fredag, april 11, 2014

Att vara hemmamamma


Det är en het potatis hur man väljer att uppfostra sina barn! Alla föräldrar har olika sätt att tänka kring det hela och det är lätt att hamna i diskussioner om vad som är bäst. Även om jag känner mig relativt trygg i vårt sätt att uppfostra Alfred så är det ändå något jag funderar på dagligen, och har ångest över minst varann dag! Från början var det inte ett medvetet val att jag skulle vara hemma med Alfred så här länge, jag hade såklart kunnat ändra på det under tiden om jag hade velat, men det har passat oss bra att ha det så här. Det jag oroar mig mest över är vad han potentiellt missar när han inte är i en grupp med andra barn lika mycket som andra barn är.

Ju äldre Alfred blir desto mer säker är jag dock på mitt beslut att vara hemmamamma. Jag ser hur han utvecklas hela tiden och jag är inte säker på att utvecklingen hade varit densamma om han hade varit på förskola heltid från tidig ålder. Jag tror inte att förskola på något sätt är dåligt, men för oss tror jag det här har funkat bra. Alla vet ju att det är mycket enklare att lära sig saker om man har privatlärare än att vara i en stor grupp med andra människor, lite så är det ju med hemmamamma och förskola också!

Jag känner mig ganska lyckligt lottad att jag bor utanför Sverige nu när jag har valt att vara hemmamamma. Det känns som att i Sverige är enda alternativet att skicka sitt barn till förskolan när det är runt 18 månader och föräldraledigheten är slut, då är det dags att jobba. Alla följer samma mall. Jag känner i alla fall inte till en enda hemmamamma i Sverige, däremot känner jag många i andra länder runt om i världen. Det tycks som att man automatiskt får en sämre status som hemmamamma, man är onyttig, får ingen lön och bidrar inte till samhället (förutom att man har fullt upp med att försöka få ett barn att lära sig allt om livet!). Fördelen med Sveriges förskolor är ju att det är väldigt billigt, jag tror maxtaxan ligge på cirka 1300kr/månad för första barnet och sen mindre ju fler man har, men så är inte fallet i många andra länder. Här i England får man räkna med 6000-10 000 sek/månad för 40 timmar per vecka, andra länder har betydligt högre avgifter (i Schweiz kan det kosta runt 20 000 sek/månad). Mer om man vill ha barnen där tidigt eller sent på dagen. Det äter en ganska stor bit av en lön, minst sagt.

Vissa kanske ser det som ofeministiskt att vara hemma med sitt barn och inte arbeta utanför hemmet, men vem är det egentligen som bestämt att det bästa man kan göra är att jobba och låta andra människor uppfostra ens barn? Är det kanske för att det är normen i det patriarkala samhället och därför måste vi alla följa den? Det jobbigaste med att inte arbeta tycker jag inte är att jag inte tjänar pengar nu, det jobbigaste är att det inte ger några pensionspoäng att vara hemma med barn. Man blir lite "dubbelt bestraffad" på så sätt. Och visst, man tjänar inget, så man kanske inte förtjänar pensionspoäng. Å andra sidan jobbar förskolepersonal knappast grattis, och den avgift man betalar täcker inte den utgiften, utan det täcks upp av skattepengar. I Sverige täcker väl avgiften knappast maten barnet äter på förskolan under en månad!

Nu säger jag inte att Sverige ska bli som Schweiz eller England och att det blir en ekonomisk fråga hurudvida man har råd att ha barnen på förskola, men det borde kanske finnas alternativ så att det kan underlätta för föräldrar som vill gå en annan väg?

Ni som läser har alltid så bra tankar om allt. Hur tänker ni kring det här?

16 kommentarer:

hjarnfrys sa...

Intressant ämne!

Jag har alltid tyckt det kändes konstigt att lämna bort sina egna barn och uppfostra andras, vilket jag gör i mitt yrke.

Jag hade mer än gärna varit hemma med mina barn längre än de där 18 månaderna. Dessutom styrs mitt yrke starkt av årstid, så en del av mina barn fick starta tidigare än så på förskolan.

Men precis som du skriver, så finns ju inga andra barn och föräldrar hemma, så det kändes inte som om det fanns något alternativ, än att följa normen/mallen. För att inte tala om hur folk reagerade negativt på att man kunde tänka sig att vara sååå ojämnställd att vara hemma.

