Simma mot strömmen med barn i Sverige

Jag såg på Skavlan i fredags, där utrikeskorrespondenten och författaren Johan Ripås intervjuades bland annat. Hans barn är födda och uppväxta i Afrika, men efter att ett av barnen fått en cancerdiagnos så flyttade de till Sverige, och när Skavlan frågade om barnen hade upplevt några kulturkrockar så nämnde Johan en situation när hans barn lekte på en lekplats i Sverige och ville ta en spade utanför sandlådan, men en grupp med svenska barn var noga med att påpeka att spaden ju ska vara i sandlådan. Jag återberättar det inte särskilt bra, såg ni inte programmet så får ni kolla på länken ovan (han pratar ungefär 11-12 minuter in i programmet) och även om mina barns kulturkrockar kanske inte var fullt så stora så har det ändå krockats en del. Johan var fascinerad över hur man i det svenska samhället vet sin plats och funktion ända ned till barnen!

Alfred, som varit van vid den engelska skolans ordning och reda, blev först chockad när han kom till skolan i Sverige och upplevde oredan. Det är verkligen milsvid skillnad, båda skolorna har för- och nackdelar, men just ordning och reda saknar vi från England! Anders däremot, har ju inte haft någon erfarenhet av vare sig förskola eller skola, han har varit hemma med mig, så nu när han har börjat så smått på svensk förskola så har han också fått börja vänja sig. Jag tycker det är både skrämmande och fascinerande hur svensk förskola försöker stöpa varje barn i samma form, men jag antar att om barnen börjar förskolan när de är dryga ett så är de fortfarande väldigt formbara och det är lätt att få dem att rätta in sig i ledet. En kompis, vars barn går hos dagmamma, berättade att dagmamman föredrar att en ettåring börjar hos henne hellre än ett äldre barn, just för att ettåringen är lättare att få in i samma rutiner. Och visst, jag fattar att jobbar man som dagmamma eller förskola så är det såklart lättare om alla barn gör samma sak samtidigt och att de lär sig tidigt att de inte har någon valfrihet.

Anders och Alfred har kunnat bestämma mer över sin dag. Bibliotek eller lekplats? Läsa två böcker eller fyra? Ok, idag är man lite tröttare så vi tar en längre sovstund på dagen. Men så funkar det ju inte på förskolan! Anders har inte haft helt lätt att rätta in sig i ledet, och jag är så evinnerligt glad att jag fått mina barn utomlands och haft möjligheten att vara hemma med dem länge, för den möjligheten har inte majoriteten av föräldrar i Sverige. Förskola vid ett års ålder är så inrutat att föräldrar oftast inte ens överväger något annat alternativ. Jag vet att många föräldrar i Sverige förfasas över att barn i England börjar skolan så tidigt (Alfred började när han var 4,5 år och Anders skulle ha börjat precis efter att han fyllt fyra), men att de själva sätter sina egna barn i förSKOLA från ett års ålder reflekterar de inte över (förskolan har precis som annan skola en läroplan). Som vanligt har svenskar väldigt höga tankar om sig själva och en oförmåga att se brister i det egna. Det som är konstigt, tycker jag, är att det knappt verkar finnas någon diskussion om detta i Sverige, även fast det finns vissa, som Madeleine Lidman i Hemmaföräldrars nätverk, som väljer att stå upp för barnen och föräldrar som inte vill simma med strömmen.

Let's Talk About Boobs, Baby...

Amning räddar liv, enligt WHOs senaste rapport. En väldigt kontroversiell sak att säga i västvärlden, inte minst i Sverige. Men faktum verkar vara att amning är livsviktigt, inte bara i u-världen, där saker som brist på rent vatten gör modersmjölksersättning rent av farlig, men även här hos oss:

Det finns helt klart fördelar med att amma. Om alla svenska mammor ammade så skulle det ge lägre blodtryck och kolesterol i befolkningen som helhet, något som i sin tur skulle resultera i färre som drabbas av exempelvis stroke och diabetes. Därmed inte sagt att det gäller för en enskild individ.

Och det är väl sista meningen som man egentligen borde ta fasta på, för alla mammor kan, av ett eller flera skäl, inte amma och då är det ju väldigt bra att modersmjölksersättning finns! Många verkar tro att amning kommer helt naturligt, men det är tyvärr inte helt sant. Likväl som att vissa har svårare och jobbigare graviditeter än andra, likväl kan vissa ha det jobbigare med att få till amningen. Till skillnad mot en graviditet och förlossning, som man bara får genomlida för att man inte har något val, så har man ett val när det kommer till amning. Vad jag kan känna är att vi inte får så värst mycket information om amning innan det kör igång, och framförallt information om hur bra bröstmjölk är. Den här informationen fick åtminstone mig att tappa hakan:

- Bröstmjölk ändras dagligen beroende på signaler som skickas från bebisen. Alltså är bröstmjölken alltid perfekt för bebisen.

- En sjuk bebis får antikroppar från moderns bröstmjölk, eftersom (håll i er) det uppstår ett vakuum kring bröstvårtan under amning, samtidigt som bebisen får i sig bröstmjölk kommer bebisens saliv in i bröstvårtan och mammans kropp får signaler om precis vad som ska produceras för att göra bebis frisk.

