Tips av coachen inför ankomst av bebis

Jag tänkte tipsa om några saker som hjälpt mig kring Anders ankomst och därefter. Vi kan börja med torkade aprikoser! Ni som fött barn vet att man vill ha en bra mage, alltså inte bli förstoppad, efter en förlossning och där tycker jag torkade aprikoser är riktigt bra. Jag började äta några stycken om dagen några veckor innan Anders beräknade förlossningsdatum och fortsatte sedan även efteråt, och det har funkat kanon. Puh! 

Lavenderolja är en sak som jag blev tipsad om av en barnmorska. Det finns många fördelar med lavendelolja, varav en är att den är antiseptisk och läkande, och jag fick tipset om att stänka några droppar lavendelolja på bindan när man byter den. Om inget annat så luktar det åtminstone gott! Man kan också skölja underlivet med vatten med några droppar lavendelolja i, särskilt bra de första dagarna efter förlossningen. Testa! 

Tredje tipset är arnikaolja. Det var Brysselkakan som skrev en kommentar efter Alfreds förlossning, att hon hade blivit masserad med arnikaolja under en förlossning. Jag kom ihåg det till den här gången, och under Anders förlossning masserade Engelsmannen mitt ryggslut med arnikaolja och det var riktigt skönt. Det kanske hade varit lika skönt med vilken olja som helst, men arnikaolja får ändå bli mitt tips!

Och så två tips till bebisen! Anders moseskorg har verkligen funkat perfekt för oss. Vi bor i ett tvåvåningshus och vi kan nu lätt ta Anders med oss mellan våningarna när han ligger och sover här i. Det blir väldigt ombonat och mysigt också, säkert ett skäl till varför han trivs så bra. Och till vår stora förvåning kan vi lägga honom där och han somnar utan gungning, vaggning eller någonting! Det hände aldrig med Alfred... När han sover på dagarna så bäddar jag lite mer mysigt men på nätterna får alla gosedjur hoppa ut och han sover bara med sovsäck eller en filt.

Och på tal om filt. Anders har en mjuk lyxfilt i merinoull från Bambino Merino som är riktigt härlig! Jag har köpt dom i present till bebisar förut, men jag tvekade om jag skulle köpa en själv, det kändes lite onödigt eftersom vi har filtar efter Alfred, men så fick jag en rabattkod och slog till på en och det ångrar jag verkligen inte. Merinoull har en mängd bra egenskaper, särskilt för bebisar som inte kan reglera sin egen temperatur så bra. I Sverige har jag förstått att man inte rekommenderar att swaddla, eller linda, sina barn, men om man inte bor i Sverige eller bara känner för att vara rebellisk, så är merinoull bra att swaddla med just eftersom det är temperaturreglerande och även naturligt elastisk. Det sägs också att för tidigt födda barn mår allra bäst i merinoull.

Mina bästa tips!

Anders förlossning

Det började på förmiddagen tisdagen den 25 augusti. Jag var två dagar över tiden och hade ett besök inbokat hos barnmorskan. Alfred och Engelsmannen var med, och för första gången fick Alfred höra bebisens hjärtljud. "He's got a drum kit in there, silly baby!" kommenterade Alfred glatt de intensiva hjärtslagen. Ja, det låter nästan som det! Eftersom jag gått över tiden så erbjöds jag en hinnsvepning av barnmorskan, och jag, som var väldigt trött på att vara gravid, gick glatt med på det. Det var en relativt smärtfri procedur, barnmorskan kunde töja till 1-2 centimeter så något var på väg att hända, och jag gick hem efteråt och försökte skaka ned babyn, med Alfred jagandes på cykeln!

Timmarna gick och jag väntade på att känna något, men nej, inget alls! Jag blev surare och surare, för i flera veckor hade jag haft förvärkar som kom och gick under dagarna, men efter hinnsvepningen kände jag ingenting. Ja, förutom den vanliga tryckande känslan av att ha en färdig bebis i ugnen!

Men, precis som med Alfred, var det lugnet före stormen. Mellan 8-9 på kvällen började jag känna av värkar igen, först väldigt smygande och inte smärtsamma alls, men ganska fort blev de mer intensiva och höll i längre. Medan jag laddade ned en app för att ta tid på värkarna, så ringde Engelsmannen till sina föräldrar och förvarnade dem om att det nog var dags nu och att de fick börja förbereda sig på att åka till oss och ta hand om Alfred medan vi åkte till sjukhuset. Nästan direkt när han hade lagt på, sa jag åt honom att ringa igen och säga åt dem att de faktiskt skulle hoppa in i bilen och komma hit. De bor dryga timmen från oss, så det gällde att ha lite framförhållning. Jag satt på min pilatesboll och gungade mig igenom värkarna, precis likadant som jag gjorde med Alfred, och ganska snart kom värkarna ungefär var tredje minut, fast de höll inte i sig så länge. När Engelsmannens föräldrar kom, gick jag upp till vårt sovrum och andades där, jag ringde också sjukhuset för att tala om att det var på gång, och barnmorskan jag pratade med sa att jag fick komma in när jag ville, men jag kände att jag ville vara kvar hemma ett tag till, jag hade ju bara haft värkar i några timmar. Det dröjde dock inte länge innan jag började känna att det ändå kanske var bäst att åka in, ivrigt påhejad av Engelsmannen som inte riktigt kunde känna sig trygg innan vi var på sjukhuset!

In med de färdigpackade väskorna i bilen, och ändå lyckades vi glömma kamera, plånbok och lite annat, så vi fick vända en gång och sedan fick Engelsmannens pappa komma in med kameran också! Jag skyller på att jag blev stressad av Engelsmannens föräldrar som inte fattade att de borde gå och lägga sig så jag kunde vara lite i fred, utan surrade omkring oss och undrade när vi skulle åka in. Inte det fokus som jag behövde just då!

