söndag, september 13, 2015

Söndagssvep, 13 september 2015



God morgon fina höstsöndag!


Koftan med läderkant skulle gärna få finnas i min garderob! Från The White Company.


Trenchcoaten från Tesco kostar en del, men den är gjord i Storbritannien så det förklarar priset!


Den här väskan är perfekt storlek för vardagen men funkar lika bra på festen! Synd bara att den bara finns i svart. Den här finns i en bättre färg men tyvärr i en annan prisklass!


Bekväma och snygga skinnkängor med snörning, från ASOS.


Den här outfiten från Zara är bara så söt!


Pandatrycket är ett av mina favoriter hos Mini Rodini, och nu finns det på deras underställ i ekologisk merinoull! Det finns matchande mössor också.


Ekologiska butiken Ekokul har ett stort sortiment av LifeFactorys fina flaskor. Flaskorna är i glas med ett silikonhölje omkring som skyddar bra när man tappar dom. Tro mig, jag vet! ;) Jag har en av deras flaskor som vattenflaska out and about och Alfred hade en av dom som vällingflaska.


Snyggaste påsväskan gör du själv!


Nu kan man hitta inspiration i COS Magazine.


Man blir glad av Vogues oktoberomslag med Sienna Miller!


Nicole Kidman visar att less is more i en enkel grå klänning och svarta lågklackade skor.


Inredningsdesignern Marianne Tiegen bor så här vackert i Paris.


Soppor är gott på hösten, den här med chorizo och bönor ska jag testa.


Det här söta brödet med kanel och crème fraîche verkar så gott!


Här hemma går jag och nynnar på Rachel Plattens Fight Song. I might have only one match, but I can make an explosion.


Jag fascineras och skräms av Donald Trumps väg mot Vita Huset. Vilka är de bästa låtarna att promenera till? Hur klär man sig som en äkta New Yorker? Från och med december och ett år framöver, har påven gett präster möjligheten att förlåta kvinnor som har gjort abort. Så nobelt av honom... I år får Starbucks Pumpkin Spice Latte en uppdatering, karamellfärgen ska bort och så tillsätts äkta pumpa! Mmm, snart är det Pumpkin Spice Latte-säsong... Gigi Hadid delar med sig av sina skönhetstips. Ha en fin höstsöndag!

fredag, september 11, 2015

Anders förlossning


Det började på förmiddagen tisdagen den 25 augusti. Jag var två dagar över tiden och hade ett besök inbokat hos barnmorskan. Alfred och Engelsmannen var med, och för första gången fick Alfred höra bebisens hjärtljud. "He's got a drum kit in there, silly baby!" kommenterade Alfred glatt de intensiva hjärtslagen. Ja, det låter nästan som det! Eftersom jag gått över tiden så erbjöds jag en hinnsvepning av barnmorskan, och jag, som var väldigt trött på att vara gravid, gick glatt med på det. Det var en relativt smärtfri procedur, barnmorskan kunde töja till 1-2 centimeter så något var på väg att hända, och jag gick hem efteråt och försökte skaka ned babyn, med Alfred jagandes på cykeln!

Timmarna gick och jag väntade på att känna något, men nej, inget alls! Jag blev surare och surare, för i flera veckor hade jag haft förvärkar som kom och gick under dagarna, men efter hinnsvepningen kände jag ingenting. Ja, förutom den vanliga tryckande känslan av att ha en färdig bebis i ugnen!