En stor fördel, som jag hoppas på, nu när vi snart skall flytta utomlands, är att jag får följa mina egna barns utveckling på närmare håll igen. Det har jag saknat länge, även om de är stora nu.

Go' fredag.

Marie i skärgården sa...

Hej!

Jag tror att jag har lite info från alla håll och kanter när det gäller den här frågan =) Det är mycket givande och intressant att läsa om hur andra tycker och tänker i ämnet.

När jag växte upp var jag hemma ända tills jag började på lekis. Jag tycker att jag är väldigt lösnings orienterad och det är en av många saker jag fått från min uppväxt.

Jag kommer från en familj på 7 och är uppvuxen på en liten ö i norra stockholms skärgård. För 4 år sedan när min dotter föddes så bodde jag och min sambo i Oslo men vi flyttade tillbaka till mitt fmilje hem när vår dotter var 1 månad.

Jag vurderade att ha henne hemma då jag kan jobba lite hemifrån och dessutom bor hennes mormor och morfar i huset bredvid. Jag fick ganska snabbt tänka om då hon runt två år visade ganska starka behov att få leka mycket med andra barn. Hon började på på dagis strax innan hon fyllde två och har trivts som fisken i vattnet från första stund. Hon har möjlighet att gå 4 dagar i veckan men oftast så går hon kanske bara två, vissa veckor ingenting. Vi trivs alla med det upplägget.

När det gäller ditt barn så måste du endast tänka på vad som passar er familj bäst och strunta i vad alla andra tänker. De flesta av mina vänner skulle kunna göra vad som helst för att få vara hemma med sina barn men dom stoppas av ekonomi och annat.

Vi har kanske valt bort den ekonomi vi kunde haft om vi båda jobbade heltid men tiden hemma på ön med vår dotter är värd allt i världen.

Jämställdhet för mig att man ska få välja vad man vill göra om jag vill vara hemma så ska det vara ok, vill jag jobba så ska det också vara ok. Man bidrar lika mycket!

Tycker din blogg är väldigt fin!

//Marie

storasyster sa...

Oj... hemmamamma. I like!! Folk tittade snett på mig och undrade "hur jag orkade" ha två barn hemma på heltid och ett på fsk 15tim. "Varför går han inte på fsk? Det är ju gratis och du får lite lugnare med bebisen en stund?" What?? Ehh... jag vill vara all tid jag kan och får med mina barn. Nu går alla tre dock på dagis och de snittar kanske på ca17tim/v. Vilket är väldigt lite mot de som går 9-10tim om dagen. Men vi får iaf betala maxtaxan. Taxan räknas på vad vi tjänar, inte på hur mkt vi har barnen där. Du gör helt rätt i så som ni gör nu med Alfred!! Var en stolt hemmamamma som verkligen fått ta vara på varje minut av din sons utveckling!!

eastcoastmom sa...

Hear hear!
Jag är hemmamamma sen vi fick första barnet för snart 15 år sen. Har aldrig tvekat om det är ett bra val eller inte. Barnen gick i förskola, preschool, från de var två år 3 timmar om dan och trivdes jättebra, men det kostade en hel del mer än svensk maxtaxa... under tiden passade jag på att träna och handla mat.
Precis som du är jag noga med att det är hemmamamma jag är, om vi inte haft barn hade jag jobbat. Så jag är alltså inte hemmafru!

Desiree sa...

Jag tror absolut inte att det är något fel med att vara hemmamamma. Det finns fördelar och nackdelar med det mesta. Jag skulle nog sett det som en en unik chans att ändå få vara med sitt barn varje dag och slippa det dåliga samvetet över att vara för lite hemma och samtidigt för lite på jobbet. Denna stress med att hinna med både hemmet och jobbet att vara 100% närvarande på jobbet men ändå hinna med sitt barn. Det låter inte som en lätt ekvation att få ihop.

Sofia sa...

Jag kommer vara hemma med Oscar langre an normen. Jag tror inte var familj skulle ma sa bra om vi bada tva jobbade och stressade, speciellt inte i en sadan stor stad som London. Stimulansen ar jag inte speciellt orolig for eftersom det finns fler barn som inte gar pa dagis har, massvis med play groups man kan ga pa och andra barn att leka med pa lekplatser.