Strax efter midnatt kom vi till sjukhuset där vi möttes av barnmorskan jag pratat med på telefon, och jag klickade direkt med henne. Det kändes väldigt skönt att få en bra känsla för barnmorskan. Vi fick gå in i det rum där Anders skulle komma till världen, ett stort rum med fönster och ett litet badrum med badkar och toalett. Barnmorskan undersökte mig, och jag blev lite besviken när jag bara hade öppnat mig 3-4 centimeter, men samtidgt kände jag att värkarna var så pass intensiva att det var på g iallafall. Barnmorskan sa att det var helt upp till oss om vi ville stanna eller åka hem, eller bara gå ut och ta en promenad. Vi funderade på att åka till stranden för en promenad, men vid det här laget hade jag inte någon större lust att röra mig överhuvudtaget, så vi stannade kvar. Jag la mig för att vila lite, men jag var inte särskilt bekväm någonstans. Engelsmannen masserade mitt ryggslut och det hjälpte lite, men det var ändå ganska intensivt med värkarna. Någonstans här började jag kräkas också! Med Alfred så kräktes jag efter att jag fått epiduralen, men här började jag må illa ändå! Mitt blodsocker var lite lågt, så jag åt en banan och drack lite energidryck, men det fick jag inte behålla länge. Precis som med Alfred, hade jag ätit en indisk curry kvällen innan, så det verkar ha blivit en tradition att kräkas upp curry när jag föder barn! ;) Barnmorskan var duktig på aromaterapi, så jag hade lavender och pepparmint omkring mig. Det sistnämnda brukar i vanliga fall hjälpa mig när jag mår illa, men nu gjorde det inte det. Men gott luktade det åtminstone medan jag spydde! Alltid något.

Den här gången fick jag också testa på lustgas! I Tyskland används inte lustgas vid förlossningar, förklaringen jag fick var för att det inte ger smärtlindring utan bara gör en snurrig så det inte är effektivt. Och de har ju rätt, smärtan gör den ingenting åt, men ändå är det väldigt skönt att suga på den där lustgasen och ha något att göra under värkarna, man har något att fokusera på istället för att fokusera på smärtan. Det är verkligen en konstig känsla med lustgas, man är med och känner allt men är ändå lite borta. Jag gick in väldigt mycket i mig själv under värkarbetet, vi hade lite belysning på i rummet, jag blundade mest hela tiden och barnmorskan och Engelsmannen pratade ibland med låga röster med varandra. Ibland frågade barnmorskan mig om det var något jag ville fråga henne, det var hennes sätt att höra sig för om jag hanterade smärtan eller ville ha någon lindring mot det. Efter Alfreds förlossning, som blev lätt kaosartad med epidural, värkstimulerande dropp, 10 personer inne i rummet och så vidare, så hade jag en önskan om att försöka få en så enkel förlossning som möjligt. Och nu menar jag inte enkel på så sätt att bebisen bara skulle ploppa ut, utan att jag ville försöka göra det utan alltför mycket smärtlindring och "hjälp" på traven. Jag ville göra det naturligt. Om det gick.

I mitt huvud föreställde jag mig värkarna som höga berg som jag skulle över, ibland kände jag att jag inte skulle klara av det, men jag gav mig fan på att det skulle gå, och så var jag över den. Andas, och sen komma över nästa smärtberg. Det var ganska intensiva värkar, jag hade inte mycket tid att återhämta mig mellan dom, men det var ändå hanterbart. Med jämna mellanrum kollade barnmorskan Anders hjärtslag och han var helt lugn hela tiden. När jag födde Alfred fick jag ligga stilla på rygg med ett CTG runt magen som höll koll på hans hjärtslag hela tiden, vilket jag inte alls gillade och något som jag tror bidrog till den jobbiga förlossningen, men den här gången kollade barnmorskan bara hjärtslagen ibland med en liten maskin och jag kunde sitta, stå och ligga hur jag ville.

Jag låg på sidan på sängen och andades lustgas och körde in naglarna i Engelsmannens nacke när värkarna blev för jobbiga, det är möjligt att han fortfarande har märken kvar efter mina naglar! Jag kunde känna hur Anders kom längre och längre ned i förlossningskanalen, det var verkligen en otroligt häftig men också lite läskig känsla! Ungefär samtidigt som jag började känna av krystvärkarna så gick vattnet. Barnmorskan kollade Anders hjärtslag igen, men han var lika lugn som han varit hela tiden. Jag låg fortfarande lite på sidan på sängen, just då kändes det som en alltför stor grej att flytta mig någonstans, men vi hade pratat om förlossningsställningar tidigare, och barnmorskan påminde mig om att jag skulle få hjälp av tyngdlagen om jag ställde mig på knä, så hon höjde ryggstödet på sängen så att jag kunde hänga på det och stå på knä på sängen. Jag vet inte hur många krystvärkar det tog, men plötsligt kom toppen på huvudet ut och jag kunde känna med handen på hans huvud, det var verkligen på riktigt nu! När man tänker på det är det lite läskigt hur bebisens huvud trycks ihop på vägen ut, när jag kände på Anders huvud var det nästan konformat, men det tog bara några värkar till, sedan kom huvudet ut och därefter kroppen. Tyngdlagen hjälpte verkligen till! Klockan 05.36 föddes lille Anders.

Jag hörde honom skrika och barnmorskan torkade snabbt av hans ansikte, men sedan kunde jag själv luta mig bakåt, ta upp honom, vända mig om och sätta mig ned, och lägga honom på bröstet. Känslan då går inte att beskriva, lyckan över att ha en frisk bebis i min famn, men också lyckokänslan att faktiskt få göra det utan epidural eller annan hjälp. Anders kissade på mig, Alfred kissade också det första han gjorde, fast han kissade på en av sjuksystrarna, och då liksom nu fick Engelsmannen klippa navelsträngen, och den här gången skakade hans händer betydligt mindre än när han klippte Alfreds navelsträng!

Nästan direkt hittade Anders bröstet och han började snutta. Sen låg vi så i två timmar, en kladdig Anders i min famn, hud mot hud, ammandes. Jag förlorade en del blod, men inte alls lika mycket som med Alfred, och så blev jag sydd med några stygn. Det var ingen brådska med att väga honom, barnmorskan var otroligt lugn och lät oss ta vår tid, något jag också är otroligt tacksam för! Det här var vår tid. De timmarna kommer jag alltid minnas. Jag blev plötsligt väldigt hungrig, att kräkas och födas barn gör en kanske det, och jag åt en liten Mars bar, bland det godaste jag ätit, och så lite torr toast med te som också smakade gudomligt gott.