Men, precis som med Alfred, var det lugnet före stormen. Mellan 8-9 på kvällen började jag känna av värkar igen, först väldigt smygande och inte smärtsamma alls, men ganska fort blev de mer intensiva och höll i längre. Medan jag laddade ned en app för att ta tid på värkarna, så ringde Engelsmannen till sina föräldrar och förvarnade dem om att det nog var dags nu och att de fick börja förbereda sig på att åka till oss och ta hand om Alfred medan vi åkte till sjukhuset. Nästan direkt när han hade lagt på, sa jag åt honom att ringa igen och säga åt dem att de faktiskt skulle hoppa in i bilen och komma hit. De bor dryga timmen från oss, så det gällde att ha lite framförhållning. Jag satt på min pilatesboll och gungade mig igenom värkarna, precis likadant som jag gjorde med Alfred, och ganska snart kom värkarna ungefär var tredje minut, fast de höll inte i sig så länge. När Engelsmannens föräldrar kom, gick jag upp till vårt sovrum och andades där, jag ringde också sjukhuset för att tala om att det var på gång, och barnmorskan jag pratade med sa att jag fick komma in när jag ville, men jag kände att jag ville vara kvar hemma ett tag till, jag hade ju bara haft värkar i några timmar. Det dröjde dock inte länge innan jag började känna att det ändå kanske var bäst att åka in, ivrigt påhejad av Engelsmannen som inte riktigt kunde känna sig trygg innan vi var på sjukhuset!

In med de färdigpackade väskorna i bilen, och ändå lyckades vi glömma kamera, plånbok och lite annat, så vi fick vända en gång och sedan fick Engelsmannens pappa komma in med kameran också! Jag skyller på att jag blev stressad av Engelsmannens föräldrar som inte fattade att de borde gå och lägga sig så jag kunde vara lite i fred, utan surrade omkring oss och undrade när vi skulle åka in. Inte det fokus som jag behövde just då!

Strax efter midnatt kom vi till sjukhuset där vi möttes av barnmorskan jag pratat med på telefon, och jag klickade direkt med henne. Det kändes väldigt skönt att få en bra känsla för barnmorskan. Vi fick gå in i det rum där Anders skulle komma till världen, ett stort rum med fönster och ett litet badrum med badkar och toalett. Barnmorskan undersökte mig, och jag blev lite besviken när jag bara hade öppnat mig 3-4 centimeter, men samtidgt kände jag att värkarna var så pass intensiva att det var på g iallafall. Barnmorskan sa att det var helt upp till oss om vi ville stanna eller åka hem, eller bara gå ut och ta en promenad. Vi funderade på att åka till stranden för en promenad, men vid det här laget hade jag inte någon större lust att röra mig överhuvudtaget, så vi stannade kvar. Jag la mig för att vila lite, men jag var inte särskilt bekväm någonstans. Engelsmannen masserade mitt ryggslut och det hjälpte lite, men det var ändå ganska intensivt med värkarna. Någonstans här började jag kräkas också! Med Alfred så kräktes jag efter att jag fått epiduralen, men här började jag må illa ändå! Mitt blodsocker var lite lågt, så jag åt en banan och drack lite energidryck, men det fick jag inte behålla länge. Precis som med Alfred, hade jag ätit en indisk curry kvällen innan, så det verkar ha blivit en tradition att kräkas upp curry när jag föder barn! ;) Barnmorskan var duktig på aromaterapi, så jag hade lavender och pepparmint omkring mig. Det sistnämnda brukar i vanliga fall hjälpa mig när jag mår illa, men nu gjorde det inte det. Men gott luktade det åtminstone medan jag spydde! Alltid något.

Den här gången fick jag också testa på lustgas! I Tyskland används inte lustgas vid förlossningar, förklaringen jag fick var för att det inte ger smärtlindring utan bara gör en snurrig så det inte är effektivt. Och de har ju rätt, smärtan gör den ingenting åt, men ändå är det väldigt skönt att suga på den där lustgasen och ha något att göra under värkarna, man har något att fokusera på istället för att fokusera på smärtan. Det är verkligen en konstig känsla med lustgas, man är med och känner allt men är ändå lite borta. Jag gick in väldigt mycket i mig själv under värkarbetet, vi hade lite belysning på i rummet, jag blundade mest hela tiden och barnmorskan och Engelsmannen pratade ibland med låga röster med varandra. Ibland frågade barnmorskan mig om det var något jag ville fråga henne, det var hennes sätt att höra sig för om jag hanterade smärtan eller ville ha någon lindring mot det. Efter Alfreds förlossning, som blev lätt kaosartad med epidural, värkstimulerande dropp, 10 personer inne i rummet och så vidare, så hade jag en önskan om att försöka få en så enkel förlossning som möjligt. Och nu menar jag inte enkel på så sätt att bebisen bara skulle ploppa ut, utan att jag ville försöka göra det utan alltför mycket smärtlindring och "hjälp" på traven. Jag ville göra det naturligt. Om det gick.

