När jag var liten var jag rädd för att det skulle bli krig i Sverige. Jag tror det var någon gång i mellanstadiet, det kan även ha varit tidigare, men det var då, när människor flydde kriget på Balkan och några kom till säkerheten i Sverige, som jag verkligen började förstå vad krig var och hur det påverkade människor. Det började en kille i vår klass, Igor, som snabbt lärde sig svenska och blev en del av gemenskapen. Jag kommer ihåg att hans far anordnade en fotoutställning med bilder från deras hemland, och jag tittade på bilderna och förvånades över hur vackert det varit! Bilderna jag sett från kriget på Balkan var sönderbombade hus, förstörda vägar och gråtande människor, men här visades bilder på azurblått hav, gröna träd, vackra hus och glada människor! I min hjärna fick jag inte riktigt ihop bilderna!
Så jag kommer ihåg hur jag låg i sängen i mitt flickrum och tittade ut över träden i skogen bakom vårt hus. Jag föreställde mig krigsflygplan komma flygande över trädtopparna och släppa bomber över vårt land, över vårt hus. Föreställde mig brinnande träd och att tvingas fly. Jag lugnade mig själv med att vi visste bättre, de innan oss hade överlevt krig och vi visste att det inte var värt det. Jag kunde somna lugnt efter det.
Men nu lever vi i en värld mer våldsam och separerande än någonsin förut. Det är terrorbrott och explosioner, rasistiska åsikter har blivit något nästintill normalt och mitt i allt står jag och undrar hur det kunde bli så här? Visste vi inte bättre?
Om en vecka går Storbritannien till val om de ska vara kvar i EU eller lämna det. En legitim fråga i sig, men så här en vecka innan valet domineras frågan helt av invandring. Invandrare är roten till allt det onda, enligt de mest hårdnackade EU-motståndarna. Jag är med i en grupp med svenskar i Storbritannien på Facebook, och många av oss har samma känsla av overklighet. Bara de senaste månaderna, veckorna, har det helt plötsligt blivit accepterat för människor att ha rasistiska åsikter, tunt beslöjade som att man vill det bästa för sitt land. Som utlänning känns det här naturligtvis inte bra, EU är inte perfekt och det finns mycket som kan ändras, men Storbritanniens alla problem kommer inte lösas bara genom att lämna EU, knappast, och alla problem är inte orsakade av utlänningar. Och om de lämnar EU, ja, då är Engelsmannen och jag väldigt sugna på att lämna Storbritannien, för jag vill inte bo i ett land där jag och min familj inte känner oss välkomna.
Samtidigt, på andra sidan Atlanten, är Donald Trump en kandidat till presidentposten. Att bli den mäktigaste människan i världen. En man som sagt att han vill bygga en mur mot Mexiko och förbjuda alla muslimer att komma in i USA.
Vart är världen på väg? Vet vi inte bättre?