Efter två timmar blev han då vägd, 4090 gram, några gram lättare än Alfred. I England mäter de inte bebisarna, så vi vet faktiskt inte hur lång han var! Men mycket hår hade han. Även fast jag precis hade fött barn och varit vaken hela natten, så kände jag mig oförskämt pigg, och medan jag tog en dusch satt Engelsmannen hud mot hud med Anders. Det var inte förrän vi blev förflyttade till ett annat rum som Anders fick kläder på sig, de yttepyttigaste små kläderna med luftballonger på. De köpte jag på Åhlens i Linköping i somras, och det är verkligen en vidunderlig känsla att köpa små bebiskläder som man drömmer om att klä sin bebis i och sedan faktiskt ha den där lilla människan hos en och ta på just de kläderna. Underbart.

Vi fick komma till ett rum med fyra sängar, från början var det bara jag och en till i rummet, men under dagen kom och gick mammor och bebisar, så till natten var vi tre i rummet. En av mammorna hade blivit tvungen att åka till operation för att moderkakan inte ville komma ut och den andra hade brustit så mycket att hon också hade opererats. När jag såg hur de mådde så uppskattade jag än mer att ha fått uppleva en bra förlossnig! Det är inte så att jag ser det som en prestige att klara det utan epidural, men Alfreds förlossning är inget jag ser tillbaka på med glatt minne, så jag är glad att ha detta fina minne från Anders förlossning.

Sommarkvällen i England

Igår gick Alfred sin sista dag på preschool, sen kom granny och grandpa och hämtade upp honom, han ska vara hos dom i några dagar är tanken! När Engelsmannen kom hem från jobbet fixade jag till alkoholfri mojitos att avnjuta i solskenet.

Sedan tog vi en promenad ned till vattnet, det var ebb och en modig människa hade gått från båten till bryggan. Man måste nog veta vad man gör där, för det är kvicksand som inte är att leka med! Maken nöjde sig med att bara stå och se snygg ut, någon måste ju göra det också!

Och jag är stor som ett hus! Från och med i morse är jag nu mer gravid än jag varit tidigare. Alfred kom 06.51 tio dagar innan beräknat datum, och den gränsen passerade lillebror alltså nu på morgonen. Kanske lika bra att han är kvar därinne eftersom vi ännu inte bestämt namn. Alfreds förslag var att han kunde byta namn till Avicii och så kunde bebisen få heta Alfred! Ett inte helt dumt förslag...

Sedan gick vaggade vi vidare. Vi var inte direkt ensamma ute, engelsmännen har längtat efter solen och igår kom den äntligen. För tillfället, redan ikväll är det severe weather warning med regn och blåst. Oh well, England i ett nötskal.

Vi gjorde det bästa av barnfria kvällen och stannade till vid puben och åt middag. Lokalt fångad torsk, chunky chips, tartarsås och mushy peas. Mums!

Gravid, resa och sommar

Det känns lite som att sommaren är över nu. Vi lämnade ett gråkallt Sverige och landade i ett gråkallt England, och det känns verkligen som höst. Sedan tittar jag på almanackan och inser att vi fortfarande är i juli! Både augusti och september kvar med andra ord, och vi kan räkna med åtminstone lite mer sommar, även om vi kanske inte får de där stekheta temperaturerna, men man kan aldrig veta! Jag ska inte sticka under stol med att jag har haft en helt ok vädermässig sommar, perfekt för en gravid. Jag kommer ihåg förra årets värmebölja, då träffade jag en höggravid kompis i början av augusti, och hon hade det inte lika skönt! Men jag antar att man lär sig att gillalalalala lääääget (som Tomas Ledin sjunger), som gravid är det ju en mängd saker som är mer eller mindre bekväma oavsett väder.

Kanske det känns som att sommaren är över för att vi startade den ganska tidigt också? Redan i maj var vi i ett Italien med högsommarvärme, och det var helt underbart! Självklart en semester i Italien i sig självt, men också för att vi kunde umgås med en massa kompisar från München. Idag läste jag på någons instagrambild att Italien måste vara det perfekta landet att semestra i, god mat, bra väder, trevliga människor. Jag håller med! Jag har försökt prioritera kompisar den här sommaren, kanske för att jag vet att allt blir mer komplicerat med två barn, och Alfred och jag har rest till både Göteborg och Östersund medan vi varit i Sverige. Jag älskar hur Alfred kan forma starka band med människor han bara träffar ibland, det uppskattar jag mycket.

Och det här med att flyga höggravid? Inte skönt. Flygplansstolarna är ju inte bekväma annars heller, men nu, med en gravidmage som tar i både upp och nere och en bebis som var vaken hela flygresan, så var det än mer obekvämt. Och såklart hade jag en kvinna framför mig som fällde ned sitt säte i knät på mig (bitchbitchbitchbitchbitch), ni vet flyget gick klockan sex på kvällen och varade i hela två timmar, så hon måste ha varit jättejättejättetjött! Mmm, ironin flödar. För övrigt är det obekvämt att åka bil också, och att gå. Ja, att ligga ned också. Så ja, om du hör mig, bebis, så får du gärna komma ut anytime nu!

Hörreni! Jag håller på att göra en playlist tills det är dags att föda barn. Några favoritlåtar ni kan dela med er av? Och har ni tips på vad man ska packa ned i väskan? Ja, förutom allt det självklara...

Att vara gravid i slutskedet

Det börjar närma sig slutet på denna graviditet, det känns både vemodigt och skönt. På många sätt har den varit väldigt olik hur graviditeten med Alfred var, men samtidigt känner jag igen mig också. Största skillnaden är väl mödravården i England jämfört med Tyskland, det är mycket mer avslappnat i England, lite mer likt Sverige, inbillar jag mig åtminstone. Det kanske också är större skillnad när man väntar sitt andra barn jämfört med första, men jag tycker enbart det har varit skönt med färre kontroller, UL och annat.

Det sparkar och rör sig ordentligt i magen nu. Lillebror håller mig vaken en del och det är överhuvudtaget inte alltid så bekvämt att ligga ned. Eller sitta ned. Eller gå och stå. Ja, det börjar helt enkelt kännas ordentligt att jag har en nästintill fullvuxen bebis i magen! Jag är väldigt trött, då är det väldigt skönt att vara i Sverige så jag får avlastning med Alfred, för jag kan gärna ta en tupplur mitt på dagen! Den senaste veckan har varit tung, bebis börjar röra sig nedåt och fogarna har börjat förbereda sig och ja, nästa vecka åker vi hem, för nu känns det att förlossningen är nära.

