Skillnad mellan pojk- och flickbebisar, såklart!

Jag har pratat tidigare om hur bristen på genusdebatt i England gör mig galen, men det gör mig fortfarande galen!

Väldigt ofta hör man föräldrar som ursäktar sina barn med orden "but he's just being a boy" när barnet ifråga har betett sig olämpligt i skola/lekplats/park/någon annanstans, som om det vore en helt godtagbar ursäkt. De förväntas nästan bete sig dåligt eftersom de är pojkar! Det är i och för sig jätteskönt för de här pojkarna som kan göra vad de vill och sedan komma med ursäkten att de bara är pojkar, för det är så pojkar är. Många män verkar bära med sig den ursäkten även som vuxna.

Det här börjar redan tidigt. Jag råkade lyssna på en mamma som väntar sitt tredje barn, och hon berättade för sin väninna att hon ju hade två pojkar sedan tidigare och att de nu väntade en flicka och det var ju väldigt spännande och förvirrande för hon visste ju ingenting alls om flickbebisar! Nej, för det kommer komma som en överraskning för henne att bebisar med snippa är helt annan än sak än en bebis med snopp! Flickbebisar kanske prutar glitter och bajsar rosenblad! Vad vet jag, jag har ju bara haft snoppbebisar?!

Och det verkar inte vara någon som ifrågasätter det här, det är helt normalt. Jag känner mig så otroligt svensk ibland. Jobbigt.

Torsdagspunkter

* När svärmor säger till Alfred: "take care of mummy now, you're the man of the house when daddy's not home!" Vill. Bara. Slå. Något. Hårt. I. Huvudet. På. Henne.

* Och när svärfar kommer med invändningar när maken pratar namnförslag med honom. Du kan komma med förslag men du kan inte ha några åsikter, kära svärfar! Och nej, vi kommer inte döpa bebben till vare sig Andrew eller James, hur många gånger du än föreslår det, och ja, det kan mycket väl bli ett svenskt namn även fast vi bor i England. Deal with it.

* Att cykla när man är gravid är en stor sak i England. Jag fick kommentarer från kocken på Alfreds preschool om att jag inte borde cykla längre redan i vecka 20, så tänk er blickarna jag får när jag nu cyklar i vecka 37! Och nej, jag cyklar varken fort eller långt, men ibland är det helt enkelt skönare än att gå!

* Färsk majs just nu, jag skulle kunna äta det till frukost, lunch och middag! Kokt eller grillad, lika gott!

Störande

Tre saker jag stör mig på med engelska föräldrar? Användandet av våtservetter, användadet av framåtvänd barnvagn/sulky samt icke användandet av reflexer!

Jag vet, inte några stora grejer direkt, men jag stör mig! Vissa föräldrar använder våtservetter till allt. De har ett paket i köket, ett i vardagsrummet, ett i sovrummet och så två i badrummet. Det torkas munnar och fingrar med våtservetter och till och med hemma, där man borde ha tillgång till vatten och tvål, så använder de våtservetter när de byter blöjor också! Liksom, why?! Varför inte tvätta händer, ansikte och rumpa med rent vatten när man har tillgång till det istället för våtservetter med en massa ingredienser? Don't get it. Jag tycker våtservetter är kanon när vi är ute och reser, men annars använder vi det inte. Barnmorskan, som kom på hembesök hos oss efter Alfreds födelse, avrådde starkt från att använda våtservetter för mycket, de är helt enkelt inte bra för små barns hud.

Och så framåtvända barnvagnar. För mig känns det som en väldigt engelsk grej, visst finns det i Sverige och Tyskland också, men inte alls i lika stor utsträckning som i England. Så fort babyn inte ligger i liggdel i vagn längre så börjar föräldrarna använda en framåtvänd sulky. Där sitter barnet då från de är 6-8 månader tills de är 4-5 år. Många av Alfreds kompisar i preschool åker fortfarande vagn när de ska någonstans. För det första kan jag inte förstå varför man vill ha sitt barn ifrån sig hela tiden, Alfred gillade att prata med mig när vi var ute och satt han framåt var det svårt att höra plus att man inte får det där naturliga samspelet. För det andra ser inget barn ut att sitta bekvämt i en sulky och för det tredje är de sjukt opraktiska med åtta hjul och två handtag! Ja, ni hör, jag förstår inte. Men det måste ju vara något fel hos mig eftersom det är sjukt poppis hos andra föräldrar.

