Innan jag själv blev gravid och födde barn så undrade jag varför kvinnor som fött barn så gärna ville prata om sina förlossningar. What’s the point, liksom? Men nu förstår jag. Det är något väldigt välbehövligt terapeutiskt över att gå igenom förlossningen och prata, prata, prata om den. För även om det är något av det mest naturliga i världen så är det ändå något traumatiskt med att så helt överlämna sig själv till en högre makt som nästan tar besittning över kroppen. För så är det, vare sig man vill eller inte, är redo eller inte, så kommer bebisen ut när den vill, det kan man inte göra något åt!
Så här kommer min förlossningsberättelse. Jag varnar er nu så att den som inte vill läsa om det kan skippa och klicka sig vidare till en blogg med inte så många äckliga detaljer.
För precis tre veckor sedan satt jag och var sur för att värkarna hade avstannat. Jag hade börjat få förvärkar på tisdagsmorgonen och de hade kommit av och till fram till till torsdagsmorgonen, men så under torsdagsmorgonen avstannade de. Engelsmannen var hemma från jobbet, ifall det skulle sätta igång på riktigt, men inget hände. Jag lagade mat och bakade chokladbiskvier, gjorde allting förutom att vila, vilket så här i efterhand hade varit en bättre idé!
Men så vid halv tio på kvällen så sätter det igång igen. Den här gången är värkarna mer intensiva och kommer med jämna mellanrum, så jag säger åt Engelsmannen att gå och lägga sig och försöka sova lite, för nu tror jag att det faktiskt har satt igång på riktigt!
Jag spenderar de nästa timmarna på pilatesbollen (Guds bästa uppfinning!) och kollar på tv och pratar med en kompis på MSN. Värkarna blir allt tätare och runt klockan ett på natten går jag in till Engelsmannen och väcker honom. När jag säger att jag tror det är dags att åka till kliniken så far han upp som ett skott ur sängen och får på sig kläder. Vi tar fram mina packade väskor, hämtar matsäcken, ringer kliniken för att säga att vi är på väg och sen slutligen ringer vi efter taxin.
Än har inte vattnet gått och jag oroar mig för att det ska hända i taxin. Yes, här fokuserar vi på de små sakerna! När taxichauffören hör att jag är på väg att föda barn så får han eld i baken. Han kör mot rött och så fort att jag kniper igen ögonen hårt och ber till Gud att vi inte ska krascha! Det kändes väldigt skönt att kliniken bara låg 5 minuter bort och både jag och Engelsmannen pustade ut när vi var framme.
Klockan 01.40 blir jag inskriven och barnmorskan undersöker mig och berättar att jag är över 4 cm öppen. Yes, värkarna innan har inte varit förgäves! De kollar också Blueberrys hjärtslag och de ser bra ut, vi båda är redo för vad som komma skall. Engelsmannen och jag får order om att gå runt i byggnaden i en timme så jag byter om till en tunika och så beger vi oss iväg.
Vi är fnittriga av förväntan och går runt som barn dagen innan julafton. Tänk att vi äntligen ska få träffa vår lille son! När värkarna kommer lutar jag mig mot väggen och Engelsmannen masserar mitt ryggslut. Jag har en vattenflaska med mig och jag dricker och dricker så jag måste gå på toa tre gånger den timmen. I den stängda cafeterian ser vi att det finns en automat där man kan köpa öl, och vi skojar om att det är så typiskt tyskt att till och med kunna få en öl när man föder barn!
När timmen har gått undersöks jag igen och har öppnat mig två centimeter till. Jag är fortfarande så förväntansfull att jag inte har hunnit bli rädd än, men nu så börjar tankarna komma krypande och jag inser att jag faktiskt ska FÖDA barn snart! Jag får byta om till en sjukhusrock och ligga på en brits medans Blueberrys hjärtslag mäts med hjälp av CTG. Värkarna kommer allt tätare och det börjar kännas alltmer, men än så länge klarar jag av att andas igenom dom.
