torsdag, april 17, 2014

And They Say You're a Dreamer


I min enfald trodde jag att det skulle bli lätt att skaffa vänner när vi flyttade till England. Jag känner till området, kan språket och har en Alfred som är väldigt bra på att bryta isen! Men så har det inte riktigt blivit. En fördel när man bor i en storstad är att det drar till sig folk från olika länder, den sortens folk som är öppna för nya saker, möjligheter och människor. I München hängde jag mest med ex-pats, alltså såna som jag som var där under en mer eller mindre bestämd tid och vi hade alla gemensamt att vi inte hade några rötter i München utan de man umgicks med där blev som en slags familj. Man tvingas också att vara öppen och social när man är i en sådan situation, även om det inte alltid är det lättaste, och alla omkring en tvingas också vara det. Oavsett om människor var där 6 månader eller 6 år så kunde man alltid hitta något gemensamt, även om det bara var det att man båda var utlänningar!

Vi har ju bott i området här i England förut, så vi har kvar kompisar från den tiden, men ibland känns det som om vi har utvecklats och upplevt saker under de åren vi varit borta härifrån, medan de står och stampar i samma gamla uppstampade hjulspår. Det känns lite elakt att skriva så, men jag tror jag skulle vara precis likadan om jag bott på samma ställe i hela mitt liv, tvingas man inte att utvecklas och uppleva nya saker så är det mer bekvämt att inte göra det. Människan är i grund och botten lat!

Lytham känns som en väldigt liten ort, de flesta jag har träffat har bott här väldigt länge eller till och med vuxit upp här omkring, och då har de såklart kompisar sedan länge och är inte så intresserade av nya bekantskaper. Men jag fortsätter leta! Än går det ingen nöd på mig, har många kompisar här omkring, men det skulle vara kul med någon här i Lytham, och gärna med barn i samma ålder som Alfred.

Vet inte riktigt varför jag skriver om det här, men ni kanske har några tips?

10 kommentarer:

Linnéa i Colorado sa...

Svåart, jag har fatt nastan alla mina vanner genom
1. Swea
2. Traning
3. Caseys vanner..

Kanske finns det lite roliga mammagrupper?

Miss Marie sa...

Linnéa - önskade att det fanns nån Swea i närheten! :( Får leta vidare i mammagrupperna...

brysselkakan sa...

Åh Marie... Känner igen mig så väl i det du skriver. I Bryssel var det superlätt att hitta vänner och precis som för dig var de expats, nyfikna människor som gärna sökte nya kontakter.
Och så flyttade vi tillbaka till Sverige och jag visste det skulle bli svårt. Ansträngde mig verkligen, letade och sökte och gav upp. Då dök en ny kär vän upp!
Mina tips är att leta bland bloggare, det har gett mig bra respons, Googla, sök och du kanske hittar nya vänner nära dig. Och ge inte upp, för mig tog det ett år.
Ge inte upp!

Miss Marie sa...

Brysselkakan - känns skönt att höra att någon har varit i en liknande situation. Kan tänka mig att det är lite samma sak i Strängnäs som i Lytham, och folk är liksom för lata för att bry sig om att träffa nya människor. Nej, jag får väl inte ge upp! Ska googla bloggare i Lytham nu... :)

Anna, Fair and True sa...

Är du med i Smul-gruppen på FB? Där kan du höra om det finns några svenskar i krokarna.

Sofia sa...

Jag tror alltid det är svårare på mindre orter just pga de faktorerna du nämnde ovan. Men inte omöjligt såklart, det kanske bara kräver lite mer jobb! Här i Londob tycker jag det är superenkelt att träffa människor, speciellt nu när man har bebis.
En sak jag tänkte på, finns det inte någon gammal svensk kyrka i Liverpool? Tror det har funnits iaf? Vet inte hur långt ni har till Liverpool men det kanske finns något svenskt nätverk där av något slag?

Vi är ju nyinflyttade i vårat lilla radhuskvarter i Dulwich och jag var på mamma-barn träff hos en granne här om dagen. Hon bjöd in oss genom art lägga lappar i våra brevlådor - "Hej jag heter Gemma o är mamma till
Jamie 1 år, om du har barn o är sugen på fika är ni välkomna hem till oss tisdag kl 14...vi bor på nr 45". Fråmåt o trevligt! 9 stycken blev vi hemma hos henne! Vet inte om jag själv skulle våga göra något sånt men modigt och smart av henne tycker jag!

Sofia sa...

Jag vet precis hur du menar! Jag själv har också mest hittat vänner genom andra expats, kollegor som kommer från andra länder och genom partners vänner. Det är dock inte lätt! Har många gånger tänkt att om jag hade en hund eller barn skulle det varit lättare. Men jag vet inte om det stämmer.

Molly P sa...

Jomen Marie, det här är jätteintressant att du skriver om. Mer om detta ämne, tycker jag! Själv bor jag ju inte direkt i någon ny, okänd kultur men har ändå flyttat till en liten stad där jag inte känner någon förutom maken och sonen. Så jag har funderat mycket över det där med att hitta sin plats i en liten stad, där man själv är nyinflyttad och de runt omkring en redan har hunnit bygga upp sin vänskapskrets. Att dessutom vara hemma med barn då, det kan lätt bli ganska isolerat. Så jag har faktiskt tänkt en del på dig där, hur du tacklar sånt. Av din blogg att döma verkar du fixa det himla bra :) Men som sagt, skriv gärna mer om detta, jag tror säkert att det finns fler än jag som tycker att det är intressant med dina synpunkter i ämnet. Glad pååååsk!

Miss Marie sa...

Anna - är med nu, tack för tipset!

Sofia - det fanns en svensk kyrka i Liverpool, men inte längre, tyvärr! :( Får kolla på Facebook.

Sofia - njae, jag trodde också det skulle vara lättare med barn, men tror det är lättare i en storstad!

Molly - det är inte lätt! Jag känner ju folk omkring här som jag hänger med, men inga nya bekatskaper. Människorna här verkar väldigt reserverade, lite som svenskar kanske? Kan tänka mig att det är ungefär samma sak i svenska småstad. Hoppas det löser sig för oss båda! :)

storasyster sa...

Har du ingen trevlig granne som du kan frpga om de känner nån hemmamamma med barn? Nya bekantskaper är ju jätte spännande tycker jag.