Sen kommer vi till reflexer, som verkar vara något helt främmande för de flesta engelsmän. De flesta cyklisterna här omkring oss, är duktiga på att använda reflexväst, men där slutar det. Jag har inte sett ett enda barn med reflex, inte vuxen heller för den delen. Min syster påpekade att ytterkläder för barn i Sverige oftast har reflexer insydda i kläderna och det har de inte här, om man inte köper ytterkläder på Polarn o Pyret eller H&M förstås! Det blir mörkt här också så reflexer behövs!

Och don't get me started on barns kläder. Idag var det -3 när Alfred och jag gick till preschool, vi såg flertalet skolbarn (5-15 år) i shorts eller kort kjol med knästrumpor. Kan ni ens tänka er det i Sverige? Kulturkrock, minst sagt!

And They Say You're a Dreamer

I min enfald trodde jag att det skulle bli lätt att skaffa vänner när vi flyttade till England. Jag känner till området, kan språket och har en Alfred som är väldigt bra på att bryta isen! Men så har det inte riktigt blivit. En fördel när man bor i en storstad är att det drar till sig folk från olika länder, den sortens folk som är öppna för nya saker, möjligheter och människor. I München hängde jag mest med ex-pats, alltså såna som jag som var där under en mer eller mindre bestämd tid och vi hade alla gemensamt att vi inte hade några rötter i München utan de man umgicks med där blev som en slags familj. Man tvingas också att vara öppen och social när man är i en sådan situation, även om det inte alltid är det lättaste, och alla omkring en tvingas också vara det. Oavsett om människor var där 6 månader eller 6 år så kunde man alltid hitta något gemensamt, även om det bara var det att man båda var utlänningar!

Vi har ju bott i området här i England förut, så vi har kvar kompisar från den tiden, men ibland känns det som om vi har utvecklats och upplevt saker under de åren vi varit borta härifrån, medan de står och stampar i samma gamla uppstampade hjulspår. Det känns lite elakt att skriva så, men jag tror jag skulle vara precis likadan om jag bott på samma ställe i hela mitt liv, tvingas man inte att utvecklas och uppleva nya saker så är det mer bekvämt att inte göra det. Människan är i grund och botten lat!

Lytham känns som en väldigt liten ort, de flesta jag har träffat har bott här väldigt länge eller till och med vuxit upp här omkring, och då har de såklart kompisar sedan länge och är inte så intresserade av nya bekantskaper. Men jag fortsätter leta! Än går det ingen nöd på mig, har många kompisar här omkring, men det skulle vara kul med någon här i Lytham, och gärna med barn i samma ålder som Alfred.

Vet inte riktigt varför jag skriver om det här, men ni kanske har några tips?

England vs. Marie

Jag fick en fråga på bloggen om hur jag trivs i England jämfört med Tyskland nu när vi bott in oss. Vad som är bättre och sämre, vad jag saknar från Tyskland och vad jag stör mig på i England.

Var ska jag börja?

Jag kan börja med det jag stör mig allra mest på i England, och det är biltrafiken. Det är helt enkelt alldeles för många människor som åker bil på en alldeles för liten yta. Långsam trafik och köer får man räkna med vart man än åker, när man än åker. Det jag saknar från München är cyklandet, där finns bra cykelvägar och det finns en bra respekt mellan cyklister och bilister, vilket helt saknas i England. Här består cykelvägar av en halv meter vid vägkanten, avskiljd endast av en vit linje som de flesta bilister inte bryr sig om. Det känns också som att de flesta bilister inte skulle ha något emot att meja ned cyklister heller. Tänk om England skulle satsa på cykelvägar, kanske fler skulle ut och cykla då!