- Bröstmjölk är full av hormoner. Mammans kropp producerar olika hormoner beroende på om det är dag eller natt, vilket hjälper bebisen att förstå dygnsrytmen.

- Bröstmjölk tar smak av det mamman äter, vilket underlättar introducering av mat när bebis är större, eftersom hen redan är van vid en massa olika smaker.

Så himla häftigt.

Glädjen i att ha två barn

Nu har jag varit tvåbarnsmamma i tre månader och vilka underbara månader det har varit! 

Jag skrev meningen ovan för några dagar sedan, men blev avbruten innan jag hann skriva något mer, och nu, när jag kom tillbaka för att fortsätta skriva, läste jag meningen och hajade till! Tvåbarnsmamma?! Jag?! Hur hände det?! Ja, jag vet ju hur det hände, två graviditeter och två förlossningar är inget man direkt glömmer, men ändå! Två barns mamma. Mamma till två barn. Jag tycker det här citatet beskriver moderskap så bra:

"Making the decision to have a child - it is momentous. It is to decide forever to have your heart go walking around outside your body." - Elisabeth Stone

För så är det, de där två är en del av mig och kommer alltid att vara. Helst av allt skulle jag vilja skydda dem under mina vingar för resten av deras liv, men så går det inte att göra. Alfred har redan börjat bryta sig loss och det kommer inte dröja länge innan Anders gör detsamma, till dess kommer jag njuta av varje liten stund tillsammans med honom.

Jag skulle kunna beskriva honom som en lätt bebis hittills, den första tiden sov han väldigt mycket, så mycket att jag mer än en gång googlade hur mycket bebisar egentligen ska sova! Det var inget jag behövde göra med Alfred direkt. Anders fortsätter sova bra på nätterna, 3-6 timmar i sträck sen vaknar han för att amma och somnar sedan om igen. När det är dags för Alfred att gå till skolan har jag bara kunnat lägga Anders i vagnen och han har varit nöjd med det och oftast somnat. Han äter snabbt och effektivt och är i det stora hela en nöjd och glad bebis. De senaste veckorna har han haft det lite svårare med att sova på dagarna, och blir därmed väldigt tjurig frampå eftermiddagen och kvällen, men vi jobbar på det! När han är vaken vill han numera helst inte ligga ned, utan halvsitta/sitta eller stå upp! Med Alfred var vi helt emot såna här gåstolar och hoppgungor, men nu känns det helt plötsligt som bra saker! Den som lever får se.

Jag tror mycket beror på att både Engelsmannen och jag är mer bekväma i våra föräldraroller nu, vi är inte lika ängsliga och oroliga som vi var som nyblivna förstagångsföräldrar. Jag kommer fortfarande ihåg hur panikslagen jag kunde känna mig när jag var ute med Alfred i vagnen för att handla mat, till exempel, och han vaknade! Han skrek och skrek, jag blev svettigare och svettigare och till slut drog jag mig nästan för att gå ut med honom själv ett tag. Det blev ett stort stressmoment. Det vore enkelt att säga att han var en svår bebis och Anders en lätt, men jag tror det är att förenkla det lite väl mycket. Jag kan sörja att Alfred inte fick de lugna föräldrarna vi är nu, han fick vara vår lärare och det var inte rättvist mot honom, men det är inget jag kan ändra på nu, utan vi får fokusera på hur vi är nu istället. Det kanske låter som vi är de perfekta föräldrarna nu när jag skriver detta, men det är vi långt ifrån! Jag har fortfarande ett hetsigt temperament och även fast jag har lugnat ned mig betänkligt sedan tonåren (stackars mina föräldrar...) så kan jag ibland bli lite väl arg lite väl snabbt vilket inte är en bra kombination med barn! Men som sagt, jag jobbar på det, och om inte annat är det väl bra att visa sina barn att man kan vara arg och ledsen ibland? Jag tänker så iallafall. 

Bilden ovan tog jag för någon vecka sedan, när Alfred var sjuk. Det var sovdags för dom och jag låg och ammade Anders i vår säng när Alfred kröp ned och ville ligga nära oss. Alfred somnade inom någon minut men Anders låg och tittade runt lite efter han ätit klart, det såg ut som om han medvetet sträckte ned sin hand till Alfreds och det var då jag knäppte bilden med mobilen. Ett vackert litet ögonblick för evigt sparat på en bild.

Tankar om mor-och farföräldrar

I Sverige har mor-och farföräldrar, generellt sett, ingen större del av deras barnbarns vardag. De flesta barn går heltid i (nästintill gratis) förskola från 18 månaders ålder, och de flesta mor-och farföräldrar har egna jobb att gå till. Det här är en stor skillnad mot hur det är i Tyskland och England, åtminstone de delar jag har bott i. Här har mor-och farföräldrar en mycket större roll i deras barnbarns liv, barnomsorg är dyrt och det är helt enkelt en ekonomisk fråga att inte låta barnet gå heltid i förskola, utan istället låta mormor/farmor (i några få, enstaka fall morfar/farfar) ta hand om barnen en eller flera dagar i veckan. Det hör säkerligen ihop med att det förut fanns fler som var hemmamammor och också att de som har jobbat har haft möjlighet att gå i pension tidigt. Engelsmannen har en kusin i Kanada, och där har mormorn varit barnens nanny på heltid, betald alltså, i flera år. Det känns som något som vore helt otänkbart i Sverige!

