Hur det är med skolan i England

Vi svenskar har en tendens att tro att Sverige är bäst vad gäller allt, så vi jämför alltid allting med hur det är i Sverige. För mig känns det väldigt svenskt, jag har inte märkt att andra nationaliteter gör det på samma sätt?

När man då börjar prata om skolan i England är det många svenskar som direkt rynkar på ögonbrynen och ojar sig över hur gammeldags och strikt engelska skolan är i jämförelse med den svenska. Och ja, olik är den, men är det enbart negativt?

Vad många verkar störa sig på är den tidiga åldern som barn börjar skolan här i England, från det läsåret då de fyller fem. Till exempel kommer Anders precis ha fyllt fyra när han börjar skolan, eftersom han föddes i slutet av augusti och läsåret börjar i september. Hade han fötts i september hade han alltså börjat ett år senare, precis innan han fyllde fem. Det är mycket diskussioner om det här i England, om hur barn som är födda på sommaren kanske inte är mogna för skolan och inte kan lära sig lika bra. Jag ser det mer som att några barn alltid kommer vara de yngsta, oavsett var man börjar räkna! Och man har också möjlighet att vänta, för skolplikten börjar först från och med terminen efter att de fyllt fem, Alfred skulle alltså ha kunnat vänta med att börja skolan tills i april nästa år, eftersom han fyller fem i januari. Vi får se hur vi kommer göra när det är dags för Anders att börja skolan.

Det här är inget som stör mig, jag tycker Alfred verkar mer än mogen att börja skolan, och de allra flesta barn, både här i England och i Sverige, går ju ändå i förskolan i stort sett samma tid som skolan är, så just den biten tror jag inte spelar någon roll. Och Alfred lär sig mycket nu, bara på de här få veckorna, så jag tror det är jättebra för honom. Hans siffror och bokstäver har utvecklats och han kan både läsa och skriva mycket bättre nu än i augusti. Det svåraste omställningen för honom har varit den långa tiden i skolan, han är ju van vid bara korta dagar på preschool och sen att vara hemma, så just längden på skoldagarna, 8.55-15.30, är det om varit tuffast för honom. För barn som går på förskola 35-45 timmar i veckan är det ingen större skillnad, även fast det såklart är mer fokus på lärande i skolan än i preschool.

Det som är svårast för mig, förutom att vara ifrån Alfred så länge, är att det är stenhårda regler angående ledighet - det ges helt enkelt ingen ledighet alls förutom skolloven! Tar man ut barnen från skolan utan lov får man räkna med böter på ungefär £50 per dag. Man kan få special leave, men det är inte lätt alls, särskilt i jämförelse med Sverige där det inte verkar vara några problem alls med att få ledigt för skolelever.

En annan sak som vi har fått vänja oss vid är läxor. Än så länge är det bara läsläxor som ges, och de är inget man måste göra varje dag, men för oss, som alltid har läst för och med Alfred vid läggdags, har det inte blivit någon större omställning. Han har en läsdagbok som vi fyller i när vi läser hemma och den fylls också i när någon läser med honom i skolan, så det blir en länk mellan hemmet och skolan och vi kan hänga med. Där får vi också små lappar med de bokstäver han lär sig just då och som vi kan öva lite extra på. Vi har också haft möjlighet att komma till skolan och få en liten genomgång på hur de lär sig bokstäver, och det var verkligen nyttig information! De lär sig några bokstäver i taget så att det blir lättare att göra ord av dem (sit, sat t.ex) och för varje bokstav lär de sig hur den ser ut, hur den uttalas, de har en bild på något som börjar på den bokstaven och de får också lära sig en rörelse, en action, för varje bokstav! I början tyckte jag Alfred var lite konstig när han gick runt och sa i-i-i-i-i och killade sig på kinderna, men sen insåg jag att rörelsen för bokstaven I är att killa på kinderna, som morrhåren på en mus, och låta just i-i-i-i-i som en mus! Ganska smart ändå.

Sen har vi såklart uniformerna. Svärmor menar att uniformerna är bra för då blir ingen mobbad för sina kläders skull, och det har hon rätt i, men samtidigt kan barn alltid hitta något att mobba någon för, kläder är inte det enda! Det är ju inte direkt så att mobbing inte finns i engelska skolan, för det gör den. Hittills gillar Alfred uniformen, jag tror det känns bra för honom att ha kläder som har på sig i skolan och enbart där, då vet han vad som gäller. Det är också smidigt på morgonen, vi behöver inte ha några diskussioner om vad han ska ha på sig! Sen skulle ju jag ändra på materialen på kläderna om jag fick bestämma, bomull vore ju bra till exempel! Men, det är bara att gilla läget.