En till sak jag stör mig på är den klara uppdelningen mellan pojkar och flickor. Jag har inte sett en enda flicka i England som inte haft "tjejiga" kläder, rosa, röda, blommiga, puffärmar, spets, ballerinas etc... De får heller inte smutsa ner sig, åka sparkcykel fort (be careful!) eller leka lika hårt som pojkar, då säger mammorna ifrån. Det är egentligen ingen skillnad från München, men jag känner mig väldigt svensk som inte riktigt passar in här när jag umgås med andra mammor!

En väldigt bra sak med England är att alla människor är så mycket vänligare här än i München. Eller, alla är kanske att ta i, men de allra flesta. Det finns mycket större sociala skillnader i England, väldigt stora gap mellan rika och fattiga, och i de områden där det bor människor som har det sämre ställt är alla inte lika vänliga. Vi bor i ett ganska välbeställt område i England (liksom München är i Tyskland), och 99,9% av de boende här är vita och säkerligen 60% är pensionärer. Inte särskilt mångkulturellt, med andra ord.

Jag var helt nöjd med att flytta från München, det kändes som om vi hade fått det bästa den staden hade att erbjuda när vi bodde där, men självklart saknar jag storstadslivet, med allt nära inpå! Nu bor vi i ett mycket mindre samhälle, det mesta finns här men såklart inte alls samma utbud som i München. Jag jämför inte så mycket mellan München och England, utan det är Sverige och England som jämförs. Det är svårt att inte jämföra! En bra sak med England är mataffärernas utbud, särskilt när vi tidigare varit vana vid Münchens små affärer. Där fick vi gå till fem olika affärer för en vanlig veckohandling, här räcker det med en. Eller så kan vi bara klicka hem det online och få det hemkört när vi vill ha det. Lyx!

Den här bilden illustrerar ytterligare en sak som jag ogillar med England. Två kranar vid ett tvättställ, en för varmt och en för kallt, oftast långt ifrån varandra. Jag har ingen aning om varför, men vad som är än mer förvånande är att folk fortsätter att sätta dit såna där kranar, fastän de är helt värdelösa!

Okej, en sak till.

"Should I take my shoes off?"

Alltså, jag uppskattar att du frågar, men varför i helvete skulle jag vilja ha dina skitiga skor inne i mitt hus? Särskilt när vi har heltäckningsmattor i hälften av rummen i huset. Jag kan inte förstå hur någon kan vilja ha skor på sig inomhus (England är ju inte direkt känt för sitt torra väder så skor blir skitiga ganska så fort) och kan inte förstå hur man inte kan ta av sig skorna när man kommer hem hos någon (hej svennebanan). Jag kommer ihåg en gång när jag bodde i England förra gången, i vår lägenhet med vita heltäckningsmattor, och en kompis till Engelsmannen kom på besök och bara knallade rätt in i lägenheten och lämnade stora avtryck efter sig. Chockad är en underdrift. Som tur är delar min Engelsman mitt tankesätt om skor inomhus!

That's it, för tillfället. Jag kommer säkert på fler saker så småningom...

Kontraster och kanelbullar

Ibland kan man tycka himla synd om sig själv. Eller, jag kanske borde sluta skriva i tredje person. Ibland kan jag tycka väldigt synd om mig själv. Stora beslut som måste tas, små beslut som måste tas, beslut som får mig att vilja stoppa huvudet i sanden eller åtminstone lägga mig raklång på sängen och bara yla hur syyyyyynd det ääääär ooooom miiiiiiig!

Och så pratar men med en människa och inser ganska snabbt att man verkligen inte har något att gnälla över. Vi är alla friska (peppar, peppar) och vi är fria att ta de beslut som vi anser passa oss bäst, så är det inte för alla. Jag är tacksam för att jag får möjlighet att träffa människor från så många olika världar.

I Alfreds lekgrupp går en indisk tjej. Den mest väluppfostrade treåring jag någonsin träffat. Härom veckan bjöd hennes mamma lekgruppen på en smaskig indisk picknick och förklarade att de skulle flytta hem till Indien igen. De kom till München för dryga två år sedan, på ett 6- månaderskontrakt, men mamman kände sig snabbt hemma i München och berättade för sin make att han fick göra vad som helst för att de skulle kunna stanna här, det här var deras nya hem. Men för cirka en månad sedan fick de ett samtal från Indien. Polisen hade kommit hem med hennes svärfar, han hade inte kommit ihåg vem han var eller var han bodde. Tydligen hade svärfar dragits med Alzheimers en tid, men han och svärmor hade inte velat berätta det för någon utan försökt klara sig själva. Nu insåg svärmor att hon inte klarade det själv längre utan behöver hjälp, och i Indien betyder det att barnen hjälper till.