Jag kan tycka att det är lite extremt att anställa mormor som nanny, men samtidigt uppskattar jag när mor- och farföräldrar tar, och får ta, en större del av barnbarnens vardag. Det är såklart tråkigt när det beror på eknomiska aspekter, men samtidigt tror jag det gynnar både barn och mor-och farföräldrar, som får bli en större del av varandras liv. I Sverige verkar man nästan se ner på mor-och farföräldrar som hjälper till i vardagen, som att det bara är dåliga föräldrar som gör så. Kanske det också hänger ihop med att svenska mor-och farföräldrar har mer egna liv och fyller sin tid med annat att göra?

Låt mig höra era tankar om det här!

Den perfekta åldern mellan syskon?

Från det att första bebisen är född så får man nästan genast frågor om planering av kommande syskon! "Skulle det inte vara fint med ett syskon?" "Få andra syskonet tätt så hinner första barnet inte vänja sig vid att vara ensambarn!" "Låt det gå några år mellan syskonen så ni hinner njuta av varje barn." "Ensambarn blir bortskämda!"

För oss var det aldrig frågan om att få andra barnet tätt, om vi nu ens skulle försöka få fler barn! Alfreds förlossning var traumatisk och varken Engelsmannen eller jag kände oss särskilt manade att gå igenom det igen! Sedan kände vi oss också rätt så isolerade i München, ingen familj i närheten och inga kompisar med barn, och faktum är att vi var otroligt nöjda med "bara" Alfred, vi kände inget behov av flera barn. Vi hade tid med Alfred, med varandra, med andra saker, att vara en trio passade oss väldigt bra. Sedan flyttade vi till England, det var en stor, omvälvande förändring för oss alla, kanske mest för Alfred, och det tog åtminstone ett år för oss att landa ordentligt här, och det var väl också någon gång där som ett litet frö började sås med tanken om ett litet syskon. Vi funderade på det, pratade med Alfred om det, om han trodde vi skulle få plats med ett syskon i våra threesome cuddles (det skulle vi, det fanns plats i våra famnar) och han slog fast att han ville ha en storebror. Sorry to disappoint you, kidda!

Enligt psykologer är fyra år mellan syskon den perfekta skillnaden, det äldre syskonet är mer självständigt och babyn kommer inte vara lika mycket av en rival, det stora syskonet blir mer som en liten förälder. Alfred kommer börja skolan i höst och det tycker han är spännande, det ger också mig tid att bonda med bebisen och hitta på saker bara vi två, vilket jag tycker känns bra. För oss, just nu, känns det åtminstone som den perfekta skillnaden mellan syskonen!

Om det finns ett råd som verkar ges till föräldrar i de flesta länder, så är det att vänta åtminstone 1 år innan de försöker bli gravida igen. Jag trodde mest det var för kvinnans skull, att hennes kropp behöver återhämta sig, men forskning visar att det inte är bra för nya bebisen heller, den har större risk att födas för tidigt, ha låg födslovikt och spädbarnsdöd. Ganska allvarliga grejer ändå!

Annars är väl det bästa jag läst om "den perfekta åldern mellan syskon" att det beror på. Det beror på familjens situation, första barnets temperament och känslan för om man är redo för nästa barn eller inte. Det är alltså ett högst personligt val för familjen! Låt det vara så.

Och bara en liten tanke. Det är inte "bara" att bli gravida igen, inte ens andra eller tredje eller fjärde gången! Vi har kompisar som har försökt flera år att bli gravida, men inte lyckats, vi känner andra som har gått igenom flertalet missfall och ett par som försökte länge, länge innan de lyckades bli gravida med ett syskon till första barnet. Kanske något att tänka på innan man börjar prata om det.

Barn och grönsaker

Barn och grönsaker är en ekvation som oftast inte går sådär jättebra ihop. Har ni någon gång mött ett barn som varit; "grönsaker, hell yeah!"? Nej, trodde väl inte det. Okej, de finns säkert, men det är lite som det där med två månaders bebisar som sover hela nätterna; jag har hört talats om det men kommer aldrig få uppleva det själv!

I England kör man med 5 a day, alltså att man ska äta fem portioner av frukt och grönt varje dag, stora som små. Jag tycker det är ett bra initiativ, och på många produkter man köper står det om det är 1 eller 2 av ens 5 portioner om dagen, vilket är kanon!

När det gäller frukt så är det inga problem för Alfred, han skulle gladeligen äta fem äpplen om dagen och de flesta andra fruker och bär slinker också ned. Grönsaker är en annan sak! När han var mindre, så där 2-3 år, kunde jag utan problem mixa ned grönsaker i hans smoothie, men sen en dag deklarerade han att han inte längre gillade smoothies, så då försvann den möjligheten! Jag kan fortfarande smyga ned sötpotatis och liknande i pannkakor och sådant, men det börjar bli svårt. Rå morot går alltid bra, haricots verts likaså, och häromdagen deklarerade han att han numera gillar peas också, så det går kanske åt rätt håll? Jag försöker få Alfred att förstå att man måste äta grönsaker för att må bra, ska man äta lördagsgodis måste man äta grönsaker för att magen ska kunna ta hand om godiset. Men samtidigt får inte godiset bli en belöning för att han äter grönsaker, det är en svår balansgång det där!

