Helt orädd är den här killen. Problem är till för att överkommas. Klarar man det inte första gången så klarar man det kanske andra gången. Eller kanske tredje. Eller kanske femtiosjunde gången. Ingenting är omöjligt.
Jag tror jag har en del att lära från Alfred.
14 kommentarer:
Goa Alfred, kram
Jag tror vi alla har mkt att lära från barn! Härliga Alfred. Vad mycket hår han har nu också, fint!
Anonym - :)
Sofia - ja, o det börjar bli lockigt där bak! :)
Ja tänk vad de kämpar o tar i! Men oftast går det ju tillslut.
Så sant så sant! Isolde envisas ju också att stå där bak på gåvagnen, däremot är hon lite harig ibland. Vill inte släppa min hand och stå själv så ofta fast jag vet att hon kan. Men hon är väl redo när hon är antar jag.
Haha, underbart. Han ser sa NOJD ut ocksa!
Storasyster - det gör ju det! Bara att fortsätta försöka! :)
Anna - Alfred gillar inte heller när jag försöker släppa hans hand om han håller i mig, men att han släpper själv när han går mellan olika objekt är inget problem längre!
Millan - visst gör han! :)
HAN är så stor nu plötsligt då han börjar gå!
WOW vad tiden flyger.
SÖTNOS är han!!
Åh man måste beundra både deras glädje och envishet.
Kram!
Han ser så underbar ut. Alla perioder är ljuvliga med barn, men jag undrar om inte den tiden runt ett - ett och ett halvt är något av det bästa. /Sahra
Annika - visst går det fort! :)
Desiree - absolut! De kan vara glada för det minsta lilla, men också förbannade för minsta lilla också! :)
Sahra - åh, då har vi nåt att se fram emot! :)
Envis. Och så himla söt!
Anna - verkligen envis! :)
Bedårande söt på dessa bilder! Hjärtat! Miss you! //T
Skicka en kommentar