Att säga att mamman var ledsen, är en underdrift. Jag tror hon såg hur allt de jobbat och kämpat för, det liv de byggt upp för sin dotter, bara rasade samman. I Indien har flickor inte samma möjligheter som flickor i Tyskland, så är det bara. Det gör ont i hjärtat på mig när jag ser hennes smärta, men samtidigt vet jag att det inte finns något att göra. Plikt är plikt och man gör vad man måste.

Till deras sista dag på lekgruppen har vi mammor lagat eller bakat någon traditionell rätt från våra hemländer, vi har skrivit ned recepten och skrivit en liten hälsning bredvid några bilder. Hur formulerar man ord som beskriver att man så gärna vill hjälpa till, att man önskar att man kunde ändra något och att man hoppas de hittar lyckan i livet igen?

Jag har knådat mina kanelbullar med kärlek och förhoppningar om en lycklig färd.

Saker att störa sig på

Det finns vissa saker som man, oavsett hur länge man bor i ett land, alltid kommer att störa sig på. I Tyskland är det till exempel det faktum att bananerna alltid tar slut i affären innan en långhelg. Att affärerna inte är öppna alls på röda dagar har jag nästan vant mig vid, men att affärerna inte fattar att folk köper på sig saker inför en långhelg och tar in lite mer i lager av saker som till exempel bananer, det förstår jag icke. Vill man ha bananer måste man planera innan och köpa några dagar tidigare. Annars är man utan bananer. Och ägg. När vi ändå är inne på affrer så är det också väldigt irriterande när saker tar slut i affären och sen tar det flera veckor innan det kommer in igen. Inte vanliga saker som mjölk, ägg och sånt, men lite ovanligare, som tortillabröd, gojibär eller chiafrön. Tar det slut får man vänta. Länge.

Och så tyska banker, som verkligen skulle behöva ett ansiktslyft. Loggar man in på en svensk eller engelsk bank online ser man alla transaktioner, även de som gjorts samma dag. På Deutsche Bank kan man få vänta i 2-3 dagar innan en transaktion finns med online. Inte heller står det att en viss summa pengar är låsta för att täcka ett inköp, nej, pengarna finns bara där! Tills dom inte gör det. Otroligt frustrerande. I Tyskland gäller också cash is king, här tar inte alla affärer kort utan många föredrar kontanter. Man kan heller inte som turist komma och tro att man kan betala med Visa, inte ens i de affärer som tar kort, för vissa accepterar bara EC-kort. Som är nån tysk grej. En annan liten rolig grej är geld-kort, allts pengakort. Det är ett litet chip på ditt vanliga kort (som du betalar eller tar ut med pengar med) och på det chipet kan du lägga över pengar för att använda typ som ett busskort eller liknande. Så två chips i ett. Nej, jag fattar det inte heller.

Ni som bor i utlandet, vad stör ni er på?

Oförskämd rättframhet

Aldrig är det mer uppenbart hur oförskämda München-borna är som efter vi har varit i England. Engelsmännen säger sorry och please mest hela tiden, och jag älskar det! Här står folk i vägen, knuffar, tränger sig i köer, ingen håller upp dörren för någon annan, dom tutar i bilar, ja, det är verkligen hur stor skillnad som helst!

Det största skillnad är dock hur rättframma München-borna. När jag var gravid fick jag veta att jag var klädd för varmt och för kallt, mammor får höra att deras barn är för kallt eller för varmt klädd, inte ska ha napp eller inte äta russin. Man vänjer sig. Nästan.

Häromdagen berättade en kompis att en, för henne okänd kvinna, hade kommit fram till henne, tagit tag i fläsket på hennes mage och skrattande sagt att hon var tvungen att göra nåt åt det! Min kompis började förklara att hon hade fött barn för mindre än fyra månader sedan, men sen avbröt hon sig. Varför skulle hon försvara sig mot en galen kvinna som tyckte hon var tjock?! Men samtidigt är det inte lätt att helt skaka av sig en sån kommentar heller. Så München-bornas rättframhet kommer jag inte att sakna den dagen vi flyttar härifrån!