Att vara hemmamamma ar verkligen inte latt heller, jag tycker aldrig jag har slitit sa hart som jag gor nu och kan ibland tycka att det skulle vara skont att ha ett jobb sa jag fick lite tid for mig sjalv...
Men i det stora hela ar jag enormt tacksam over att jag inte behöver satta in Oscar pa ett snordyrt dagis och sjalv stressa ivag till nagot jobb.
Men egen lon saknar jag, absolut! Jag kommer nog forska hitta ett deltidssjobb sa småningom.

Pia sa...

Nina Björk har ju skrivit om det där, att det bästa för jämställdheten inte vore att kvinnor gick upp i arbetstid utan att män istället gick ned i arbetstid så att alla föräldrar tillbringade mer tid med sina barn, och det kan jag ju absolut hålla med om.

Med det sagt har jag väldigt positiva erfarenheter av den svenska förskolan, ur många synvinklar. Min stora tjej som är 6 år nu och alltså nästan klar med sin förskoletid är ganska blyg och behöver lite tid i nya sociala sammanhang och det har varit extremt värdefullt för henne att få den sociala träningen och tryggheten som det innebär att få kompisar i förskolan. Detsamma gäller faktiskt mig själv - jag har blivit mycket mindre blyg av att ha mina barn i förskola, jag har lärt känna många av de andra föräldrarna och engagerat mig i olika frågor.

Överhuvudtaget känner jag inte att jag själv kan erbjuda mina barn den stimulans som andra barn kan. Jag är föräldraledig med mitt tredje barn nu och då har mina andra två barn rätt till 20 timmar på förskolan i veckan, och det är guld värt att de får träffa kompisar, leka av sig, vara kreativa osv den tiden. De bråkar mycket mindre de dagarna de har varit där och känns överlag mindre som att de klättrar på väggarna. Plus att jag har lite tid de där 20 timmarna att ägna mig helhjärtat åt min bebis som annars lätt hamnar lite i skymundan när man har två äldre barn.

Det här betyder inte att jag förespråkar långa dagar i förskolan och att börja vid en jättetidig ålder. Mina barn har aldrig gått heltid i förskolan eftersom jag och min man främst har varit studenter och har kunnat hämta relativt tidigt. Men jag känner mig smått patriotisk över det du säger, att det inte är en klassfråga om man har råd att ha sina barn i förskola. Jag har en kompis som fick barn med en australiensare och flyttade dit, och är tämligen ofrivillig hemmamamma med sin 4-åring utan några utsikter att kunna utbilda sig eller skaffa ett jobb för det enda ekonomiskt hållbara för dem är att hon är hemma. Det känns ju ganska absurt ur ett svenskt perspektiv.

Det är ju svårt det här, med föräldraskapet och vad som är rätt och fel! Och som du säger, åsikter från alla håll. Tack för en bra blogg!

Anonym sa...

Har både jobbat och varit hemma när våra tre söner var små. När vår yngste föddes, då var de andra två tre och fem, bestämde vi oss för att välja barnen framför jobb och då min man hade fast jobb och jag mest hoppade runt på en massa vick så stannade jag hemma. Ända tills J var tre år då började jag studera vilket gjorde att jag var hemma rätt mycket också. Sedan fick jag jobb och fram till J var nio jobbade jag heltid. Sedan gick det som det gick, min kropp sa stopp och jag rusade in i den berömda väggen. Valde bort jobb igen och har nu inte jobbat sedan 2004. Det har funkat bra för oss, vi klarar oss på min mans lön och hela familjen mår bra. Numera är alla tre sönerna utflugna och vissa tycker nog att jag borde jobba men det gör jag inte. Trivs med att vara hemma så det känns inte som jag offrar något. Visst lär pensionen bli skitlåg men idag har jag inget och jag får ju faktiskt pengar när jag går i pension!
Önskar att alla skulle kunna välja det som passar dem och deras familj bäst men oftast sätter ekonomin stopp, tyvärr.

Miss Marie sa...

Hjärnfrys - ja, det är så jag tänker, att det ändå måste finnas föräldrar som hellre är hemma med sina barn än skickar iväg dom på förskola tidigt. I Sverige känns det som att det enda som är socialt accepterat är att skicka sina barn på förskola.

