De sista dagarna. Jag är sentimental, lite allmänt olustig, funderar och tänker på om det kanske ändå vore bättre att stanna här i München? Men jag vet ju att det inte skulle vara det, vi är klara med München, jag är klar med München, men ibland så känns det bara enklare att bli kvar än att flytta och dra upp de små rötter vi har här. Och Alfred, lille älskade Alfredolito. Han känner på sig att något är på gång. Han vet att vi ska flyga flygplan på torsdag, han vet att vi ska ta med alla leksaker, kläder och allt annat med oss till England, men jag tror knappast han förstår innebörden i det. Han fladdrar oroligt omkring oss, vill inte att vi försvinner alltför långt ifrån honom. Vi har sålt hans spjälsäng, skötbord och lite andra småsaker, och han vankar förvirrat omkring och mumlar om att baby Mads har tagit hans saker.
Nu längtar vi tills nästa måndag då flyttlasset kommer och vi får flytta in i nya huset.
11 kommentarer:
Jag förstår att det känns konstigt och lite svårt.
Det är ju den lille Alfies värld också. Den han så väl känner till.
Förstår att du vill börja på det nya nu. Den flytande gräns där du befinner dig nu är verkligen inte rolig. Så spännande nästa måndag då ni flyttar.
Förstår dina tankar så väl. I dagarna är det ju ett år sedan vår flytt från Bryssel och den där mycket märkliga känslan, lite som att vara på väg hem från en semester fast man ska ju inte hem för hem lämnar man ju. Virrigt? Jo, det är nog så det ska vara och kan tänka mig att Alfred inte riktigt förstår vad som händer men barn är nog de som bäst fixar flyttar.
Önskar er lycka till!
Känner såväl igen känslorna mna har inför stora flyttar. Man är liksom i ett ingenmansland.
Spännande tider!
Det är helt naturliga känslor inför en flytt. Det kommer att gå bra! x
A sa det är sa snart ni flyttar!
Jag förstar att det känns bade spännande och läskigt pa samma gang.
Lycka till!
Kramar
Jag tror det är helt naturligt att känna så som du gör och ha just dessa funderingar. Men jag tror att det kommer bli jättebra för er i England faktiskt. Ni har engelskmannens familj på nära håll. Ni kommer att bo i landet där en av er har sina rötter och känner till traditionerna. Språket kommer göra tillvaron enklare. Du kommer ha möjligheter att kanske jobba eller hitta ett jobb du trivs med framöver på ett helt annat sätt. Jag tror det är jätteviktigt att våga prova. Jag tror den som kommer ha det allra enklast med anpassningen och som det kommer gå snabbast för att hitta hem är Alfredolito, ska du se. Men visst är det en omtumlande period i början man går igenom med massor av nytt att anpassa sig till. Men det kommer nog bli jättebra ska du se.
Kraam!
Annika - ja, just den här väntan är inte så kul!
Brysselkakan - absolut! Han behöver ju inte tänka på nåt praktiskt, så han fixar det kanon! ;) Men det är som du säger, som när man återvänder efter en semester!
Eastcostmom - spännande, och lite jobbigt! :)
Jenny - :)
Martina - japp, inne på de sista dagarna nu!
Desiree - jag tror också det kommer bli bra i England, det är bara den här tiden som är lite småjobbig, men den är ju snart över! :)
Ja det ar alltid lite vemodigt nar man ska flytta tycker jag. Pltosligen ser man bara allt det som varit bra och vill inte riktigt saga hej da. Men det kommer sakert att kannas bra om ett tag nar ni landat. Har ni hittat ett hus redan i England alltsa? Kanns det bra? Har du varit och kikat pa det?
Kram
Förstår känslan, dock hade jag varit mer än glad att få fara här ifrån! Men så har ju inte vi en liten att tänka på och då blir/är ju många beslut "lättare" (föreställer jag mig i alla fall). Men det är klart att han kommer att finna sig tillrätta - ni finns ju där. Stort lycka till med allt - håller en tumme för er! :)
Millan - nej, vi har inte sett huset!!! Vi hyr ny medan vi letar efter något att köpa, känns bra så. Och visst är det så, nu när vi ska flytta ser man allt som är bra med München... :)
Jonna - jag är också glad att komma härifrån, men det jobbiga är ju alla de vänskapsförhållanden vi har odlat under åren, det gör ondast i hjärtat när man säger hej då till dom! :(
Alla förändringar är jobbiga. Även om man hoppas och tror (och ibland mer eller mindre vet) att det kommer att bli bra och kanske t o m bättre, så är det jobbigt. Avslut och avsked är svåra. Iallafall tycker jag det. När epoker och perioder i ens liv är över så är det ofta väldigt tudelat. Jag tycker inte det är konstigt att ni känner så. Plus att Munchen för er alltid kommer att vara förknippat med Alfreds bebis- och småbarnsår. En väldigt speciell tid.
Att Alfred själv kan vara lite mer orolig och fundersam är bara naturligt. Självklart inser han att något stort är på gång. MEN, när ni väl flyttat och börjat etablera er lite mer i ert nya hem så kommer Munchen (tyvärr??) att suddas ut fort från hans minne. Kanske kan det kännas lite sorgligt det med på något vis. Men så är det. Våra vänner som flyttade från NYC med sina barn då de var runt 2 8några t o m med en dryg 3-åring) berättar för oss att deras barn inte minns något alls av NYC. Inget. Vare sig vänner, dagis, hem, etc... förutom sådant de ser på bilder. Då minns de liksom "från bilderna".
Lycka till med sista dagarna nu och med själva flytten! Jag tror dock det kommer bli ett bra och positivt steg för er!
kram!
Skicka en kommentar