Ich bin Schwedisch

Icke-svensk mamma: Det är så jobbigt nu på vintern när man måste hitta lekplatser inomhus för barnen då det är för kallt för dom att leka utomhus.

Jag: Eeeehhh... Jag är svensk.

Aldrig känner jag mig mer svensk än när jag drar på Alfred varma, vattensäkra overallen och de fotriktiga, vinterfodrade kängorna från Kavat och ser de andra barnen i jeans och gympadojor på lekplatsen.

Man kan ta en svensk ur Sverige men man kan aldrig ta Sverige ur svensken!

"Oh no, he hasn't proposed yet!"

Många gånger när jag pratar med engelska kvinnor så känns vi verkligen annorlunda. Det är inte bara några mil som skiljer våra länder åt, det är hundra år i tankesätt också! Jag vet inte om det bara är jag, men det känns som om svenska kvinnor är lite mer självständiga, lite mer feministiska och har lite mer jag-kan-själv-attityd. Nån som håller med? Jag märkte det nu i helgen, när jag pratade med våra gäster. Tjejen nämnde nåt om att hon inte skulle klippa sig kort förrän de hade gift sig. Då undrade jag ju såklart om de hade börjat planera giftermål ännu?

"Oh no, he hasn't proposed yet!"

Självklart undrade jag ju om de överhuvudtaget pratat om ungefär när de skulle vilja gifta sig? Det tycker jag ändå är en diskussion man har, även om jag nu tycker det är väldigt romantiskt när någon friar så tycker jag ändå att man pratat lite om det innan? Stämmer av så att man är på samma våglängd liksom, vill samma saker i livet. Men nope, inte om man är engelsk. Då sitter man och väntar tills killen behagar fria. Det här paret har varit ihop i många år och de har hus ihop, så det är ju inte så att de precis träffat varandra. Ändå går hon och väntar på att bli friad till. I don't get it.

En annan sak jag stör mig på är när engelska (och amerikanska!) kvinnor börjar en mening med; "my husband says..." som om deras make alltid har rätt och vet allt om allt. Din make är säkert en underbar människa som kan många saker, men det betyder inte alltid att han har rätt och det betyder inte att jag måste hålla med dig bara för att du upprepar något din make sagt!

Kulturkrockar eller är det bara jag som är konstig?

Blommig vagn

'

Vi (eller snarare Lufthansa) måste köpa ny resevagn till Alfred eftersom vår gick sönder när vi reste senast. Hur sugen tror ni att jag är på den här blommiga varianten som är gjord av Cath Kidston for Maclaren? Joho, mycket. Och lite av dragningskraften ligger nog i att jag redan kan höra mina svärföräldrars reaktion: "What?! A buggy with flowers? For a BOY!?"

He he he!

Vet bäst själv

Det är svårt att undvika att lägga märke till vissa saker när man bor utomlands, att jämföra och fundera över allt man upplever och ser. Jag tror inte att tyskar är mer ilskna eller sura än andra nationaliteter, men däremot uttrycker de det på andra sätt än vad jag är van vid. I Sverige så sitter man ju oftast i tryggheten i sin lilla bil och svär åt idioten som inte kan blinka när han svänger, skriker åt cyklisten som inte fattar att han inte har företräde vid korsningen och så vidare. I Tyskland åker man ikapp bilen och vevar ned rutan och låter dom få veta att de minsann gjorde fel, och cyklisten får akta sig så han inte blir utskälld efter noter när bilen åker förbi.