Marie - tack för din infallsvinkel! Jag var också hemma tills jag började på lekis, trivdes väldigt bra med det, men då fanns det också en massa barn runt omkring oss plus att det fanns en massa aktiviteter, Mulle, kyrkans barntimme, gymnastik osv, det finns väl inte lika mycket sånt nuförtiden i Sverige. Tycker precis som du säger att man måste utgå från vad som är bäst för enskilda familjen. Vi hade också haft det bättre ekonomiskt om jag jobbade heltid här, men då hade vi också haft en hel annan stress i livet, vilket vi slipper nu.

Miss Marie sa...

Storasyster - jag tycker iofs att barn kan behöva stimulans utanför hemmet också, Alfred har ju varit ensam på playgroups/preschool sen han var runt 20 månader, men då är det bara några timmar i veckan, inte hela dagar hela veckan lång!

Eastcoastmom - ja, det kostar ju en hel del mer i utlandet med barnomsorg! Hur ska du göra när barnen blir äldre? Kommer du börja jobba då? Antar att det fortfarande är en massa att göra med barnens aktiviteter?

Desiree - nej, jag undrar hur folk i utlandet gör när barnen är sjuka och båda föräldrar jobbar heltid! Vabb finns i Sverige men ingen annanstans. Om min make måste vara hemma med sjukt barn så får han ta flex-tid eller semesterdag.

Sofia - eller hur, inte ett lätt arbete! Och svårare blir det ju äldre barnet blir och det behöver stimuleras mer. Skönt att ni har så många mammor och barn runt omkring er!

Pia - ja, visst har Nina rätt! Det bästa vore väl att båda föräldrar jobbade 75-80 % så skulle nog hela familjen må bättre! Jag tror att stressen kanske blir större av att vi också ska vara vältränade, ha hobbies och "egentid", tiden med våra barn är helt enkelt ingent vi prioriterar så högt längre. Jag tycker också att den svenska förskolan verkar bra, lokalerna är bra mkt bättre än de jag sett i München och England och personalen måste ha bättre utbildning, men jag har såklart ingen egen erfarenhet av det. Jag tycker det är jättebra att man kan ha sina barn på förskola även när man är föräldraledig med yngsta barnet. Vad som är bäst för familjen!

Miss Marie sa...

Brysselkakan - ja, kan förstå att man går in i väggen med tre barn, studier och sen jobb! Visst är det så att ekonomin spelar in när man väljer hur man ska leva sitt liv med familjen, men ibland känns det som om människor aldrig kan vara nöjda, de måste ha ett snyggt hus, nyrenoverat, två bilar, två semestrar om året... Ja, då är det klart man måste få in mkt pengar!

Anonym sa...