Har ni några bra tips för att få barnen att äta mer grönt?

Störande

Tre saker jag stör mig på med engelska föräldrar? Användandet av våtservetter, användadet av framåtvänd barnvagn/sulky samt icke användandet av reflexer!

Jag vet, inte några stora grejer direkt, men jag stör mig! Vissa föräldrar använder våtservetter till allt. De har ett paket i köket, ett i vardagsrummet, ett i sovrummet och så två i badrummet. Det torkas munnar och fingrar med våtservetter och till och med hemma, där man borde ha tillgång till vatten och tvål, så använder de våtservetter när de byter blöjor också! Liksom, why?! Varför inte tvätta händer, ansikte och rumpa med rent vatten när man har tillgång till det istället för våtservetter med en massa ingredienser? Don't get it. Jag tycker våtservetter är kanon när vi är ute och reser, men annars använder vi det inte. Barnmorskan, som kom på hembesök hos oss efter Alfreds födelse, avrådde starkt från att använda våtservetter för mycket, de är helt enkelt inte bra för små barns hud.

Och så framåtvända barnvagnar. För mig känns det som en väldigt engelsk grej, visst finns det i Sverige och Tyskland också, men inte alls i lika stor utsträckning som i England. Så fort babyn inte ligger i liggdel i vagn längre så börjar föräldrarna använda en framåtvänd sulky. Där sitter barnet då från de är 6-8 månader tills de är 4-5 år. Många av Alfreds kompisar i preschool åker fortfarande vagn när de ska någonstans. För det första kan jag inte förstå varför man vill ha sitt barn ifrån sig hela tiden, Alfred gillade att prata med mig när vi var ute och satt han framåt var det svårt att höra plus att man inte får det där naturliga samspelet. För det andra ser inget barn ut att sitta bekvämt i en sulky och för det tredje är de sjukt opraktiska med åtta hjul och två handtag! Ja, ni hör, jag förstår inte. Men det måste ju vara något fel hos mig eftersom det är sjukt poppis hos andra föräldrar.

Sen kommer vi till reflexer, som verkar vara något helt främmande för de flesta engelsmän. De flesta cyklisterna här omkring oss, är duktiga på att använda reflexväst, men där slutar det. Jag har inte sett ett enda barn med reflex, inte vuxen heller för den delen. Min syster påpekade att ytterkläder för barn i Sverige oftast har reflexer insydda i kläderna och det har de inte här, om man inte köper ytterkläder på Polarn o Pyret eller H&M förstås! Det blir mörkt här också så reflexer behövs!

Och don't get me started on barns kläder. Idag var det -3 när Alfred och jag gick till preschool, vi såg flertalet skolbarn (5-15 år) i shorts eller kort kjol med knästrumpor. Kan ni ens tänka er det i Sverige? Kulturkrock, minst sagt!

Host och hack

Oktober går till historien som den hostiga månaden, Alfred har haft en hosta som envist bitit sig fast hos honom, och lagom när vi trodde att den var på väg bort har den nu övergått till feber och förkylning. Grrr... Jag har insett att det är så här med engelska barn, de är sjuka mest hela tiden. Det finns ingen statlig vabb att ta ut när barnen är sjuka, så in i det sista tvingas barnen iväg till nursery och preschool, snoriga och hostiga. För det är inte bara det att man inte får någon lön när man är hemma med sjukt barn, man måste fortfarande betala kostnaden för sin plats även när den inte används! Så det blir dubbelt upp. Och betalar man 9000-15000 kronor i månaden för en heltidsplats så kan jag förstå att man vill utnyttja den!

Förra veckan hade vi besök av mina föräldrar, därav bloggtorkan! Det blir så ibland när man har besök. det blir fullt upp! Alfred väntade med att bli sjuk efter att de hade åkt hem, bra timing där! Igår fixade han och Engelsmannen ihop en racerbil av en stor kartong, det var uten tvekan den bästa sysselsättningen. Sen satt han i bilen och kollade på Toy Story, efter ett tag klev han ur den och konstaterade att han inte kände sina fötter längre! Pins and needles, pins and needles...

Off We Go...

Något jag har reflekterat över efter snart ett år i England, är att barnen är mycket artigare och snällare här än i Sverige. Okej, missförstå mig inte, det är tjuvnyp, sparkar och kuffar här också, men i grunden finns ändå lite respekt. Det är mycket thank you och sorry, men det har också hänt fler gånger att okända äldre barn (7-16 år) har gett Alfred komplinger för exempelvis hans cykelhjälm eller att han är duktig på att cykla, det tror jag inte händer i Sverige? Vi bor i ett ganska "fint" samhälle, så kanske det är annorlunda på andra ställen? Att vara artig och att ge andra komplinger är något jag tycker är viktigt och som jag försöker lära Alfred. Jag vet att många andra inte tycker det är så viktigt med artiga barn, hur tänker ni om det?