Mer på plussidan är den fina gemenskapen bland alla lever på skolan. När de börjar Reception (typ förskoleklass i Sverige) får alla elever en buddy i år 5 eller 6, alltså de som är 9 eller 10 år, som de får ett brev av innan skolan börjar och som de sen får hänga lite med när de börjar skolan. De äldre eleverna är stolta över att få visa de minsta hur allt går till och de yngsta tycker det är jättehäftigt med de äldre eleverna, en win win helt enkelt! Efter skolan går vi ofta till lekplatsen som är på vägen hem, där brukar många barn från skolan spendera någon timme innan det är dags att gå hem, och jag blir glad varje gång jag ser hur de äldre eleverna inkluderar de yngre även utanför skolan! Ni kan ju tänka er själva att det kan vara lite irriterande att ha en fyraårig Alfred springa omkring och ropa:"Harrison, Harrison, can you push me on the swing? Harrison, Harrison, can you help me with the bucket? Harrison, Harrison..." ja, så fortsätter det, och Harrison hjälper gärna Alfred och andra som är mindre. Jag hoppas Alfred gör detsamma när han är äldre! De har också assembly, samling, i skolan varje dag, alla klasser i aulan, och det ger också en fin gemenskap. Det är en kristen skola Alfred går i, så de har en bön där de ber Gud välsigna deras skola, arbete och lek tillsammans. Ja, det känns lite over the top som svensk, men det är väldigt fint tycker jag, och eftersom både Engelsmannen och jag är kristna, även fast vi inte är aktiva och tror på allt i bibeln, så känns det också bra.

Minus då? Den totala bristen på genustänk. Här har i stort sett alla tjejer kjol och små ballerinaskor på sig till skolan. Visst, det är sött, men inte alls särskilt praktiskt vid lek, plus att det blir ytterligare en skillnad mellan tjejer och killar tidigt. Det är mycket boys will be boys och såna saker som gör mig galen, och när en femårig tjej undrade varför Alfred hade en rosa vattenflaska till skolan, ja, då vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Förut har Alfred inte brytt sig, men det märks att det har ändrats i och med skolan, han är mycket mer medveten om vad som ses som "too girly" för en kille, och det vill han inte ha. DET är svårt att acceptera för mig, men jag tänker att jag får ge honom en ordentlig dos genustänk hemma, har han lärt sig svenska fastän vi aldrig bott i Sverige så ska han väl kunna få ett genustänk även i ett fyrkantigt och bakåtsträvande England! Hoppas jag. Här har jag också ett bra stöd av Engelsmannen, som tycker som jag, så tillsammans är vi starka!

Något som är både plus och minus är att det ställs höga krav på barnens uppförande. De kallar inga lärare vid förnamn, utan det är Mr eller Mrs X, men det ger inga direkta bekymmer eftersom barnen helt enkelt inte vet förnamnen, utan enbart efternamnen! Vi föräldrar vet heller inte förnamnen, jag vet inte om det är en medveten grej eller inte, men för oss och eleverna är de Mr och Mrs helt enkelt. Jag upplever också att det finns en större respekt för lärarna i England, både från föräldrar och elever. I Sverige verkar det som att föräldrar i större grad hävdar sin åsikt och kräver en massa saker från lärarna, vilket jag inte sett här i England, här respekteras lärarna och de tillåts göra sitt jobb. Det tror jag kan vara viktigt, om eleverna ser att föräldrarna respekterar lärarna och deras kunnande så kommer eleverna också respektera dom. Självklart ska man säga ifrån om det är något allvarligt, men i Sverige verkar föräldrar lägga sig i mer på ett negativt sätt, om ni förstår.

I klassrummet finns en tabell som är uppdelad på tre delar, en solskensdel, en molndel och en ovädersdel. I början av veckan är alla barnen på solskenet, men gör de något dåligt i skolan, till exempel stör i klassen eller är elak mot en annan elev, så ramlar de ned på molndelen, gör de något mer hamnar de på ovädret, sen måste de jobba sig upp igen. Hamnar barnet på molnen eller ovädret får de med sig en lapp hem till föräldrarna som förklarar varför de halkat ned, har de varit på solskenet hela veckan får de med sig en lapp i slutet av veckan som meddelar föräldrarna att barnet uppfört sig väl. De får också små klistermärken på sina tröjor då de gjort något bra, till exempel uppfört sig, lärt sig något nytt eller varit extra snäll mot någon annan. Varje vecka är det två elever i varje klass som blir Star of the Week, för att de på något sätt gjort något utöver det extra under veckan. De kanske har hjälpt till eller verkligen försökt lära sig något som de haft svårt för, det behöver inte vara en akademisk bedrift, så det är inte samma elever som blir Stars varje vecka, utan jag skulle gissa på att vid läsårets slut har alla elever varit Star of the Week vid åtminstone ett tillfälle. Det är helt enkelt  mycket viktigt med uppförande i engelsk skola!

Det här är några av mina reflektioner av en engelsk skola efter ungefär två månaders skolgång för Alfred. Har ni några frågor eller funderingar får ni gärna dela med er av dom i kommentarerna!