Och så kommer vi till bebisar. Jag tror säkerligen att svenskar också har åsikter om hur andra människor sköter sina barn, men man skvallrar om det bakom deras rygg istället för att säga det till dom. Tvärtom här i Tyskland. Det märkte jag redan när jag var gravid, då främmande människor mer än gärna berättade för mig att jag skulle klä mig varmare eller svalare. Jag kommer främst ihåg den äldre herren som tyckte att jag minsann borde knäppa jackan när jag stod och väntade på min u-bahn. Som den svenne jag är så ignorerade jag honom totalt, medan min engelska gentleman stod och lyssnade på herrn i fem minuter innan tunnelbanan kom, under tiden stod jag och ryckte maken i jackärmen och väste att vi minsann inte behövde lyssna på sån där skit; jag tänkte inte knäppa jackan, oavsett vad någon gammal man tycker, och därmed basta!

Eller den äldre damen som kom fram och ryckte i mig när jag bar en 2-månaders Alfred i babybjörnen, och påstod att han inte kunde andas. Tack så mycket, men jag vet nog om min bebis andas eller inte. Hon gick därifrån, muttrandes och skakandes på huvudet medan jag stod kvar, muttrandes och skakandes på huvudet.

Det värsta exemplet är kanske det som hände min kompis när hon satt och ammade sin relativt nyfödda son på Starbucks i München. En äldre dam blev tydligen upprörd över det, och kallade min kompis för schlampe, flera gånger om. Jag skulle översätta det till slampa/omoralisk kvinna. Japp, tack för den. Som om det inte är jobbigt nog att amma offentligt!

Som svensk tycker jag det är väldigt obehagligt när något sådant här händer. Människorna menar säkerligen det bästa (förutom den galna kvinnan som tyckte min kompis var en slampa för att hon ammade sin son), men jag blir illa berörd när någon kommenterar mig eller mitt barn. Jag blir som en blandning mellan trumpen tonåring och lejonmamma!

Ni som har barn i andra länder, har ni några liknande erfarenheter om kulturkrockar när det kommer till er själva eller era barn?

Förvirrande fakta för barn

Vi har ju influenser från tre olika länder när det gäller barnuppfostran och vad barn ska göra/äta/vara. Det kan vara ganska så frustrerande ibland och inte så sällan rent av förvirrande!

* Det börjar redan vid förlossningen. I Sverige och England kan man använda lustgas, något som inte är tillåtet i Tyskland där de istället förespråkar massage, akupunktur och aromaterapi. Och såklart epiduralen - min älskling. Skälet till att tyskarna inte tillåter lustgas är tydligen för att den gör en snurrig och de inte vill ha en snurrig blivande mamma i förlossningssängen.

* I Tyskland och Sverige ska barnen ha tillskott av D-vitamin upp till två års ålder. I England får barnen inga extra vitaminer. I Tyskland vill vissa läkare att barnen ska ta en kombination av D-vitamin och flour för att stärka barnens tänder.

* I Tyskland och England är spenat vanligt i barnmat från fyra månaders ålder. I Sverige får man rådet att vänta tills barnet är 1 år innan man ger dom spenat (på grund av att det innehåller nitrat som kan bli nitrit och förhindra syreupptagningen hos bebisar). I Tyskland kan man ge bebisar fänkålste från en veckas ålder, medan man i Sverige ge rådet att undvika fänkål upp till ett års ålder.

* I Sverige ges rådet att bebisen ska sova med en bra, platt kudde från att den är född för att undvika att få platt huvud. I Tyskland får barnet nicht nicht nicht sova med kudde, kudden försvagar nackmuskler.

* I Tyskland och England är det väldigt vanligt att man ser små bebisar ligga/sitta i framåtvända vagnar, medan jag inte ser det lika ofta i Sverige. Forskning har visat att bebisar blir överstimulerade av att vara vända framåt för mycket under ett års ålder och att de föredrar att kunna se och prata med föräldern som kör vagnen.

* I England är gåstol nästan ett måste (i alla fall om man ska tro våra engelska vänner och släkt) medan det inte alls verkar vara så vanligt i Sverige och Tyskland. Gåstolen har ju fått ganska mycket kritik för att den kan hämma barnets utveckling och vara farlig.

Någon som har fler förvirrande fakta, kanske till och med från fler länder?

Den hära utlänningen.

Tack för alla tankar om inlägget nedan, jag behöver ibland höra att jag är en inskränkt utlänning. Jag har bott i många länder och det finns saker som jag stör mig på i alla länder (även Sverige!) och oftast lär jag mig leva med dom, även fast det fortfarande kan störa mig ibland.