Imorgon vaknar vi tidigt på morgonen för att påbärja vår semester! Vi har tänkt att imorgon åka till Stonehenge och sen upp till Bristol och sova där en natt innan vi fortsätter till Cornwall där vi ska vara en vecka med Engelsmannens familj. Mycket körande i bil, vi har köpt en dvd-spelare att ha i bilen så förhoppningsvis ska Alfred vara nöjd mesta tiden, men jag hoppas på bra trafik och en snabb resa!

En trevlig helg önskar jag er!

Att vara hemmamamma

Det är en het potatis hur man väljer att uppfostra sina barn! Alla föräldrar har olika sätt att tänka kring det hela och det är lätt att hamna i diskussioner om vad som är bäst. Även om jag känner mig relativt trygg i vårt sätt att uppfostra Alfred så är det ändå något jag funderar på dagligen, och har ångest över minst varann dag! Från början var det inte ett medvetet val att jag skulle vara hemma med Alfred så här länge, jag hade såklart kunnat ändra på det under tiden om jag hade velat, men det har passat oss bra att ha det så här. Det jag oroar mig mest över är vad han potentiellt missar när han inte är i en grupp med andra barn lika mycket som andra barn är.

Ju äldre Alfred blir desto mer säker är jag dock på mitt beslut att vara hemmamamma. Jag ser hur han utvecklas hela tiden och jag är inte säker på att utvecklingen hade varit densamma om han hade varit på förskola heltid från tidig ålder. Jag tror inte att förskola på något sätt är dåligt, men för oss tror jag det här har funkat bra. Alla vet ju att det är mycket enklare att lära sig saker om man har privatlärare än att vara i en stor grupp med andra människor, lite så är det ju med hemmamamma och förskola också!

Jag känner mig ganska lyckligt lottad att jag bor utanför Sverige nu när jag har valt att vara hemmamamma. Det känns som att i Sverige är enda alternativet att skicka sitt barn till förskolan när det är runt 18 månader och föräldraledigheten är slut, då är det dags att jobba. Alla följer samma mall. Jag känner i alla fall inte till en enda hemmamamma i Sverige, däremot känner jag många i andra länder runt om i världen. Det tycks som att man automatiskt får en sämre status som hemmamamma, man är onyttig, får ingen lön och bidrar inte till samhället (förutom att man har fullt upp med att försöka få ett barn att lära sig allt om livet!). Fördelen med Sveriges förskolor är ju att det är väldigt billigt, jag tror maxtaxan ligge på cirka 1300kr/månad för första barnet och sen mindre ju fler man har, men så är inte fallet i många andra länder. Här i England får man räkna med 6000-10 000 sek/månad för 40 timmar per vecka, andra länder har betydligt högre avgifter (i Schweiz kan det kosta runt 20 000 sek/månad). Mer om man vill ha barnen där tidigt eller sent på dagen. Det äter en ganska stor bit av en lön, minst sagt.

Vissa kanske ser det som ofeministiskt att vara hemma med sitt barn och inte arbeta utanför hemmet, men vem är det egentligen som bestämt att det bästa man kan göra är att jobba och låta andra människor uppfostra ens barn? Är det kanske för att det är normen i det patriarkala samhället och därför måste vi alla följa den? Det jobbigaste med att inte arbeta tycker jag inte är att jag inte tjänar pengar nu, det jobbigaste är att det inte ger några pensionspoäng att vara hemma med barn. Man blir lite "dubbelt bestraffad" på så sätt. Och visst, man tjänar inget, så man kanske inte förtjänar pensionspoäng. Å andra sidan jobbar förskolepersonal knappast grattis, och den avgift man betalar täcker inte den utgiften, utan det täcks upp av skattepengar. I Sverige täcker väl avgiften knappast maten barnet äter på förskolan under en månad!

Nu säger jag inte att Sverige ska bli som Schweiz eller England och att det blir en ekonomisk fråga hurudvida man har råd att ha barnen på förskola, men det borde kanske finnas alternativ så att det kan underlätta för föräldrar som vill gå en annan väg?

Ni som läser har alltid så bra tankar om allt. Hur tänker ni kring det här?

Nagellacksfunderingar

Igår, på sagostunden på biblioteket, pekar en liten flicka på Alfreds naglar och utropar:

"He's got nail polish on! He is a boy! Why does he have nail polish on?!"

Hennes föräldrar borde ju verkligen få en klapp på axeln för att ha uppfostrat henne till en fritänkande och öppen person (ja, jag är ironisk).

Jag kanske inbillar mig, men jag tror inte det är en så stor grej i Sverige om en liten kille har nagellack på sig, eller? Här i England är allt väldigt uppdelat, det är blått och bilar för pojkar, rosa och prinsessor till flickor, och visst, det är uppdelat i Sverige också, men inte alls lika mycket.

Och självklart får pojkar gilla blått och bilar, och flickor rosa och prinsessor, men man behöver ju inte forma dom i små, fasta mallar redan när de är så små. Eller hur? Inga är ju så öppensinnande som barn. Innan vuxna formar dom och berättar vad som är rätt och fel, förstås...