I mitt huvud föreställde jag mig värkarna som höga berg som jag skulle över, ibland kände jag att jag inte skulle klara av det, men jag gav mig fan på att det skulle gå, och så var jag över den. Andas, och sen komma över nästa smärtberg. Det var ganska intensiva värkar, jag hade inte mycket tid att återhämta mig mellan dom, men det var ändå hanterbart. Med jämna mellanrum kollade barnmorskan Anders hjärtslag och han var helt lugn hela tiden. När jag födde Alfred fick jag ligga stilla på rygg med ett CTG runt magen som höll koll på hans hjärtslag hela tiden, vilket jag inte alls gillade och något som jag tror bidrog till den jobbiga förlossningen, men den här gången kollade barnmorskan bara hjärtslagen ibland med en liten maskin och jag kunde sitta, stå och ligga hur jag ville.

Jag låg på sidan på sängen och andades lustgas och körde in naglarna i Engelsmannens nacke när värkarna blev för jobbiga, det är möjligt att han fortfarande har märken kvar efter mina naglar! Jag kunde känna hur Anders kom längre och längre ned i förlossningskanalen, det var verkligen en otroligt häftig men också lite läskig känsla! Ungefär samtidigt som jag började känna av krystvärkarna så gick vattnet. Barnmorskan kollade Anders hjärtslag igen, men han var lika lugn som han varit hela tiden. Jag låg fortfarande lite på sidan på sängen, just då kändes det som en alltför stor grej att flytta mig någonstans, men vi hade pratat om förlossningsställningar tidigare, och barnmorskan påminde mig om att jag skulle få hjälp av tyngdlagen om jag ställde mig på knä, så hon höjde ryggstödet på sängen så att jag kunde hänga på det och stå på knä på sängen. Jag vet inte hur många krystvärkar det tog, men plötsligt kom toppen på huvudet ut och jag kunde känna med handen på hans huvud, det var verkligen på riktigt nu! När man tänker på det är det lite läskigt hur bebisens huvud trycks ihop på vägen ut, när jag kände på Anders huvud var det nästan konformat, men det tog bara några värkar till, sedan kom huvudet ut och därefter kroppen. Tyngdlagen hjälpte verkligen till! Klockan 05.36 föddes lille Anders.

Jag hörde honom skrika och barnmorskan torkade snabbt av hans ansikte, men sedan kunde jag själv luta mig bakåt, ta upp honom, vända mig om och sätta mig ned, och lägga honom på bröstet. Känslan då går inte att beskriva, lyckan över att ha en frisk bebis i min famn, men också lyckokänslan att faktiskt få göra det utan epidural eller annan hjälp. Anders kissade på mig, Alfred kissade också det första han gjorde, fast han kissade på en av sjuksystrarna, och då liksom nu fick Engelsmannen klippa navelsträngen, och den här gången skakade hans händer betydligt mindre än när han klippte Alfreds navelsträng!

Nästan direkt hittade Anders bröstet och han började snutta. Sen låg vi så i två timmar, en kladdig Anders i min famn, hud mot hud, ammandes. Jag förlorade en del blod, men inte alls lika mycket som med Alfred, och så blev jag sydd med några stygn. Det var ingen brådska med att väga honom, barnmorskan var otroligt lugn och lät oss ta vår tid, något jag också är otroligt tacksam för! Det här var vår tid. De timmarna kommer jag alltid minnas. Jag blev plötsligt väldigt hungrig, att kräkas och födas barn gör en kanske det, och jag åt en liten Mars bar, bland det godaste jag ätit, och så lite torr toast med te som också smakade gudomligt gott.

