Vi var i Dachau i lördags. Oj, oj, oj. Det känns ända in i själen. Dachau var det första koncentrationslägret Hitler byggde, redan några månader efter att han blivit vald till Tysklands ledare 1933. Dit skickade Herr Hitler politiska motståndare och andra han inte tyckte om. Under de tolv år koncentrationslägret var öppet var 200 000 fångar där och av dom dog över 30 000. Nazisterna mördade totalt cirka 6 miljoner judar. Det fanns gaskammare i Dachau, men den tros inte ha använts till massmord utan bara till enstaka individer eller små grupper. Däremot sköt SS ihjäl en hel del som försökte fly och så hade de också som vana att hänga människor i krematoriet, precis framför ugnarna. Resten dog av svält och utmattning.
Att hedra de döda, att varna de levande
Det är få saker som har påverkat mig så mycket som att gå in på koncentrationslägret i Dachau. Bara att gå in genom grinden, där det står arbeit macht frei, tar emot i hela kroppen. Det känns som om det borde finnas tusentals osaliga andar som inte finner någon vila efter deras öde i Dachau, men området känns bara ödsligt tomt. Jag tror att andarna har hittat vila någon annanstans.
Det handlade inte bara om att ha krigsfångar och få dem att arbeta, utan det handlade om att behandla dom som omänskliga, inte värda något. Fångarna fick inte vara inomhus under sina raster, även på vintern var de tvungna att vara utomhus i snö och minusgrader, och vissa fångar hade inte ens strumpor i sina träskor. Nazisterna behandlade sina fångar värre än djur. När fångarna kom till koncentrationslägret fick de klä av sig, deras hår rakades av och så fick de fängelseuniform. Slag, sparkar, spottloskor och förolämpningar var en del av vardagen. Försökte någon fly sköts de av SS-vakter som hela tiden stod på vakt i de sju vakttornen runt anläggningen.
När man går omkring på koncentrationslägret så är den stora frågan hela tiden hur kunde det här hända? Hur barbariska är människor som sätter upp ett industriellt samhälle som går ut på att förgöra och förinta ett helt folkslag? Det är så kallblodigt planerat, från att raka fångarnas huvud, bränna deras kläder, hota och slå dem, tvinga dem att arbeta tills dess att de dör. Dör av sjukdom, utmattning eller mördad. Efter krigets slut tvingade de amerikanska soldaterna, som fritog fångarna på koncentrationslägret, Dachaus lokalbefolkning att komma in och se hur fångarna haft det i koncentrationslägret, hur de levt och hur de hade dött och hur lokalbefolkningen inte hade gjort något för att förhindra det. På området har det nu byggts några kyrkor och synagogor och nedersta bilden ovan visar synagogan. Att komma in där är som att komma in i ett lugn. Efter att ha sett gaskammare, krematorium, rum fyllda till bredden och höjden med sängar så finner man friden i synagogan. Ett hål i taket gör så att ljuset alltid kommer in där. Där finns friden.
Alla människor som hade något att göra med koncentrationslägren måste ju vara helt igenom onda! Kan det finnas någon annan förklaring till att man kan utsätta andra människor för sådan fruktansvärd misär? Och människorna som bara stod bredvid och lät det ske var inte bättre de.
Jag tycker att alla människor någon gång borde se ett koncentrationsläger, för det är verkligen något som lever kvar i en. Vad nazisterna gjorde under andra världskriget är något som aldrig får glömmas.