Alfred tycker det är intressant med bebis, hur den rör sig och också hur den kommer se ut och vara när den kommer ut. Först var det väldigt spännande med hur bebisen egentligen kommit in i min mage, den här boken hjälpte oss med den biten på ett bra sätt, även om den inte visar helt hur det faktiskt går till, men det stillade Alfreds frågor åtminstone. Nu är ju den största funderingen hur bebis faktiskt ska komma ut ur mig och om det kommer göra ont!?

Namn? Jag kommer med förslag och Engelsmannen lägger in sitt veto, så det är inte helt otroligt att den här bebisen kommer heta just bebis tills dess han blir myndig! Jag är lite allergisk mot alltför syskonmatchande namn, därför har jag automatiskt diskvalificerat alla namn som börjar på A, men Augustus, August, Adrian, Albert, Adam, Arthur och många fler på A, är väldigt fina, så jag kanske får ändra mig. Vi får se.

En månad kvar. Vi längtar efter dig, lillebror!

Det bästa (och värsta) målet på dagen

Jag är en frukostmänniska, jag måste äta frukost för att fungera. Nu när jag är gravid är det än viktigare, men samtidigt är det också svårare, eftersom jag fortfarande mår dåligt och då oftast på morgonen. Det måste gå snabbt, vara gott och också lukta gott! Vissa lukter är bara blääää... Jag har också haft, och har, otroligt låg energi, så jag försöker boosta mina frukostar med så mycket näringsrikt som möjligt.

Jag började äta järntabletter, men de gjorde mig än mer illamående, så det slutade jag med, och nu försöker jag istället äta mycket järnrik mat. Ett tag gjorde jag en rödbets- och acaismoothie, men så en dag klarade jag inte ens av doften av rödbeta, så nu kör jag på en smoothie packad med spenat, ananas, fryst banan och så brukar jag boosta det med lite spirulina och en supermix av oljor. En medjoldadel får också hoppa i smoothien, då det ska vara extra bra för gravida, och så lite chiafrön. Har ni några tips på extra bra gravidfrukostar?

Men alltså, färsk ananas just nu, hur gott är inte det?

Den perfekta åldern mellan syskon?

Från det att första bebisen är född så får man nästan genast frågor om planering av kommande syskon! "Skulle det inte vara fint med ett syskon?" "Få andra syskonet tätt så hinner första barnet inte vänja sig vid att vara ensambarn!" "Låt det gå några år mellan syskonen så ni hinner njuta av varje barn." "Ensambarn blir bortskämda!"

För oss var det aldrig frågan om att få andra barnet tätt, om vi nu ens skulle försöka få fler barn! Alfreds förlossning var traumatisk och varken Engelsmannen eller jag kände oss särskilt manade att gå igenom det igen! Sedan kände vi oss också rätt så isolerade i München, ingen familj i närheten och inga kompisar med barn, och faktum är att vi var otroligt nöjda med "bara" Alfred, vi kände inget behov av flera barn. Vi hade tid med Alfred, med varandra, med andra saker, att vara en trio passade oss väldigt bra. Sedan flyttade vi till England, det var en stor, omvälvande förändring för oss alla, kanske mest för Alfred, och det tog åtminstone ett år för oss att landa ordentligt här, och det var väl också någon gång där som ett litet frö började sås med tanken om ett litet syskon. Vi funderade på det, pratade med Alfred om det, om han trodde vi skulle få plats med ett syskon i våra threesome cuddles (det skulle vi, det fanns plats i våra famnar) och han slog fast att han ville ha en storebror. Sorry to disappoint you, kidda!

Enligt psykologer är fyra år mellan syskon den perfekta skillnaden, det äldre syskonet är mer självständigt och babyn kommer inte vara lika mycket av en rival, det stora syskonet blir mer som en liten förälder. Alfred kommer börja skolan i höst och det tycker han är spännande, det ger också mig tid att bonda med bebisen och hitta på saker bara vi två, vilket jag tycker känns bra. För oss, just nu, känns det åtminstone som den perfekta skillnaden mellan syskonen!

Om det finns ett råd som verkar ges till föräldrar i de flesta länder, så är det att vänta åtminstone 1 år innan de försöker bli gravida igen. Jag trodde mest det var för kvinnans skull, att hennes kropp behöver återhämta sig, men forskning visar att det inte är bra för nya bebisen heller, den har större risk att födas för tidigt, ha låg födslovikt och spädbarnsdöd. Ganska allvarliga grejer ändå!

Annars är väl det bästa jag läst om "den perfekta åldern mellan syskon" att det beror på. Det beror på familjens situation, första barnets temperament och känslan för om man är redo för nästa barn eller inte. Det är alltså ett högst personligt val för familjen! Låt det vara så.

Och bara en liten tanke. Det är inte "bara" att bli gravida igen, inte ens andra eller tredje eller fjärde gången! Vi har kompisar som har försökt flera år att bli gravida, men inte lyckats, vi känner andra som har gått igenom flertalet missfall och ett par som försökte länge, länge innan de lyckades bli gravida med ett syskon till första barnet. Kanske något att tänka på innan man börjar prata om det.

Önskelista till baby (och mig!)

Med baby nummer två är det inte fullt lika många babygrejer som måste införskaffas som till det första, men vi gjorde oss av med vissa saker när vi lämnade München, plus att det nu har kommit en massa nytt och smart! Barnvagnen har vi kvar, så det bekymret slipper vi (och ja, tack och lov att vi inte behöver en syskonvagn!), skönt! Här nere kommer listan på både sånt vi behöver och sånt som jag bara tycker är fint!

1. En speldosa är inget livsviktigt, men jag tror att bebisen kan må bra av att höra lite lugnande musik. Spelar man den för bebisen i magen så kan det hjälpa till att lugna bebisen när hen väl har kommit ut! Den ekologiska speldosan från Ferm Living är en favorit, men kaninen från Littlephant spelar vackra Moon River! Svårt val...

2. Alfred bar vi mycket och med baby nummer 2 kommer vi göra likadant! Särskilt praktiskt nu när Alfred ska börja skolan och jag måste gå dit med honom på morgonen, då är det smidigare att bära än att kämpa med vagn! Vi har kvar vår bärsele från Babybjörn som räddade oss många gånger de första månaderna, och sedan har vi använt en Beco Baby till Alfred under senare år, men den är nu rejält sliten så en ny bärsele där man även kan bära barn på ryggen, står på önskelistan! En Ergobabyt tycker jag verkar bra och så gillar jag bärsjalarna från Sollybaby Wrap.

