Förra veckan slutade med att Engelsmannen trampade på min dator och spräckte skärmen, så jag har varit lite lätt datahandikappad den här veckan. Han menar att det var mitt fel, eftersom man inte ska lämna datorer och annan elektronik på golvet medan jag envis hävdar att man ska titta var man sätter fötterna, så det är självklart hans fel! Det kan ha varit några fler svordomar inblandade i det meningsutbytet också, men de kan vi uelämna. Nu har vi enats om att inte diskutera det mer (men det är så himla bra att jag har en blogg, för ni VET ju att det var hans fel, right? Right.) Är det någon mer än jag som, när ni blir arga, tycker det är lättare att bli arg och skrika på ert modersmål istället för det språk ni vanligtvis pratar med er partner? Så är det för mig åtminstone.
Jag läste förresten en intressant artikel i
The Green Parent, om hur man, för att bli mer Zen, ska tänka att glaset redan är trasigt. Artikelförfattaren menade att stressen, ilskan och irritation som vi känner kommer av att människor inte gör det vi förväntar oss av dem. Men vi kan aldrig ändra på deras beteende, det enda vi kan ändra är hur vi hanterar det. Förvänta dig att saker och ting ska gå fel, förvänta dig att saker inte ska bli som planerat, förvänta dig att datorn en dag kommer att gå sönder, förvänta dig att din partner kommer göra fel, förvänta dig att medarbetare inte kommer göra jobbet bra, förvänta dig att dina vänner inte kommer att hålla ett löfte. Acceptera det. Bara acceptera det. Du kan inte ändra på vad som kommer att hända, men du kan kontrollera dina känslor. Du kan le och säga: "Jag förväntade mig det här. Glaset var redan trasigt. Och jag accepterar det."
Okej, med tanke på första paragrafen i det här inlägget så är jag inte riktigt Zen än, men jag tycker det är värt att tänka på! Det är så ofta man lägger sina förväntningar och förhoppningar på andra människor, men de kan man ju aldrig styra över, så den besvikelsen man känner är ju egentligen ens eget fel, hänger ni med? Ja, lite flummigt är det, och att förutsätta att saker och ting ska gå sönder är ju lite dystert, men ändock tänkvärt!
Det här är sista hela veckan för Alfred i skolan. Nästa onsdag går han sista dagen och sen åker vi direkt till flygplatsen och hoppar på flyget till Sverige. Vi har faktiskt lyckats få ledigt från skolan på torsdag och fredag, halleluja, så vi utnyttjar det till max. Den här veckan har de haft tre föreställningar av sitt julspel, reception (som Alfred går i) och så year 1 och 2, gör spelet tillsammans och det var verkligen underbart att se. Föreställningen heter
Mary's Knitting och handlar om hur Mary får reda på att hon ska få en bebis (
his name will be Jeeeesus!) och att hon måste försöka hinna sticka klart en filt innan bebisen kommer. Alfred har tränat hårt på sin replik och på sångerna här hemma och allt satt perfekt. Han var ett får och repliken var;
"Hello, I'm Shaun Sheep", så inget direkt avancerat, men han har varit så exalterad över det här så det var kul att allt satt som det skulle. På köpet har jag också lärt mig (läs, blivit hjärntvättad av) sångerna så jag kan dom också. Väldigt catchy!
Five happy sheep came jumping, jumping, jumping, five happy sheep came jumping, jumping over the hill...
