Att cykla i engelsk traffik och lila är inget för pojkar

Alltså, jag gillar England, vill bara börja med det, för nu kommer det bli ett riktigt gnällinlägg!

Måndagen var röd dag i England, varje helgdag flyttas till närmaste måndagen för att man ska få en långhelg. Ganska smart, men också synd att det är sällan som resten av världen har ledigt då! Måndagen visade iallafall upp sig från bästa sidan med härligt solsken, vilket såklart är mysigt, men vilket också betyder att fan och hans mostrar dyker upp i Lytham! Ja, vi bor nämligen i ett pittoreskt litet samhälle som människor gillar att åka på uflykt till, vilket betyder att bank holiday + solsken = bilköer!

Vi tänkte att det här var en underbart perfekt dag för en cykelutflykt, men vi blev snart varse om att så inte var fallet. I England finns inga cykelvägar (förutom i London kanske?), så Alfred cyklade på trottoaren medan vi cyklade på vägen bredvid honom. Ja, i utopin alltså, för mellan trottoar och väg står det bilar parkerade i hela jävla Lytham! De flesta bilförare har heller ingen förståelse alls för cyklister, de åker nära, åker fort och är allmänt dumma i huvudet. Håll i åtanke nu att hastigheten i Lytham är 20 miles/h, alltså dryga 30 km/h och att det är ett ställe med mycket fotgängare och bilar, så man tycker att bilförare borde ha lite vett, men så är inte fallet.

Det tog ungefär fyra minuter innan jag blev helt mordisk. Innan dess hade ett antal bilister kört förbi alldeles för nära, men det är jag van vid, men vid det här tillfället hade jag stannat bredvid en parkerad bil, och en kvinnlig bilist började vifta och skrika på mig att flytta på mig, och det hela slutade med att jag visade långfingret för henne (väldigt moget, jag vet), hon körde om mig och så krockade hon nästan med en annan bil i nästa korsning. Karma... Nästa långfinger kom ungefär 30 sekunder senare då vi cyklade och en bil framför oss höll på att parkera. Vi saktade ned, eftersom det kom mötande bilar, men då tyckte en bil bakom oss att det var helt ok för denne att köra om oss och sen tvärnita för den parkerande bilen och därmed stänga in oss. Som sagt, det andra långfingret.

Jag blir så himla trött på engelska bilförares attityd! Cyklister har också rätt att vara i trafiken, och om ni inte vet hur man ska hantera dem, se dem bara som väldigt små bilar! Fu**ers!

Och senare på eftermiddagen sa Alfred; "boys can't like purple". Alltså, mitt hjärta sjönk som en sten. England är ju ungefär 30 år efter på det här med jämställdhet (inte bara efter gällande cykelvägar) och vi har verkligen försökt vårt yttersta till att låta Alfred vara ett barn, inte en pojke, men det går inte att påverka hur andra barn påverkar honom, särskilt inte i ett sådant inskränkt samhälle. Nu var det en pojke, Harrison, som hade sagt att pojkar inte kan gilla lila, och som en papegoja upprepade Alfred det. Jag förstår inte varför man tycker det är viktigt att barn lär sig vad pojkar och flickor ska eller inte ska gilla från så tidig ålder? Att pojkar inte kan gilla lila, är ju inte något som Harrison har kommit på själv, utan det är något han har fått inpräntat från andra håll. Liksom att han inte får leka med dockor eller måla naglarna. Tragiskt och ledsamt, tycker jag.

Så ja, igår kände både Engelsmannen och jag att en flytt till Sverige lockar mer än någonsin...