av" att vara hemma med barn så länge utan att känna mig "understimulerad" och lite "låst" vilket säkert låter otroligt hårt och hemskt. Men det handlar inte om att jag inte älskar min dotter, utan bara att jag känner att jag behöver andra stimuli också för att må bra. Inte "bara" vara mamma (vilket jag förövrigt tycker är ett skituttryck eftersom det är så långt ifrån "bara" man kan komma!!!) ;-)

Jag tror dessutom mycket på att alla är olika och att en och samma lösning inte passar alla personer och familjer. Kanske inte ens samma person/familj i olika skeden i livet. Vad som var perfekt för ena barnet kanske inte alls är den lösning man skulle vilja ha med sitt andra eller tredje eller XX:e barn. Vi och våra liv förändras ju med åren, samt att även våra barn är individer. Med olika personligheter och behov. Det finns barn som absolut inte passar i grupp t ex. Som dagis, förskolor eller liknande. Medan det finns andra som har ett enormt behov av stor social kontaktyta redan tidigt.

Det jag tyckte och fortfarande tycker är otroligt jobbigt och trist med Sverige är att man där verkar ha oerhört svårt att se på detta med föräldraskap och familjebildning som något högst privat och personligt. Alla vill inte köra den svenska "modellen" men det är otroligt fult att yppa sådant för svenskar. Oavsett om det handlar om att man vill vara hemma på heltid med sitt/sina barn eller om man vill vara hemma kortare tid än vad som är brukligt i Sverige så är man så "FEL" i svenskars ögon. Så fort man sticker ut från den svenska normen. Att vara hemmamamma anses som dåligt och fult och en "kvinnofälla". Men att kanske vilja återgå till jobbet redan efter 4 månader skulle också orsaka ramaskri och man skulle bli ansedd som en usel mamma, en egoist och karriärist utan dess like. DET gör mig smått galen, och faktum är att jag tycker det är ganska skönt att slippa den typen av pekpinnar här i USA, där jag känner att alla mer eller mindre respekterar varandras val. Att man tycker det är ok att grannfamiljen kanske valt annorlunda och att man känner att de nog valt det bästa de kan med DERAS situation och intressen.

Jag värderar min tid med E högt men som sagt känner att jag är en klart bättre mamma till henne när jag också får ha ett liv "utanför hemmet". Jag har mer tålamod då och jag är lyckligare. Vissa tycker kanske att detta gör mig till en "sämre mamma" men jag har bestämt mig för att försöka strunta i sådana saker eftersom jag verkligen tror på att man själv vet vad som är bäst för en själv och sina barn. Jag menar såklart så länge man lever inom "normala" förhållanden (inget missbruk eller noll självinsikt etc...) och inte skadar någon.

Fortsätt att njuta av din tid med Alfie! Så länge du och din familj mår bra har du ju valt det absolut rätta! :-)

Kram!

Miss Marie sa...

Saltis - så känner jag också! Alla ska följa den svenska modellen, annars är det konstigt! Det är ju högst privat hur man väljer att göra och det är väl heller inget man direkt kan planera! Om nån hade frågat mig för fem år sedan om jag skulle vara en hemmamamma åt en två-åring hade jag skrattat, självklart inte, jag ska ju jobba! Nu vet jag att jag kan vara lycklig som hemmamamma också, jag behöver inte ett jobb för att definiera mig. Är otroligt glad att jag får leva som jag gör!