Tänk, det är ett år sedan jag vaknade upp på den där sängen på förlossningskliniken i Englischer Garten. Narkosläkaren sa mitt namn;
"Frau N? Frau N?" Jag öppnade ögonen och klockan mitt framför mig på väggen visade prick klockan åtta. Jag blinkade några gånger och så hörde jag min son skrika. Jag ropade på Engelsmannen och så kom han in med Alfred och jag fick äntligen hålla mitt barn. Jag höll honom en kort stund innan de sövde mig, men det här var första gången jag verkligen kunde hålla honom. Snusa på honom, pussa på honom, gosa med honom.
Natten innan hade jag gått igenom alla tänkbara känslor; smärta, förväntan, rädsla, glädje... Jag läste någonstans att kvinnor kan få nytt självförtroende efter att de fött barn, och det kan jag verkligen skriva under på! Hur sjutton klarade jag av det där egentligen?! 06:51 på morgonen födde jag fram en perfekt liten pojke, till min stora förundran och förvåning.
Och så de där första veckorna efteråt. Då jag var vilsen, Engelsmannen var vilse och Alfred inte ens hade tagit upp kartan. De där veckorna som, när jag tänker tillbaka på dom nu, var ganska så jobbiga men som vi ändå tog oss igenom. Chocken med en liten ny människa som domderade och ställde alla villkor, fast man aldrig riktigt visste vilka villkor det var. Och på tal om att vara vilsen. Jag brukade orientera när jag var yngre. Men så var jag på ett sommarläger och min grupp hittade inte fram till badplatsen. Vi irrade omkring bland träden i skogen, grät och trodde att vi skulle dö därinne. Förmultna bland alla granar och tallar. Så nej, jag har aldrig varit särskilt bra på att orientera. Men tillsammans lyckades vi hittade oss fram, Alfred, Engelsmannen och jag, navigerandes bland alla blöjor, skrik, ömma bröstvårtor, ömma andra ställen (väldigt många ömma ställen!) och vi hittade så småningom fram till den snitslade vägen, eller i alla fall i närheten.
Åh, vad jag kommer ihåg de där veckorna! Stoltheten när vi gick ut med barnvagnen, hur vi navigerade bland de trånga gångarna i DM på jakt efter blöjor, nappar och andra nödvändigheter och hur jag satt upp och ammade på kvällen och grinade när jag tittade på
One born every minute. Oj, oj, oj, vad jag grinade då. "
Look", sa jag till Engelsmannen , "
she's giving birth! She's going to have a baby! A baby!" Och så kom tårarna, alltid. Det är lustigt, för det finns många saker som skulle kunna definiera de där första veckorna, men för mig är det
One born every minute.
Man brukar kalla den första tiden för bebisbubbla, och det är verkligen vad det är. Inget utanför bubblan spelar någon roll alls. Det är bara bebisen som betyder nåt. Så häftigt.
Och för den som missade min förlossningsberättelse så finns den
här!
+on+Pinterest+-+Google+Chrome+2012-01-29+212803.bmp.jpg)