Jag vet inte om det faktiskt finns forskning som säger att det ena eller andra är bättre. Jag vet att jag läst svenska auktroiteter som hävdat att barn mâr bäst hemma upp till 3 ârs âlder eftersom de upp till den âldern inte samspelar särskilt mycket.
Jag upplevde att mitt barn trivdes pâ förskolan. Han har lärt sig saker där som han inte lärt hemma. Och han har haft kompisar han tyckt mera om trots att de kanske inte direkt leker tillsammans utan mer bredvid varandra. Han har ocksâ haft pedagoger han tyckt mycket om.
En sak du inte nämner är storleken pâ barngrupp. Det är nâgot jag personligen tycker är viktigt speciellt för mindre barn och allra mest antalet pedagoger. I Sverige finns det förskolor med 4-5 barn per pedagog och smâ grupper med 12 barn. Det finns inte i Paris vad jag vet. 8 barn per pedagog och 24 barn. Det tycker jag är för mycket. Speciellt om barnet gâr som här upp till 50 timmar i veckan. Jag tycker alltsâ att förskola är bra i smâ doser. 3-5 timmar om dagen tror jag verkligen râcker för barnets skull.
Jag tror även att man kan göra andra aktiviteter som väger upp förskola. Kanske nâgon barngrupp ett par gânger i veckan. Playdates, grannbarn, kusiner... Jag tror inte förskolan är nödvândig eller att den passar alla barn. Jag har sett barn som verkade vantrivas. Det är sorgligt.
Kanske att för ett lite blygare barn en skolstart kan komma som en chock om de inte är vana vid större grupper eller om alla redan känner alla. Men jag vet inte om det egentligen handlar om social kompetens. Det tror jag man kan lära sig mycket om av vuxna ocksâ.
Och ni har definitivt sluppit vâldigt mânga sjukdagar alla tre! Magsjuka är inte roligt. Och jag tror att svenskan fâtt en start som den kanske inte annars fâtt riktigt lika snabbt vilket ju är viktigt för er? Vi tänkte tvärtom att han behövde lite hjâlp med franskan eftersom man börjar skolan när man är 3 i Frankrike.
Att vara hemmafru, hemmamamma eller karriärmamma. Ser inte varfôr det ena skulle vara bâttre eller sämre. Tycker alla ska ha rätt att välja det som de önskar. Personligen blir jag trött när vânner tycker att min sambo kanske borde ta ett sämre jobb för att jag skulle kunna jobba kvar i Sverige. Mitt jobb var inte viktigt för mig, jag hade ingen hög lön och inkomsten för oss som par blir densamma och jag har dessutom ett pensionssparande... Istâllet flyttar vi ofta och dâ passar det bra att jag inte jobbar speciellt nu nâr vi har barn. Men det är alltid komplicerat att avvika frân mallen?
Jag kan sâga att jag beundrar att du orkat vara hemma pâ heltid med Alfred. Det lâter hemskt men jag tror inte att jag hade orkat vara hemma med mitt barn pâ heltid sâ länge. Det är absolut mer intensivt än mânga jobb!
Jag är hemmafru och mitt barn gâr nästan heltid i förskola som inte kostar oss nâgot eftersom det är en förmân i min sambos jobb. Men riktigt heltid gâr han inte eftersom jag ju har möjligheten att hâmta tidigt, ha honom hemma när det är vackert vâder, vill mysa, han varit sjuk, är trött, sovit dâligt o s v. Men antagligen hade det varit bâttre för honom om jag hade hämtat tidigare men sâ fungerar inte vâr förskola utan man kan hämta tidigast efter mellanmâlet.
Var inte rorlig och ta inte ât dig. Ni gör det som passar er bäst!

Anonym sa...

Ah och i Paris kan man inte vabba. Därför gör man inte det... Barnen gâr sjuka till förskolan i mycket större utsträckning och förskolan skickar aldrig hem sjuka barn! Föräldrar kan âven ta med sjukt barn till jobbet och jag tror ofta att mormor/farmor hjâlper till.

Miss Marie sa...

Anonym - tror heller inte att förskla nödvändigtvis är dåligt för barn, likaså tror jag inte att det behöver vara bättre att vara hemma med sitt barn, men däremot är jag trött på att folk ofta ifrågasätter varför jag är hemma med mitt barn! Varför inte?! Jag tycker inte det är kul alla gånger hela tiden, absolut inte, men hade jag jobbat heltid o haft Alfred på förskola hela tiden hade varken han eller jag mått bra. Bodde vi i Sverige kanske jag hade tänkt annorlunda, men här i England är brangrupperna mkt större (ofta 35 barn och åtta barn/pedagog) och det känns inte som en bra miljö för barn. Utrymmena är ofta mycket mindre också och de är inte ute lika ofta heller, bara vid fint väder. Ja, kanske barn går sjuka till förskola här också? Vet att man får fylla i en blankett där man ger pedagogerna möjlighet att ge barnen medicin om de blir sjuka... Känns inte helt bra! Här är det också ofta mor-och farföräldrar som hjälper till, de hjäper också till stor del till med barnomsorgen, kanske tar barnen nån eller några dagar i veckan. Visst blir man ifrågasatt när man frångår mallen! Bra att du känner dig nöjd med ditt val! :)

Jenny sa...

Ville bara säga att jag skrev kommentaren om att du borde jobba som illustratör innan jag läste detta inlägget och att det inte var någon pik. Jag tycker alla ska få göra som de vill och ser nackdelar och fördelar med båda sätten. Mycket för att jag själv har jobbat på förskola. Det finns inga rätt och fel och tur är väl det! :)

Miss Marie sa...

Jenny - haha, oroa dig inte, jag tog det inte som en pik! :) Men fint att du bryr dig! :)