Efter två timmar blev han då vägd, 4090 gram, några gram lättare än Alfred. I England mäter de inte bebisarna, så vi vet faktiskt inte hur lång han var! Men mycket hår hade han. Även fast jag precis hade fött barn och varit vaken hela natten, så kände jag mig oförskämt pigg, och medan jag tog en dusch satt Engelsmannen hud mot hud med Anders. Det var inte förrän vi blev förflyttade till ett annat rum som Anders fick kläder på sig, de yttepyttigaste små kläderna med luftballonger på. De köpte jag på Åhlens i Linköping i somras, och det är verkligen en vidunderlig känsla att köpa små bebiskläder som man drömmer om att klä sin bebis i och sedan faktiskt ha den där lilla människan hos en och ta på just de kläderna. Underbart.

Vi fick komma till ett rum med fyra sängar, från början var det bara jag och en till i rummet, men under dagen kom och gick mammor och bebisar, så till natten var vi tre i rummet. En av mammorna hade blivit tvungen att åka till operation för att moderkakan inte ville komma ut och den andra hade brustit så mycket att hon också hade opererats. När jag såg hur de mådde så uppskattade jag än mer att ha fått uppleva en bra förlossnig! Det är inte så att jag ser det som en prestige att klara det utan epidural, men Alfreds förlossning är inget jag ser tillbaka på med glatt minne, så jag är glad att ha detta fina minne från Anders förlossning.


torsdag, september 10, 2015

Vad har vi gjort sen senast...



Alfred och Anders bondar. Eller ja, vi köper oss lite tid med ipaden och Alfred håller Anders sällskap.


Jag fick en turkos ask av Engelsmannen för att fira Anders födelse. Fyra ihopslingrade hjärtan som symboliserar vår lilla familj.


Anders sover gott i sin Moses Basket. Bästa köpet!


Stolt storebror är första vagnförare. Vi saknar de släta vägarna och trottoarerna i München! Här är inget gjort för barnvagnar och vägarna är under all kritik. Alfred har förresten på sig ny storebrorspresent från mormor och morfar, ett ÖSK-set!


Mina föräldrar kom på besök för att gosa med sitt nyaste barnbarn.


Vi firade Anders födelse med ostron, som jag har längtat efter hela graviditeten!


Alfred börjar bli riktigt bra på att öppna champagneflaskor.


Skål för Anders!


Mamma gillar att dricka kaffe ur såsskålar också...


Och morfar klarar av att både gosa med Anders och läsa de senaste nyheterna ifrån Sverige. Multi tasking!


Alfred började skolan och det tröttade ut honom ordentligt, då är det skönt att slappa framför teven med mormor och Peter Rabbit.


Vi njöt av det härliga sensommarvädret och tog promenader.


Det här är nog min favoritårstid i England!


Det går inte att cykla och äta glass samtidigt, så då får pappa Engelsmannen bära.


Fler fikapauser hann vi med.


Och jag piggade upp mig med rosa jacka och leopardaccessoarer. Nej, jag har inte fått nog av leopard!


Och så avslutade vi förra veckan med Sunday Roast nere på puben. Anders första Sunday Roast!

onsdag, september 09, 2015

Bröderna



Ord kan inte beskriva vad jag känner när jag ser Alfred och Anders tillsammans. Hur kan några som bara träffades för två veckor sedan, vara så nära varandra? Alfred brukade sjunga The Beatles All My Loving när Anders låg i min mage och jag är säker på att Anders känner igen Alfreds röst nu, på något undermedvetet sätt. Det ska bli så kul att få se dem växa upp tillsammans!

söndag, september 06, 2015

Söndagssvep, 6 september 2015



God morgon i september!


Snyggaste höstfärgen har jackan i ullblandning från Gina Tricot.


Matchat med den här rostfärgade koftan från Lindex, så väldigt läckert!


Anine Bings sidenklänning är riktigt snygg!


Och så gillar jag pjucksen från Dorothy Perkins!