3.När jag tänker på vilket blöjberg Alfred producerade under sina år i blöjor, får jag lite lätt panik! Jag försöker nu läsa på vilka tygblöjor som är bäst. Vi kommer fortfarande använda engångsblöjor som komplement, men jag hoppas det här kan minska blöjberget något, och det finns många fördelar med att använda tygblöjor. Hittills har jag kommit på att jag gillar GroVivas blöjor, Har ni några tips? Till engångsblöjor har jag hittat nedbrytningsbara blöjor från Beaming Baby det tycker jag låter bra!

4. Spända, överfyllda bröst är en del av vardagen som nybliven mamma, dessa bröstinlägg kan antingen värma eller kyla brösten, vad som nu känns bäst! Från Bamboobies.

5. Littleheart gör fina vardagsprodukter i ekobomull. Jag gillar deras handuk med huva och underlakan till vagn.

6. Vi sålde Alfreds spjälsäng när vi flyttade från München, så en ny måste det bli, troligtvis en Gonatt från IKEA. Till det skulle jag gärna ha ett av Garbo & Friends fina spjälsängsskydd och varför inte en madrass med bovete från Bovete.se.

7. Att swaddla bebisen är inte så vanligt i Sverige, men det fick vi lära oss i Tyskland när Alfred föddes, så det kommer vi köra med nu också. Jag tycker Aden & Anais enkla swaddle verkar smidig och så gillar jag en i merinoull från Merino Baby.

8. Jag skulle vilja ha en mosket basket till bebisen den första tiden, smidigt att kunna ta med sig runt i huset när bebisen sover och så ser det så mysigt ut. Jag har sett en hel del fina second hand här i Lytham, så det blir nog en sådan, men om jag finge önska skulle jag gärna ha en sån här fin i ull från moKee. Handgjort i Europa och i ull, kan inte bli mycket bättre!

9. Små kort för att markera bebisens framsteg från Lapland Eco Store.

10. Babynest är verkligen populärt nu, och smart om man, som vi, gillar att samsova första tiden. Det här är en produkt som jag önskar hade funnits när Alfred var bebis! En kompis sydde en egen variant av ett babynest, så det kanske jag testar.

11. Amningskläder använde jag inte med när jag ammade Alfred, framförallt för att det inte fanns ett stort urval och de flesta plagg kändes riktigt trista! Nu finns det gott om fina amningsplagg, som den här kombinerade gravid- och amningsklänningen från ASOS.

12. Vertbaudet har en massa fint, mycket finns i ekologisk bomull, vilket jag gillar. 3-1-jackan ska funka när man är gravid, när man bär barnet och även senare, smart tycker jag! Ekologiska underlakan till spjälsäng, sovpåse, också den i ekologisk bomull och så gillar jag deras stickade baby nest som ska funka både i vagn och i säng!

Tack!

Tack för alla fina ord och hejarop igår här på bloggen och på instagram! Jag är i vecka 17, mår bättre nu än jag gjort tidigare men mår inte direkt tipptopp. Jag har varit väldigt illamående till och från sedan graviditetens början men har inte kräkts, förrän jag blev förkyld och fick Hostan Från Helvetet! Tack för det, liksom. Precis vad jag behövde.

Illamåendet har som sagt kommit och gått, vissa dofter triggar igång det, men det kan vara lite vad som helst. Kaffedoft, som jag vanligtvis älskar, har jag inte klarat av och när jag såg en hund bajsa på trottoaren höll jag på att kräkas där och då. Tur att jag inte haft ett blöjbarn här hemma, då hade jag nog behövt en gasmask när det var dags för blöjbyte! Energin har varit ungefär lika med noll, det kan hänga ihop med att jag varit mycket förkyld, men jobbigt är det hur som helst.

Alfred är eld och lågor över att bli storebror! Jag trodde det skulle vara för abstrakt för honom att ta in, men han verkade fatta direkt. Och vi har såklart haft diskussionen om hur bebisen faktiskt hamnade i min mage till att börja med... Han är verkligen gullig, det är kul att få uppleva den här graviditeten genom honom. Häromdagen hyssjade han mig, ställde sig bredvid mig med örat mot min mage och lyssnade om bebisen pratade svenska eller engelska? Som tur var sa Alfred att hen förstår båda språken, precis som han! Puh, kunde ha blivit jobbigt annars...

Det är verkligen en annorlunda upplevelse att vara gravid i England jämfört med Tyskland. England inbillar jag mig är lite mer likt Sverige, medan det är mer business i Tyskland. Med Alfred kunde jag välja bland en mängd gynekologer, här har jag en barnmorska att gå till. Vid första besöket här tog de blodprov och jag fick svara på frågor, i München skakade jag hand med gynekologen sen fick jag ta av mig på överkroppen och hon kände efter knölar i brösten och sedan fick jag ta av mig på underkroppen och göra ett vaginalt ultraljud. Det var i och för sig häftigt att höra bebisens hjärtljud och se den redan i vecka 7, men det är kanske inte direkt nödvändigt? Som sagt, mer business i Tyskland, det hänger ihop med deras sjukförsäkringssystem, men det känns skönt att ha det lite mer avslappnat här i England med den här graviditeten!

Alfred har något att berätta...

Vi alla tre är så peppade och glada!

Spara in på barnmorskor?

En kompis på facebook tipsade om en debattartikel där författaren berättar om hur det sparas in på barnmorskor i Göteborg. Läs den artikeln, läs och begrunda vart Sverige är på väg. Och jag är så arg att de lägger de här besparingarna på kvinnor. För ja, det är kvinnor som föder barn, men det är också mestadels kvinnor som jobbar som barnmorskor och undersköterskor, och nu blir villkoren för dom sämre.

Barnmorskor och undersköterskor i Göteborg ska sparas med 10 %, begreppet vikarie försvinner och nu blir vikarierna i stället en del av en bemanningsservice, genom ett sms får de veta om de behöver jobba. Besparingarna sätter högre press på barnmorskorna, de måste vara effektiva och det kan bli svårt att ge en födande kvinna det stöd hon behöver. Författaren till debattartikeln skriver att hon tror att resultatet av besparingarna kan bli en mer teknikorienterad förlossning, där apparater får ta över det jobb som barnmorskarna gör bäst:


"Ingen har tid att ge evidensbaserad vård med stöd och närvaro. Det blir mest apparatstyrd tillsyn: ryggbedövning från droppställning, en värkmätare på magen, en elektrod i slidan som fästs på barnets huvud, värkförstärkande dropp från droppställning. Var är barnmorskan som talar lugnande och ger stöd? Riskerna ökar för långdragen förlossning, sugklocka, klipp, bristningar och kejsarsnitt. Dyrare vård och sämre förlossningsupplevelse. När det saknas barnmorskor minskar kompetensen och den medicinska säkerheten kan inte upprätthållas.
---
Föda barn är en av livets största upplevelser. Processen är djupt biologisk, utvecklad under miljoner års evolution. Krafterna finns inom varje kvinna och kan frigöras av skickliga barnmorskor. Den medicinsk-tekniska modellen för mödra- och förlossningsvård är utvecklad av män som produkt av den industriella revolutionen."


