Det är en intressant upplevelse att vara expat-mamma. För att få ett socialt fungerande liv måste man vara öppen och positiv mot alla, hela tiden. Det är i stort sett ett heltidsjobb! Det är spännande också, man möter människor från världens olika hörn, från olika samhällsklasser och bakgrunder. Alla möts på samma våglängd, oavsett om man är läkare, kassabiträde, lärare, jurist, ingenjör eller har skrivit en doktorsavhandling, man bortser från olikheterna och tar till sig likheterna. Det vi alla har i likhet är att vi är i ett främmande land och försöker få till en fungerande tillvaro.Vi är utlänningar, Ausländer. Vi är alla mer eller mindre vilsna i språk och kultur, försöker komma underfund hur allt funkar. Vi finner stöd i varandra och delar med oss av erfarenheter, både positiva och negativa.
Det som skiljer oss åt är hur vår framtid ser ut och hur vi själva hanterar den. Vissa är gifta med en tysk och är insatta med att bo kvar här resten av livet, de kommer förhoppningsvis bli mindre och mindre Ausländer. Andra vet att de bara är här en kort stund, de flesta är nöjda och inställda på det. Andra vet inte riktigt hur länge ska vara här. Vissa är nöjda med det, andra längtar bort. Vissa är otroligt bra på att gilla läget. En finsk kompis, som närmast kommer från USA, har inga aning om hur länge hon och hennes finska familj kommer vara här. Jag undrade om det inte var jobbigt att inte veta, men hon sa bara att de kan vara lyckliga varsomhelst. Jag önskar att jag också kunde ha mer av den inställningen!
