Det är en intressant upplevelse att vara expat-mamma. För att få ett socialt fungerande liv måste man vara öppen och positiv mot alla, hela tiden. Det är i stort sett ett heltidsjobb! Det är spännande också, man möter människor från världens olika hörn, från olika samhällsklasser och bakgrunder. Alla möts på samma våglängd, oavsett om man är läkare, kassabiträde, lärare, jurist, ingenjör eller har skrivit en doktorsavhandling, man bortser från olikheterna och tar till sig likheterna. Det vi alla har i likhet är att vi är i ett främmande land och försöker få till en fungerande tillvaro.Vi är utlänningar, Ausländer. Vi är alla mer eller mindre vilsna i språk och kultur, försöker komma underfund hur allt funkar. Vi finner stöd i varandra och delar med oss av erfarenheter, både positiva och negativa.
Det som skiljer oss åt är hur vår framtid ser ut och hur vi själva hanterar den. Vissa är gifta med en tysk och är insatta med att bo kvar här resten av livet, de kommer förhoppningsvis bli mindre och mindre Ausländer. Andra vet att de bara är här en kort stund, de flesta är nöjda och inställda på det. Andra vet inte riktigt hur länge ska vara här. Vissa är nöjda med det, andra längtar bort. Vissa är otroligt bra på att gilla läget. En finsk kompis, som närmast kommer från USA, har inga aning om hur länge hon och hennes finska familj kommer vara här. Jag undrade om det inte var jobbigt att inte veta, men hon sa bara att de kan vara lyckliga varsomhelst. Jag önskar att jag också kunde ha mer av den inställningen!
11 kommentarer:
Finsk sisu, say no more.
Det har du ju syster!! Du vet ju att ni kommer bli lyckliga var ni än bor. Hur länge stannar ni i england? Det vet väl inte du heller??!
Attitude is key...
Tror att man måste hitta vem man är som utlandssvensk och acceptera att man är "en sån typ".
Alla kan inte vara hellylliga med att inte veta, jag som faktiskt tycker att jag är en hyfsat positiv person och som skulle vara lyllig nästan var som helst i världen, skulle INTE gilla att vara helt ovetande om vart det bar av härnäst.
Fast jag vet också att skulle jag behöva hantera det så skulle jag. Det är där inställningen kommmer in..att hela tiden gå all in i det som är ens verklighet, inte sitta och deppa, göra det bästa av situationen helt enkelt.
Älskar att vi fick möjligheten att upptäcka världen, tar vara på varenda minut av det äventyret.
Det ska bli så spännande att följa er flytt till England..
KRamen
PS...har inte kommenterat på länge, my bad, men dina söndagssvep...I love!!
Att gilla läget är superviktigt! Och att tycka om att upptäcka.
I Tyskland är ni båda utlänningar. Tror du det kommer bli / kännas annorlunda nu es England ändå är din mans hemland?
Anyway. Ser fram mot att följa er på nya äventyr. Kram
Det är just detta jag älskar med att vara expat - att man möter så många nya spännande människor med olika bakgrund och olika kulturer från olika länder. Vi har själva ingen aning om hur länge vi kommer att bo kvar i Schweiz men känner inte att vi behöver veta eller plannera. Vi trivs här just nu och har det bra och är nöjda med just det. Vi provade att flytta hem till Sverige och det funkade inte för oss. Just nu känner vi att vi hittat hem här än så länge och jag känner mig lyckligare än på länge.Sedan vet man ju aldrig vad som händer. Men i Sverige stämde inte pusselbitarna för oss och det var en otroligt viktig insikt. Vi behövde också flytta från Alabama för att inse och uppskatta vad vi hade där.
Hur känns det inför flytten till England?
När vi flyttade till Bryssel visste vi att det var en begränsad tid. Tre år var min mans kontrakt på och det blev ju ett halvår länge till slut. Vet inte om det skiljer sig från land till land men i Belgien kan du bara vara expat i max fem år och sedan måste du bli lokalanställd med allt vad det innebär. Jag hade gärna stannat ett tag till men det är OK att vara tillbaka i Sverige också men vi lär inte stanna här för evigt nu om vi får bestämma. Och det är just det! Man vet inte vad som kommer och för oss är det helt OK, alla kan nog inte leva med den ovissheten men de hamnar kanske heller aldrig utomlands? Man måste ju ha en viss nyfikenhet eller, som en vän sa, rastlöshet för att dra iväg!
Ska bli spännande att följa er flytt och om jag förstått det rätt så vill ni båda detta! Eller?
Hjärnfrys - haha! :)
Storasyster - nope, det vet vi inte!
Lotta - no worries! :) Visst, det beror väldigt mycket på inställningen, helt klart! Jag är ganska bra på att vara positiv, men så träffar man vissa som bara är positiva hela tiden, till allt! Hur gör man det?!
Eastcostmom - ja, det är det jag tänker på, att det är kul att få upptäcka andra miljöer o kulturer! :)
Sahra - det hoppas jag! Stort plus är ju att vi båda kan språket och kan kommunicera obehindrat, det tror jag betyder väldigt mycket.
Desiree - i grunden behöver jag väl inte ha några direkta planer för vår framtid, men det är ju Alfreds skolgång som jag tänker på mest. Kan man byta länder lika enkelt när man också måste byta skola? Känns som vi måste ha lite mer fasta planer när Alfred är i skolålder!
Brysselkakan - det är något liknande i Tyskland, så nu är det stopp för vår del här! För er är det väl kul med lite ovisshet nu när ni har vuxna barn, då har ni kanske lite mer spelutrymme? Vi vill båda till England, men om maken var ensam hade han nog stannat kvar lite längre i Tyskland, nu är det vi som drar i honom! ;)
Marie, jag tror inte att man nödvändigtvis måste bestämma sig för fasta planer bara för att man har barn som går i skolan. Barn är väldigt anpassningsbara. Mina föräldrar flyttade utomlands med oss när jag var 14 och min bror var 10. Vi bodde i Nicaragua i fyra år och det var några av mina bästa år jag haft. Jag lärde mig väldigt mycket engelska och spanska där vilket jag har haft glädje av längre fram i livet.Naturligtvis kanske man inte kan kuska runt som en zigenare om man har barn och man måste ta lite mer hänsyn och plannera lite mer men jag tror absolut på att man kan flytta utomlands även om man har barrn i skolåldern.
Desiree - absolut, du är ju bevis på att det går alldeles utmärkt! Men det känns ändå som om man bör ha en viss plan, för skolor skiljer ju sig åt väldigt mycket mellan olika länder.
Det är ett intressant ämne det där. Jag har aldrig sett mig själv bli kvar i Tyskland, planen var ett par år och sedan åka "hem" till Sverige. Livet ändrade sig och den där tyska mannen kom in i mitt liv. Nu ser framtiden väldigt annorlunda ut men ärligt talat har jag inte funderat särskilt mycket över det. Ännu...
Skicka en kommentar