Och jag blir så förbannad. Graviditet och förlossning är ingen sjukdom, jag vet (bite me!), men det är heller inget man gör varje dag över en kafferast. Det måste få fortsätta vara viktigt, det måste finnas människor med tid att ge födande kvinnor stöd, uppmuntran, vägledning och tröstande ord. Det måste det. 

För ett år sedan

Tänk, det är ett år sedan jag vaknade upp på den där sängen på förlossningskliniken i Englischer Garten. Narkosläkaren sa mitt namn; "Frau N? Frau N?" Jag öppnade ögonen och klockan mitt framför mig på väggen visade prick klockan åtta. Jag blinkade några gånger och så hörde jag min son skrika. Jag ropade på Engelsmannen och så kom han in med Alfred och jag fick äntligen hålla mitt barn. Jag höll honom en kort stund innan de sövde mig, men det här var första gången jag verkligen kunde hålla honom. Snusa på honom, pussa på honom, gosa med honom.

Natten innan hade jag gått igenom alla tänkbara känslor; smärta, förväntan, rädsla, glädje... Jag läste någonstans att kvinnor kan få nytt självförtroende efter att de fött barn, och det kan jag verkligen skriva under på! Hur sjutton klarade jag av det där egentligen?! 06:51 på morgonen födde jag fram en perfekt liten pojke, till min stora förundran och förvåning.

Och så de där första veckorna efteråt. Då jag var vilsen, Engelsmannen var vilse och Alfred inte ens hade tagit upp kartan. De där veckorna som, när jag tänker tillbaka på dom nu, var ganska så jobbiga men som vi ändå tog oss igenom. Chocken med en liten ny människa som domderade och ställde alla villkor, fast man aldrig riktigt visste vilka villkor det var. Och på tal om att vara vilsen. Jag brukade orientera när jag var yngre. Men så var jag på ett sommarläger och min grupp hittade inte fram till badplatsen. Vi irrade omkring bland träden i skogen, grät och trodde att vi skulle dö därinne. Förmultna bland alla granar och tallar. Så nej, jag har aldrig varit särskilt bra på att orientera. Men tillsammans lyckades vi hittade oss fram, Alfred, Engelsmannen och jag, navigerandes bland alla blöjor, skrik, ömma bröstvårtor, ömma andra ställen (väldigt många ömma ställen!) och vi hittade så småningom fram till den snitslade vägen, eller i alla fall i närheten.

Åh, vad jag kommer ihåg de där veckorna! Stoltheten när vi gick ut med barnvagnen, hur vi navigerade bland de trånga gångarna i DM på jakt efter blöjor, nappar och andra nödvändigheter och hur jag satt upp och ammade på kvällen och grinade när jag tittade på One born every minute. Oj, oj, oj, vad jag grinade då. "Look", sa jag till Engelsmannen , "she's giving birth! She's going to have a baby! A baby!" Och så kom tårarna, alltid. Det är lustigt, för det finns många saker som skulle kunna definiera de där första veckorna, men för mig är det One born every minute.

Man brukar kalla den första tiden för bebisbubbla, och det är verkligen vad det är. Inget utanför bubblan spelar någon roll alls. Det är bara bebisen som betyder nåt. Så häftigt.

Och för den som missade min förlossningsberättelse så finns den här!

Att bära ett barn

För ett år sedan såg jag ut såhär! Crikey! Det är helt fantastiskt att Alfred låg och växte därinne i magen, konstigt men fantastiskt!

Jag kom att tänka på det häromdagen, att mannen behövs för att befrukta kvinnan, sen klarar kvinnan resten själv. Visst, det kan vara skönt att ha någon som handlar åt en så man slipper kånka på tunga matkassar och ibland är det ju skönt med en fotmassage, men vi skulle kunna klara det helt själva. Att bära en bebis, föda en bebis och göda en bebis. Och så finns det de som kallar kvinnan för det svagare könet! Skitsnack. 

Att vara gravid är verkligen en förunderlig känsla, en liten människa som är helt beroende av en själv. Hur man som mamma bildar nån slags symbios med sitt barn, så pass att barnet under sina första levnadsmånader tror att den hör ihop med sin mamma, att de är en del av varandra och inte två skilda individer. Svindlande tanke, och tänk hur svårt det måste vara för bebisen när den börjar inse att han faktiskt är en egen individ! Inte undra på att bebisar kan vara mammiga ibland! (Därmed inte sagt att pappor inte kan få ett lika speciellt band med sin bebis, det tror jag helt och fullt att de kan!)

Trots den misshandel jag utsatt min kropp för genom åren, med dålig näring och träning och en massa negativa tankar, så klarade den ändå av att bära, föda och göda Alfred. Jag ammar fortfarande morgon och kväll och visst är det fantastiskt att min kropp fortfarande kan producera näringsrik mat till Alfred?! Jag menar, jösses, det är ju helt otroligt! Och ändå det mest naturliga i livet.

Jag funderade också på de som inte får uppleva det här, de som av någon anledning inte kan få barn. Det måste vara något av det grymmaste man någonsin kan gå igenom. Nu säger jag inte att man måste ha barn för att leva ett bra liv, absolut inte, man kan ha ett otroligt bra liv utan barn, men om man nu vill ha barn och inte kan, då är livet grymt.

Jag pratade med en bekant häromdagen, som berättade om sin pågående adoptionsprocess, eller "förnedringskarusell" som hon kallade det, då alla måste veta allt om henne och hennes man. Det måste ju vara jättesvårt, att vilja ha ett barn så mycket men att känna hur allt går emot en. Riktigt tungt. Nu håller jag tummarna för att allt går bra för dom och att deras barn kommer till dom nån gång i det nya året!