Barnmorskan undersöker mig igen och säger att hon tror att bebisen är ganska stor, så kanske jag borde fundera på att få en epidural? Vi har innan diskuterat att jag helst vill klara mig utan smärtlindring men att jag kommer att ta det om det behövs, och när barnmorskan nu råder mig till det så går jag med på det.
Narkosläkaren kommer in. Han är en man med kalla händer och små ögon och jag ogillar honom direkt. Han förklarar lite kort hur bedövningen går till innan han beordrar mig att ligga på sidan och kura ihop mig som en boll och kuta med ryggen. När man är höggravid och har värkar som kommer i varandra så är det inte det lättaste. Han börjar med att ge lokalbedövning i ryggen och han sticker och sticker och sticker och jag börjar bli riktigt förbannad när han hela tiden säger åt mig att kuta med ryggen. Mitt i allt blir jag våldsamt illamående och spyr tre gånger men läkaren fortsätter att sticka. Engelsmannen ser att jag inte alls mår särskilt bra och fräser till läkaren att han faktiskt får lugna ned sig lite, och efter det blir han faktiskt lite vänligare (men jag gillar honom fortfarande inte!).
När epiduralen väl kickar in så känns det underbart. Jag känner fortfarande värkarna och får andas igenom dom, men mellan värkarna så kan jag slappna av helt och nästan somna, vilket är väldigt välbehövligt. Härifrån blir allt lite suddigt. Jag tror jag får värkstimulerande dropp och min förlossningsläkare kommer till kliniken, men i vilken ordning vet jag inte. Helt plötsligt är jag öppen 10 centimeter och inser att nu är det dags!
Blueberrys hjärtslag går plötsligt upp och vi inser att han är stressad. Förlossningsläkaren förklarar att Blueberry inte verkar vilja vända sig den sista biten och att de måste hjälpa till. Det blir en febril aktivitet i rummet, en till läkare kommer in och några fler barnmorskor/sjuksköterskor. Mina ben läggs upp i ställningar och jag känner genast att den högra är trasig och att mitt ben kommer falla ned igen, men ingen lyssnar på mig. Så vid nästa värk åker den ställning såklart iväg (I told you so!) och två barnmorskor/sjuksköterskor får stå och hålla i mitt högerben medan jag krystar. Min förlossningsläkare häver sig på min mage för att pressa ut Blueberry eftersom hans hjärtslag fortfarande är för höga. Någon slags sugklocka sätts på Blueberrys huvud och jag vet inte hur många gånger jag krystar, men jag vet att jag hinner tänka att det här inte gör så ont som jag faktiskt trodde det skulle göra, men så är han ute, vår lilla son, klockan 06.51, och det första jag tänker på när han läggs på mitt bröst är att han har så mycket hår!
Sen går allt ännu fortare. Engelsmannen blir blekare och blekare och det är full aktivitet vid änden av sängen. Om jag inte tyckte det gjorde så ont som jag trodde att föda barn, så gör det sjukt ont nu! Jag vet inte vad de håller på med därnere, men smärtan är den mest intensiva jag någonsin känt. Jag kan inte ligga stilla, epiduralen har helt gått ur och jag känner precis allt! Vår lilla son tas ifrån mig och de berättar att jag ska sövas för de behövar ”fixa till det här”. De två läkarna sitter med verktyg inne i mig och väntar på narkosläkaren. Jag börjar gråta när både Alfred och en väldigt blek Engelsman (som allvarligt trodde att jag skulle dö) tvingas ut i rummet. Jag ser inte vad som händer, men tydligen svimmar nästan Engelsmannen och sätter sig snabbt på golvet. Alfred och han får sedan ligga på en brits och lära känna varandra medan jag är nedsövd.
När jag ligger nedsövd så sys en artär ihop, som Alfred hade sönder på sin väg ut. Jag har förlorat stora mängder blod, vilket var vad som gjorde Engelsmannen blek (”I’ve never seen so much blood ever!”) och läkarna hade lite problem med att se var blödningen var, vilket förklarar varför de grävde i mig som om de grävde en tunnel! Inte undra på att det gjorde ont...
Vid halvåtta vaknar jag upp igen och får äntligen gosa med Engelsmannen och vår son!