Det här med barnomsorg i Sverige

Ibland känner jag mig väldigt osvensk. Ibland märks det att jag har bott utanför Sverige i många år. Jag hänger inte alls med på alla nyheter i svensk media och fråga mig inte vem som vann Idol för två år sen (Idol? X Factor? Talang? Whatever.) men vissa saker snappar jag upp ändå. Jag läser gärna artiklar som människor rekommendera på facebook (love facebook!) och då får jag åtminstone ett litet hum om vad som pågår i Schweeeden. 

Nu senast är det svensk barnomsorg som jag fattat att många människor är besvikna på. Stora barngrupper och för lite personal är sånt som tagits upp i media och Alex Schulman skriver att Vi skadar våra barn - men det är inte vårt fel. Någon på facebook tyckte att rätt lösning skulle vara att höja avgiften för att ha barn på förskola, så att det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart för båda föräldrarna att jobba.

Själv sitter jag här som ett frågetecken och undrar vad i hela friden som hänt? I Sverige har föräldrar 480 föräldradagar att ta ut, även om man inte tar ut ersättning får man vara hemma med sitt barn tills det är 18 månader och har man barn under 8 år har man rätt att bara jobba 75 %. Och det här är bara vad lagen stadgar. Man FÅR vara hemma längre eller kortarte tid, man FÅR jobba mindre än 75 % eller mer, man MÅSTE INTE lämna sitt barn på förskola om man anser att det är skadligt för barn och man får lämna sitt barn om man tycker det är en bra läsning. Det är här jag märker att jag känner mig vääääldigt osvensk.

För när Alex Schulman skriver om att Reinfeldt ska skita i skattesänkningar för att istället satsa de pengarna på barnomsorg, så sitter jag bara och funderar på var föräldraansvaret försvann? Jag har ingen egen erfarenhet av svensk förskola, men på håll och de gånger jag har besökt mina syskonbarns förskolor, så har jag alltid fått ett positivt intryck, men samtidigt finns det uppenbarligen förskolor som inte är lika bra men kanske framför allt, det finns barn som inte passar för förskola när de är 1-2-3 år. 

"- Men skulle vi ta hänsyn till vad vi vet i dag om anknytning och behoven hos små barn, så skulle det kosta så oerhört mycket för vårt samhälle. Föräldern har satts i centrum och man menar att de måste få lov att lämna sina barn. Vi månar oerhört mycket om föräldrar, det är bra, men det har blivit på bekostnad av barnen som borde vara i centrum, säger Helena Lindfors, diplomerad småbarnspedagog."

Jag förstår att det är mer ekonomiskt om båda föräldrar jobbar i stort sett heltid och betalar väldigt lite för barnomsorg, men man kanske inte alltid kan sätta ekonomin främst? I Tyskland får man ett års föräldrapeng, men sen har man rätt att vara ledig från jobbet tills barnet är tre år, då utan någon ekonomisk ersättning. Men här är alla alternativ accepterade. Det finns de som börjar jobba när barnet är 6 månader, andra efter ett år, andra efter tre, andra stannar hemma längre än så. I Sverige har ju både mamman och pappan rätt till föräldradagar och att gå ner i arbetstid, så jag förstår faktiskt inte hur det har blivit som det blivit? Känner man ändå att man vill tillbaka till jobbet, när ens barn är 18 månader, kan ju båda föräldrarna välja att jobba 80 % till exempel, det skulle ge barnen fyra dagar hemma och tre dagar i förskola, eller ge dem kortare dagar på förskolan. Det finns så många alternativ att välja på!

Är det nu ekonomin som spökar, trots all hjälp som ges från staten, så kanske man får skippa utlandsresorna, platteven, senaste mobiltelefonen, Svenskt Tenn-kuddar och restaurangbesök? Bara en tanke liksom? För barn är väl ändå viktigare än statusprylar?

Moderskap i andra länder

Just nu kör amerikanska bloggaren A Cup Of Jo en serie med utlandsboende mammor. Hon har fokus på amerikanska mammor som bor i ett annat land, men det är intressant även för oss andra utlandsboende mammor! Och kanske ni som är inlandsboende också. Eeeeh, ja.

Amerikanska Rebecca är gift med en norrman, har tre barn och bor i Norge. Nu är ju Norge inte Sverige, men hon tar ändå upp några saker som jag också har reflekterat över i Sverige:

“There's a sense that there's just one right way to do things. And everyone does it that way. In America there are different parenting styles—co-sleeping, attachment parenting, etc. Here there is just one way, more or less: all kids go to bed at 7, all attend the same style of preschool, all wear boots, all eat the same lunch…that’s the Norwegian way.” Det här känner jag igen! Jag blev förvånad när jag skulle föda barn i Tyskland och hade så många olika val! I Sverige åker man till BB och föder barn, med lustgas, kanske epidural eller kvaddlar, and that's it! 

Sen känner man så klart igen jantelagen (eller janteloven som det heter på norska) och korv! Ständigt denna korv. Inga andra länder kan äta lika mycket korv som i Skandinavien! Det är också intressant att läsa kommentarerna, mycket att reflektera över!

Och kom ihåg, inget är bättre än annat, det är bara annorlunda!

Omtänksam och respektfull

Engelsmannen och jag brukar skoja om att Alfred ibland får uppdateringar under natten, för vissa dagar kan han lite mer än dagen innan, det är som något har klickat i hans hjärna, uppdateringen är slutförd. Det kan vara nya saker han lärt sig eller nya ord, lite allt möjligt.