The Fun Never Ends

Det börjar med illamående. En liten lätt kymig känsla i kroppen. Att inte klara av vissa dofter. Sen viktuppgång, ofrivillig bröstförstoring (jeeezes vad brösten växer!), svårighet att röra sig. Sen kanske foglossning, ständig kissnödighet. Sen ska ungen ut, och ja, det är inte en lätt match. Let's put it that way. Lägg på lite smärta down under på det, ibland i flera veckor, så man knappt kan sitta ordentligt. För att inte tala om blödningarna som kan hålla på 6-8 veckor efter förlossningen, avslag, som det så vackert heter. Sen får man inte glömma ömma bröst, såriga bröstvårtor, mjölk som bara sprutar ur överfulla bröst.

Och sen tänker man; aaaaah, vad skönt. Nu är allting som vanligt igen. (Så vanligt som det nu kan bli med en bebis.)

Och så börjar jag tappa hår!

Men va faaaaaan!

För några månader sen...

Jag vet. Smickrande vinkel, eller hur? Men är man höggravid så är liksom ingen vinkel särskilt smickrande!

Det här fotot tog Engelsmannen på mig 15 januari. Jag har glömt hur det kändes att vara gravid. Kissa var tionde minut, ont i fogarna vid varje rörelse, knappt kunna gå uppför trapporna. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var jobbig, men jag kommer inte ihåg hur det känns! Konstigt hur fort kroppen glömmer bort.

Men förlossningen, den har jag inte glömt ännu! Det kommer nog ta ett tag...

5 veckor

Tiden går fort! Idag är det fem veckor sedan Alfred kom till världen. Det är så kul att se hur han utvecklats på den tiden. Vi tittade på bilder från de första dagarna igår och han har verkligen vuxit till sig och blivit mer en egen individ under de här veckorna. Imorse, sedan han varit vaken från och till sedan klockan 2 och både jag och Engelsmannen var ganska så trötta, så fick vi ett stort leende och då är de där jobbiga timmarna som bortblåsta!

Själv börjar jag bli ganska så återställd efter förlossningen. Just smärtan och obehaget efteråt var något som jag inte hade haft en tanke på innan förlossningen. Jag tänkte på allt som skulle hända fram till dess att bebisen var ute, sen tänkte jag inte längre, då var väl allt över liksom? Not so much! Det var ganska så jobbigt att varken kunna sitta eller ligga ned utan att känna obehag. Som sagt, nu börjar jag känna mig normal igen och kunna gå längre stunder utan att få ont. Sånt som man tog för givet tidigare!

Tröttheten är dock fortfarande där, men det sägs att de sömnlösa nätterna snart går över. Om en sisådär 18-20 år.

Every Minute

På engelskt tv går det nu ett program som heter One Born Every Minute. Det är en dokumentär från ett engelskt BB och i varje program får man följa några mammors förlossningar. Innan jag själv födde barn så hade jag ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG någonsin kunnat titta på något sånt här. Jag menar aldrig. Det var inte så att jag var livrädd för att föda barn, men vissa saker behöver man kanske inte veta innan det är dags att göra det själv. När man väl ligger där så har man ju liksom inget val.


Hursomhelst. Numera sitter jag fastklistrad när programmet går, ooaaar och aaaar över de klagande och lidande mammorna, och gråter en skvätt när mammorna för första gången får träffa sina barn. Det är ju ett vardagsmirakel varje gång.


Jag rekommenderar programmet, men se det på egen risk!

Idol

American Idol är ett utmärkt sällskap när man sitter och ammar tidigt på morgonen. Dock kanske inte det bästa sällskap till min emotionella post partum-känsla. I vanliga fall så är jag ganska känslig när det gäller såna här saker också, så nu är det det vanliga gånger tio! Jag grinar när en grupp dumpar 15-åriga Jaycee, för att han inte är cool nog. Och så grinar jag när JLo och company ger killen en andra chans. Och så grinar jag när han grinar.


Oj oj oj.


Men jag grinade inte när Erik Saade gick vidare i Melodifestivalen i lördags. Det gjorde en kompis förra året när hon var nyförlöst... ;) Alltid något!

Alfreds förlossning

Innan jag själv blev gravid och födde barn så undrade jag varför kvinnor som fött barn så gärna ville prata om sina förlossningar. What’s the point, liksom? Men nu förstår jag. Det är något väldigt välbehövligt terapeutiskt över att gå igenom förlossningen och prata, prata, prata om den. För även om det är något av det mest naturliga i världen så är det ändå något traumatiskt med att så helt överlämna sig själv till en högre makt som nästan tar besittning över kroppen. För så är det, vare sig man vill eller inte, är redo eller inte, så kommer bebisen ut när den vill, det kan man inte göra något åt!

Så här kommer min förlossningsberättelse. Jag varnar er nu så att den som inte vill läsa om det kan skippa och klicka sig vidare till en blogg med inte så många äckliga detaljer.

För precis tre veckor sedan satt jag och var sur för att värkarna hade avstannat. Jag hade börjat få förvärkar på tisdagsmorgonen och de hade kommit av och till fram till till torsdagsmorgonen, men så under torsdagsmorgonen avstannade de. Engelsmannen var hemma från jobbet, ifall det skulle sätta igång på riktigt, men inget hände. Jag lagade mat och bakade chokladbiskvier, gjorde allting förutom att vila, vilket så här i efterhand hade varit en bättre idé!

Men så vid halv tio på kvällen så sätter det igång igen. Den här gången är värkarna mer intensiva och kommer med jämna mellanrum, så jag säger åt Engelsmannen att gå och lägga sig och försöka sova lite, för nu tror jag att det faktiskt har satt igång på riktigt!

Jag spenderar de nästa timmarna på pilatesbollen (Guds bästa uppfinning!) och kollar på tv och pratar med en kompis på MSN. Värkarna blir allt tätare och runt klockan ett på natten går jag in till Engelsmannen och väcker honom. När jag säger att jag tror det är dags att åka till kliniken så far han upp som ett skott ur sängen och får på sig kläder. Vi tar fram mina packade väskor, hämtar matsäcken, ringer kliniken för att säga att vi är på väg och sen slutligen ringer vi efter taxin.

Än har inte vattnet gått och jag oroar mig för att det ska hända i taxin. Yes, här fokuserar vi på de små sakerna! När taxichauffören hör att jag är på väg att föda barn så får han eld i baken. Han kör mot rött och så fort att jag kniper igen ögonen hårt och ber till Gud att vi inte ska krascha! Det kändes väldigt skönt att kliniken bara låg 5 minuter bort och både jag och Engelsmannen pustade ut när vi var framme.