Den här väskan är perfekt, i form, färg och ända in i det franska lädret! Och gjord i Storbritannien. I want it!


Läcker smutsrosa färg på filten från Cox & Cox.


Åh, ett så fint set för den som kan sticka! Från Sandnes Garn.


Man får sommarkänslor av Elizabeth Banks som strosar runt i Venedig.


Och på röda mattan i Venedig glänste Joshua Jackson och Diane Kruger i en fantastisk klänning!


Andra säsongen av Grantchester håller på att filmas just nu, äntligen!






Jag är besatt av paj för tillfället, och hur god ser inte den här blåbärspajen ut? Eller kolla in den här pinterestmappen och läskas av allt gott... Mums!


10 framgångsrika kvinnor delar med sig av sina morgonrutiner, 6 skönhetstips från Olivia Palermo och så har vi 12 tips för att få vackert hår. Ebba von Sydow och Emilia De Poret har skrivit en bok om stil tillsammans. Cate Blanchett har precis sålt ett fantastiskt hus i Sydney. GOOP visar hur man öppnar ostron på rätt sätt. 32 saker att pyssla med saker från naturen! Ha en fin dag!

fredag, september 04, 2015

Fredag och helgen väntar



Det går inte i många knop här hemma för tillfället. Den här lilla guldklimpen äter och sover, men tar ändå upp en massa tid. Och den stora guldklimpen har börjat skolan och han tycker det är så kul, vilket såklart känns bra, men det är ett ständigt passande av tider även om han bara går halvdagar de första två veckorna. Mina föräldrar är här och hjälper till och gosar med bebis, Engelsmannen har jobbat två dagar den här veckan och är sedan ledig igen nästa vecka. Veckan efter det börjar allvaret med heltid på skolan för Alfred och Engelsmannen på jobbet! Men det ska nog gå bra det också. 

Nu väntar en helg då vi ska ta fortsätta ta det lugnt och ikväll ska jag äntligen få äta ostron, som jag har längtat efter hela graviditeten! Tydligen är det bland det värsta man kan äta som gravid, insåg jag när jag googlade det alldeles precis innan jag skulle till att äta några i början av året. Så äntligen!

Trevlig helg!

torsdag, september 03, 2015

Till min förstfödde


Du, min starka, kloka, snälla, envisa, vetgiriga Alfred. Min förstfödde som lärt mig så mycket om livet och om hur det är att vara mamma. Vi har haft tid tillsammans, jag vet att jag är lyckligt lottad som har kunnat vara med dig så mycket, det är inte alla förunnat, och jag har uppskattat varje minut som jag har varit med dig.

Igår började du skolan, din pappa skojar om att han och jag ser det som början på slutet för dig, men han har ändå lite rätt! Du och jag har kunnat styra över vår tid, bestämma själva vad vi ska hitta på, när och hur, vi har kunnat spendera långa stunder i Sverige och inte behövt bry oss om regler och tider. Det ändras nu, i och med skolan, och det känns lite jobbigt, kanske framförallt för mig.

Men jag vet också hur redo du är för skolan. Du rabblar siffror och nummer, adderar och subtraherar. Igår satt du med din vitaminburk och läste att det var 30 tabletter i den från början och du visste att du ätit 5. "Då är det 35 kvar! Nej, vänta, 25 menar jag!" Snart är du bättre på matte än vad jag är! Du ljudar bokstäver och blir förvånad varje gång du faktiskt kan läsa fram ett ord av sammanhängande bokstäver, tänk vilken magisk värld du har framför dig när du lärt dig att läsa!

En del av mig vill hejda tiden, det känns som om det går alldeles för fort, men en annan del njuter av att se dig utvecklas och växa. Jag lyssnar på Slipping Through My Fingers och gråter några tårar som jag torkar bort snabbt för att du inte ska se dom, du har nog med att hantera dina egna känslor och du gör det så bra, så bra.

Så flyg högt, älskade Alfred, sprid dina vingar och se vart de bär dig, och jag kommer alltid att finnas här för dig när du behöver mig.