De senaste dagarna har vi märkt av en uppdatering, och igår nämnde personalen på Alfreds lekgrupp att de också märkt av en förändring. Den här veckan har han varit mer omtänksam och också respekterat sina vänner på ett nytt sätt. Som förälder värmer det i hjärtat att höra ord som omtänksam och respektfull om ens son. Är det något jag vill lära Alfred är det just att man ska vara omtänksam och respektera andra människor, jag tror nämligen att man kommer väldigt långt med det. 

Mammajobb

Det här med att vara mamma alltså, inte alltid det lättaste. 

Och jag blir alltid förvånad att jag, efter 2 år som Alfreds mamma, fortfarande upplever berusande lyckokänslor varje dag när det slår mig att den här lille krabaten är en del av mig. Jaja, jag vet att jag tjatar, men så är det. Det är häftigt att se honom växa som människa och lära sig vad som är rätt och fel, hur man gör och vad man inte gör. Hur han lär sig prata och att uttrycka sin vilja med ord. 

De där tillfällen då jag önskar att jag också hade ett jobb att gå till, de blir färre och färre, för jag inser att den här tiden inte kommer vara för evigt. Någon dag i en inte alltför avlägsen framtid kommer jag inte längre vara den viktigaste person i Alfreds liv och han kommer ha ett liv där andra saker betyder mer. Då finns det gott om tid för mig att jobba och samla ihop pensionspoäng. Hoppas jag.

Visst kan jag få lite mindervärdeskomplex när vänner och bekanta snackar om sina utvecklande jobb och löneförhöjningar, champagne på after work och möten med spännande människor. För det ger ju inte samma skjuts i CV:et eller ökning på lönekontot av att se ens son sitta och kämpa med ett pussel innan han till slut har fått till det och han ler med hela kroppen, men det ger en annan sorts tillfredsställelse och glädje i livet. Att vara hemma med bara ett barn är en otrolig lyx. Jag har tid att leka med honom, att måla med honom, att bygga duplo med honom, att gå på promenad med snigel och låta det ta den tid det tar. Alfred har ingen stress i sitt liv, han har en mamma som ger honom tid, och även om han inte vet nåt annat, så tror jag och hoppas att han uppskattar det. Det har tagit mig tid att komma överens med det liv jag lever just nu. I dagens samhälle finns det en massa krav på hur man ska vara som förälder och framför allt mamma, så det är inte helt enkelt att hitta en plats där man trivs och är nöjd, för det är ju himla mycket enklare att vara bitter över saker man inte har, istället för att glädjas över det man har. Det gäller bara att inse att man ska njuta!

Dyrt med barn?

Det är lite roligt hur man får annorlunda perspektiv när man bor utomlands. När jag var hemma i Sverige över jul så träffade jag en kompis och vi pratade om allt möjligt. Bland annat det där med barn. Min kompis har varit gift i något år och de börjar fundera på att skaffa barn, men min kompis, som är egen företagare, var lite orolig för att hon skulle få dålig föräldrapenning och att det skulle bli svårt att klara sig, även fast hennes make har heltidsanställning.

Ja ba va?

Sverige är ju liksom det enklaste stället i världen att få barn i! Inte enbart är föräldrapenningen högre än i de flesta länder, man kan också få den under längre tid plus att BÅDA FÖRÄLDRARNA kan få föräldrapenning. Delar man på föräldraledigheten får man också ut jämställdhetsbonus och icke att förglömma så finns också barnbidrag. And don't even get me started om barnomsorg som i stort sett är gratis. För att inte snacka om VAB. Så hon kan föda barnet, vara mammaledig ett tag, sen kan hennes make ta över innan det är dags för dagis. Och när ungen är sjuk får de ändå in pengar. Vad är problemet, liksom?

Visst, det är alltid enklare och billigare att inte ha barn än att ha barn. Och inte ens i Sverige går man plus på att ha barn, men det är ju inte riktigt det som är meningen med barn heller...

"Gooooosa!"

Den här killen alltså. Vad jag är glad över att det var precis han som kom till oss den där kalla januaridagen för nästan två år sedan. Vi har våra duster, minst sagt, sitt humör verkar han ha ärvt av mig, så det bådar ju inte direkt gott. Men det är fantastiskt, hur han kan få mitt hjärta att smälta så fort igen och hur stolt jag är över honom.

Häromdagen satt han vid matbordet, han höll upp sitt glas och sa "mer", sen tittade han på Engelsmannen och sa "more", och jag förundras över hur små barns hjärnor fungerar, att han ändå fattar att mamma och daddy pratar olika språk och att han fattar att alla saker heter två ord. Ett för mamma och ett för daddy.

Just nu är annars favoritordet "gosa". Han springer och hämtar nappen ("mapp!") sen sträcker han ut händer mot mig och manar "kom, kom!" och så dirigerar han mig till soffan och "gosa!". Klart mammahjärtat smälter.

