torsdag, juli 18, 2013

Kontraster och kanelbullar


Ibland kan man tycka himla synd om sig själv. Eller, jag kanske borde sluta skriva i tredje person. Ibland kan jag tycka väldigt synd om mig själv. Stora beslut som måste tas, små beslut som måste tas, beslut som får mig att vilja stoppa huvudet i sanden eller åtminstone lägga mig raklång på sängen och bara yla hur syyyyyynd det ääääär ooooom miiiiiiig!

Och så pratar men med en människa och inser ganska snabbt att man verkligen inte har något att gnälla över. Vi är alla friska (peppar, peppar) och vi är fria att ta de beslut som vi anser passa oss bäst, så är det inte för alla. Jag är tacksam för att jag får möjlighet att träffa människor från så många olika världar.

I Alfreds lekgrupp går en indisk tjej. Den mest väluppfostrade treåring jag någonsin träffat. Härom veckan bjöd hennes mamma lekgruppen på en smaskig indisk picknick och förklarade att de skulle flytta hem till Indien igen. De kom till München för dryga två år sedan, på ett 6- månaderskontrakt, men mamman kände sig snabbt hemma i München och berättade för sin make att han fick göra vad som helst för att de skulle kunna stanna här, det här var deras nya hem. Men för cirka en månad sedan fick de ett samtal från Indien. Polisen hade kommit hem med hennes svärfar, han hade inte kommit ihåg vem han var eller var han bodde. Tydligen hade svärfar dragits med Alzheimers en tid, men han och svärmor hade inte velat berätta det för någon utan försökt klara sig själva. Nu insåg svärmor att hon inte klarade det själv längre utan behöver hjälp, och i Indien betyder det att barnen hjälper till.

Att säga att mamman var ledsen, är en underdrift. Jag tror hon såg hur allt de jobbat och kämpat för, det liv de byggt upp för sin dotter, bara rasade samman. I Indien har flickor inte samma möjligheter som flickor i Tyskland, så är det bara. Det gör ont i hjärtat på mig när jag ser hennes smärta, men samtidigt vet jag att det inte finns något att göra. Plikt är plikt och man gör vad man måste.

Till deras sista dag på lekgruppen har vi mammor lagat eller bakat någon traditionell rätt från våra hemländer, vi har skrivit ned recepten och skrivit en liten hälsning bredvid några bilder. Hur formulerar man ord som beskriver att man så gärna vill hjälpa till, att man önskar att man kunde ändra något och att man hoppas de hittar lyckan i livet igen?

Jag har knådat mina kanelbullar med kärlek och förhoppningar om en lycklig färd.


11 kommentarer:

Iccan sa...

Fint skrivet vännen, varma ord, varma tankar.

Anonym sa...

Mina tårar var inte långt borta när jag läste detta. Vi är lyckligt lottade som kan välja och styra över våra liv, i alla fall till en viss del. Jag hoppas din väninna och hennes familj hittar ett bra liv i Indien trots allt och kanske de kan återvända om några år.

Desiree sa...

Oj så trist att behöva tvingas flytta tillbaka "hem" under sådana omständigheter. Jag hoppas dock att det trots allt blir bra för dem. Jag känner så väl igen det där med alla stora och små problem som man kan tycka är otroligt jobbiga i ens eget liv och sedan kommer något sådant här som gör att man får perspektiv och inser hur jäkla bra man ändå har det. Vilket fint avslut med kanelbullarna. Jag önskar innerligt att de får vara lyckliga i Indien.
Kram!

Charlie sa ... sa...

Ja, det är stora skillnader i olika länder. Det här är en del av min vardag, berättelser som denna.

Kanelbullar och önska om lycklig färd och lycka till - jättefint!

Saltistjejen sa...

Åh Marie, jag blir alldeles tårögd när jag läser. Att komma från olika kulturer innebär verkligen olika sorters ansvar och den frieht vi som västerlänningar ofta tar för given finns ju inte alls alltid. En av mina f d kollegor (också från Indine) svarade en gång då jag frågade om hon och hennes man ville fytta tillbaks till indien i framtiden att "nej hon var inte särksilt sugen. Där skulle hon aldrig kunna jobba så som hon gör här. Vidareutbilda sig. OCH framförallt handlade det om att OM de flyttade tillbaka skulle det innebära (per automatik) att de skulle gflytta in med hennes svärföräldrar och ta hand om dem för hennes make var äldste sonen. och det är vad äldste sonen och hans fru (familj) gör. Hon skulle där alltså gå från yrkesarbetande utbildad läkare, till att vara hemma och ta hand om hans föräldrar. Inget fel med att ta hand om sina egna eller sin partners föräldrar. Det är inte DET jag menar. Men OM man vant sig vid en annan kultur och ett annat sätt att leva. Om man insett att man tycker om att ha ett job och en karriär. Att man faktiskt gillar det. DÅ förstår jag att det vore svårt att återanpassa sig till en kultur där detta livet inte längre vore möjligt. De har dessutom två döttrar och jag vet att hon sagt samma sak senare om just flickors rätt och möjlighet till utbildning i sitt gamla hemland. inte som här i USA direkt... Och då kommer de ändå från bra hem (inte fattiga familjer) utan övre medelklass.
Världen är så otroligt olika och det handlar så mycket om vilka kort man ges....
Hoppas så att din vän kommer att kunna få det bra trots allt, och att de kanske senare kommer att få en ny chans att bo utomlands ifall de fortfarande vill det då.
KRAM!

Anna sa...

Jag tänkte bara fråga om du har instagram och om jag kan följa dig där isf? Nu när jag har ny rolig telefon så måste jag ju testa en massa grejor här, bla instagram tänkte jag.

Millan sa...

Usch vilken svar sitution. Ja ibland maste man paminna sig om att man ar lyckligt lottad aven om det finns saker som man helst inte vill behova ta itu med. Forstar att det maste kannas otroligt ledsamt att era vanner maste aka tillbaks till Indien igen och valdigt tungt for dem att gora det.

Kram

storasyster sa...

Så fint skrivet. En tår rinner på min kind. Jag behövde en smula av detta kände jag. Bli påmind om vår frihet och om alla våra beslut. Men vissa saker går inte att välja bort. Hur mycket man än vill - sjukdom. Bakade idag. Dock inte svenska goa kanelbullar. Som jag ska dela med mig av till en som inte får välja....

Q is USA sa...

Fint!!
Alltid härligt om att läsa om andra som "lämnat" Sverige!
Tack!

http://itsmeq.com

Sofia sa...

Fint skrivet av dig och en fin gest av er mammor.

Miss Marie sa...

Iccan - :)

Brysselkakan - vi kan iallafall styra lite mer över våra liv än de kan, tror jag!

Desiree - ja, ens egna problem är ju stora nog, men det är ändå bra att få perspektiv ibland!

Lotta - ja, de är inte ensamma i den här situationen!

Saltis - jag tror det är bra att få perspektiv! Som du säger, inget fel i att ta hand om sin familj, men om man inte vill det, då ska man inte behöva!

Anna - jag tror du hittade mig där! :)

Millan - ja, ens egna problem är stora nog, men det finns ju alltid folk som har det värre!

Storasyster - nej, det här var ju också en sjukdom, alzheimers, som gjorde att de inte får bestämma själva. Sjukdomar bryr sig varken om hur mycket pengar man har eller var man bor!

Q - ska kika in hos dig också!

Sofia - :)