Klockan 01.40 blir jag inskriven och barnmorskan undersöker mig och berättar att jag är över 4 cm öppen. Yes, värkarna innan har inte varit förgäves! De kollar också Blueberrys hjärtslag och de ser bra ut, vi båda är redo för vad som komma skall. Engelsmannen och jag får order om att gå runt i byggnaden i en timme så jag byter om till en tunika och så beger vi oss iväg.

Vi är fnittriga av förväntan och går runt som barn dagen innan julafton. Tänk att vi äntligen ska få träffa vår lille son! När värkarna kommer lutar jag mig mot väggen och Engelsmannen masserar mitt ryggslut. Jag har en vattenflaska med mig och jag dricker och dricker så jag måste gå på toa tre gånger den timmen. I den stängda cafeterian ser vi att det finns en automat där man kan köpa öl, och vi skojar om att det är så typiskt tyskt att till och med kunna få en öl när man föder barn!

När timmen har gått undersöks jag igen och har öppnat mig två centimeter till. Jag är fortfarande så förväntansfull att jag inte har hunnit bli rädd än, men nu så börjar tankarna komma krypande och jag inser att jag faktiskt ska FÖDA barn snart! Jag får byta om till en sjukhusrock och ligga på en brits medans Blueberrys hjärtslag mäts med hjälp av CTG. Värkarna kommer allt tätare och det börjar kännas alltmer, men än så länge klarar jag av att andas igenom dom.

Barnmorskan undersöker mig igen och säger att hon tror att bebisen är ganska stor, så kanske jag borde fundera på att få en epidural? Vi har innan diskuterat att jag helst vill klara mig utan smärtlindring men att jag kommer att ta det om det behövs, och när barnmorskan nu råder mig till det så går jag med på det.

Narkosläkaren kommer in. Han är en man med kalla händer och små ögon och jag ogillar honom direkt. Han förklarar lite kort hur bedövningen går till innan han beordrar mig att ligga på sidan och kura ihop mig som en boll och kuta med ryggen. När man är höggravid och har värkar som kommer i varandra så är det inte det lättaste. Han börjar med att ge lokalbedövning i ryggen och han sticker och sticker och sticker och jag börjar bli riktigt förbannad när han hela tiden säger åt mig att kuta med ryggen. Mitt i allt blir jag våldsamt illamående och spyr tre gånger men läkaren fortsätter att sticka. Engelsmannen ser att jag inte alls mår särskilt bra och fräser till läkaren att han faktiskt får lugna ned sig lite, och efter det blir han faktiskt lite vänligare (men jag gillar honom fortfarande inte!).

När epiduralen väl kickar in så känns det underbart. Jag känner fortfarande värkarna och får andas igenom dom, men mellan värkarna så kan jag slappna av helt och nästan somna, vilket är väldigt välbehövligt. Härifrån blir allt lite suddigt. Jag tror jag får värkstimulerande dropp och min förlossningsläkare kommer till kliniken, men i vilken ordning vet jag inte. Helt plötsligt är jag öppen 10 centimeter och inser att nu är det dags!

Blueberrys hjärtslag går plötsligt upp och vi inser att han är stressad. Förlossningsläkaren förklarar att Blueberry inte verkar vilja vända sig den sista biten och att de måste hjälpa till. Det blir en febril aktivitet i rummet, en till läkare kommer in och några fler barnmorskor/sjuksköterskor. Mina ben läggs upp i ställningar och jag känner genast att den högra är trasig och att mitt ben kommer falla ned igen, men ingen lyssnar på mig. Så vid nästa värk åker den ställning såklart iväg (I told you so!) och två barnmorskor/sjuksköterskor får stå och hålla i mitt högerben medan jag krystar. Min förlossningsläkare häver sig på min mage för att pressa ut Blueberry eftersom hans hjärtslag fortfarande är  för höga. Någon slags sugklocka sätts på Blueberrys huvud och jag vet inte hur många gånger jag krystar, men jag vet att jag hinner tänka att det här inte gör så ont som jag faktiskt trodde det skulle göra, men så är han ute, vår lilla son, klockan 06.51, och det första jag tänker på när han läggs på mitt bröst är att han har så mycket hår!

Sen går allt ännu fortare. Engelsmannen blir blekare och blekare och det är full aktivitet vid änden av sängen. Om jag inte tyckte det gjorde så ont som jag trodde att föda barn, så gör det sjukt ont nu! Jag vet inte vad de håller på med därnere, men smärtan är den mest intensiva jag någonsin känt. Jag kan inte ligga stilla, epiduralen har helt gått ur och jag känner precis allt! Vår lilla son tas ifrån mig och de berättar att jag ska sövas för de behövar ”fixa till det här”. De två läkarna sitter med verktyg inne i mig och väntar på narkosläkaren. Jag börjar gråta när både Alfred och en väldigt blek Engelsman (som allvarligt trodde att jag skulle dö) tvingas ut i rummet. Jag ser inte vad som händer, men tydligen svimmar nästan Engelsmannen och sätter sig snabbt på golvet. Alfred och han får sedan ligga på en brits och lära känna varandra medan jag är nedsövd.

När jag ligger nedsövd så sys en artär ihop, som Alfred hade sönder på sin väg ut. Jag har förlorat stora mängder blod, vilket var vad som gjorde Engelsmannen blek (”I’ve never seen so much blood ever!”) och läkarna hade lite problem med att se var blödningen var, vilket förklarar varför de grävde i mig som om de grävde en tunnel! Inte undra på att det gjorde ont...

Vid halvåtta vaknar jag upp igen och får äntligen gosa med Engelsmannen och vår son!

Weleda

Man skulle kunna tro att vi är sponsrade av Weleda här hemma (I wish!) för så här ser det ut hos oss. Tyskarna är väldigt inne på alternativa naturprodukter, och vi köper såklart allt som barnmorskan och barnläkaren rekommenderar, och Weleda är deras favoritmärke! 


Det är massageolja till Alfred när hans lilla mage protesterar, amningste till mig (fick jag på sjukhuset när amningen inte riktigt kom igång i början), två krämer med ringblomma,  förberedelseoljan som jag nu använder som vanlig olja och så ringblommetinktur. Och fler produkter lär det bli...