Idag låg han på skötbordet och vi gick som vanligt igenom vad olika kroppsdelar heter. Just nu är tunga väldigt spännande. Och tänder. Vi borstar ju tänderna så han vet vad de är för nåt, men så idag så låg han på skötbordet och rätt som det var sa han: "tåndör!" Jag förstod först inte vad han menade, men så pekade han på sina tänder och upprepade "tåndör!". Klart det inte är helt lätt med de dära bokstäverna med prickar och ringar över, hans daddy har ju också lite problem med dom...

Storstadsbarn

När Alfred står så här så blir Engelsmannen lite smått galen: "Get away from there, get away, don't touch it!" Han tänker ju på allt äckligt som finns där på muren; hundkiss, spotloskor, fågelbajs och allt annat mindre trevligt som finns på trottoaren i en storstad. Jag är lite mer lugn. Visst, tänker jag på det är det såklart ganska äckligt och är det något uppenbart äckligt så får ju Alfred inte röra det, men annars? Nej, han måste ju få leva och utforska, även fast vi är dumma nog att bo mitt i en storstad, med allt vad det innebär. Annars måste man ju sätta på honom handskar och munskydd, om man vill skydda honom från allt äckligt. Eller hur tänker ni andra storstadsföräldrar?

Storstadsmamma

Det här vädret understryker bara att jag inte vill vara en storstadsmamma. Jag vill inte sitta i en lägenhet i en kokande storstad. Det var ju inte så här det skulle vara!

Jag vill inte behöva dra ut mitt barn till en lekplats med en massa ungar, där de får slåss om fyra gungor och stå på kö till rutschkanan.

Något positivt är ju att jag kan köpa fina blommor och färska aprikoser, körsbär och jordgubbar, när vi är ute och leker. Det skulle jag inte om jag satt i ett hus på landet.

Men såna här dagar skulle det vara extra fint med ett hus med en trädgård, där Alfred skulle kunna rusa omkring barfota. Sådetså.

Det här med mat

Efter att jag fick Alfred och han började äta riktig mat, så har jag blivit mer och mer intresserad av mat, och då framför allt ekologisk och raw food. Jag tycker det är lite svårt att veta vad som är bra att äta, särskilt med alla kostråd som far överallt. Ska det vara lite fett eller lite kolhydrater? Är halvfabrikat dåligt? Är närodlat alltid bättre? Är smör bättre än margarin? Är oljor bättre än smör eller margarin? Är ekologisk mat bara humflum? Är frukt för sött? Ska man äta bröd? Var man än tittar får man olika råd, det går liksom inte att få några klara direktiv. 


Vad som är viktigast för mig som förälder är att Alfred får smaka på så många olika smaker som bara möjligt, för att försöka lägga grunden för bra matvanor senare i livet. Även om Alfred inte äter någon speciell mat så säger vi aldrig att han inte gillar det, det är bara att prova igen och nästa gång kanske han äter! Och, som min syster påpekar, maten är det enda som barnen kan bestämma själva om. Vill de inte äta så gör de inte det. Föräldrarna bestämmer allt annat; när barnen ska sova, var de ska vara, hur de ska vara klädda och så vidare, så det är kanske inte så konstigt om de ibland vägrar äta? Liksom, kolla på mig, jag gör som jag själv vill!

Jag försöker att inte lägga mina smaklökar hos honom, även om det är något som jag inte gillar så kan ju mycket väl Alfred gilla det. Något som jag tycker är mer och mer viktigt, är ekologisk mat. Här i München är vi riktigt bortskämda, vi har två affärer som enbart säljer ekologiska produkter, som ligger inom fem minuters gångavstånd från oss. Även om ekologisk mat kan vara dyrare, så har jag blivit allt mer övertygad om att ekologisk mat är bättre, framför allt när det gäller frukt och grönt, där kemiska bekämpningsmedel inte får användas vid ekologisk odling. Det känns som våra barn i dagens samhälle får i sig så mycket skit ändå, så de kanske kan få slippa bekämpningsmedel också? Jag själv känner inte direkt någon smakskillnad på ekologiskt eller icke ekologiskt, men däremot tycker jag att ekologisk mat ser bättre ut, de ser ut som grönsaker och frukter man hittat i trädgårdslandet hemma! Närodlat är förstås ännu bättre, men tyvärr så är ju det inte alltid så enkelt när man bor i Europa!

När det sen gäller att tillaga mat så har jag också börjat förändra mitt tankesätt. Både Engelsmannen och jag är uppväxta med kött - och potatismodellen, så det är en utmaning att tänka utanför det. Jag äter gärna vegetariskt och Engelsmannen har faktiskt också börjat uppskatta det, även Alfred som mumsar i sig det mesta.

Jag får mycket inspiration från olika bloggar och communities. Några favoriter är My New Roots, Green Kitchen Stories, Lilla Matdériven, 101 Cookbooks, Meatless Monday, Whole Living och Whole Foods Market. I stort sett alla dom är inriktad på vegetarisk mat och några även på raw food, det vill säga mat som inte tillagas över 40 grader. Inom raw food är jag ännu en gröngöling, det finns mycket där som jag måste lära mig, men jag är på väg! Nu är jag på jakt efter en kokbok som är bra för föräldrar som vill laga mer vegetariskt, så tips på det mottages tacksamt!

Hur tänker ni när det gäller mat till er själva och till era barn? Har ni några speciella tips och råd som ni kan dela med er av?