Sofia bloggade häromdagen om vad hennes Utopia som land skulle vara. Mitt skulle vara Sveriges öppenhet, både när det gäller naturen och människorna. Att ta en promenad i en av Sveriges skogar och inte möta en enda människa är verkligen unikt. Och så tar jag gärna den svenska föräldraomsorgen och så de stabilt byggda svenska husen. Den svenska jantelagen skulle jag dock gärna skippa! I England tar jag gärna pubarna, shopping och att det är nära till allt, och så artigheten förstås. De dragiga små husen, de dåliga vägarna, de alldeles för många bilarna och den unket gammelmodiga inställningen till jämställdhet får de gärna ha för sig själva. Från Frankrike tar jag vinet, den avslappnade inställningen till livet, men de får gärna ha politiken och de dragiga husen för sig själva. Från Tyskland tar jag den riktigt bra mödra-, barn- och sjukvården och de rena städerna. Vissa tyskars arroganta stil och dåliga customer service vill jag inte ha! Och så tyskarnas ovana att ha hundarna lösa, den vill jag gärna slippa!

Hur ser ert Utopia ut?

Så sagt

"A daughter is for life, a son is for wife."*

Så sa Engelsmannens mamma till mig. När Engelsmannen senare ifrågasatte varför hon sagt så sa hon att det inte var personligt riktat mot mig utan att jag hade missförstått henne och att det bara är ett välkänt engelskt ordspråk. Som hon tydligen kände sig nödgad att upplysa mig om.

Kärringjävel.

* Alltså menat som så att döttrar alltid ställer upp för sina föräldrar även efter att de gift sig, men att söner stjäls av onda (svenska, feministiska) kvinnor som inte låter sönerna ta hand om sina föräldrar.

The Importance of Lamps

Det här med fönsterlampor, är det något typiskt svenskt? Det är iallafall min slutsats! Varken i Frankrike, England eller Tyskland såg jag särskilt många fönsterlampor, men gå runt i vilket litet svensk samhälle som helst så ser du fönsterlampor i varje fönster! Varför är det så?

De är säkert våra mörka vintrar, kanske någon säger? Kanske kan det vara så, men å andra sidan har vi de ljusa sommarnätterna medan solen går ner betydligt tidigare i södra Europa under sommaren. Jag tror snarare att vi vill ha det mysigt omkring oss och använder oss av fler ljuskällor, medan andra kanske inte bryr sig om det utan bara har en ljuskälla i taket. Eller vad tror ni?

Jag har iallafall satt upp fönsterlampor i de flesta fönster i vår lägenhet, det blir så mycket mysigare då!

The Importance of a Stylish Man

När jag träffade Engelsmannen (jag har förresten aldrig berättat hur vi träffades, va? Well, well, det får bli ett senare inlägg) så var hans klädstil väldigt... engelsk. Jag blev påmind om det när jag läste Linnéas blogg nyligen och hennes tankar angående sin nyblivna, amerikanske makes klädstil, och även när jag pratade med våra engelska gäster (dom har också en väldigt... engelsk klädstil) i helgen.

Jag sticker inte under stol med att jag har jobbat stenhårt med att ändra Engelsmannens syn på vad som är acceptabla kläder. Skjortor kan till exempel vara välsittande utan att vara tajta och man blir inte mer vuxen bara för att man har stora kläder. Det började med att jag köpte kläder till honom, men numera gillar han till och med att shoppa själva! Och den där gigantiskt, enorma skinnjackan han drunkande i när vi först träffades är om inte slängd, så iallafall anvisad en plats längst in i garderoben. Thank God for that!

Jag tror vi generellt sett blir bortskämda med välklädda män i Sverige. Många har en egen stil och vet vad de passar i och har inget problem med att köpa snygga kläder. Så är icke fallet i England. Det blev väldigt tydligt om man kollade på gästerna på vårt bröllop. Hade man ställt upp de manliga gästerna på ett led så skulle man lätt ha kunnat se vem som var svensk och vem som var engelsk! De röda byxorna tillhörde definitivt en svensk, liksom den grå/rosa-rutiga kostymen och den välsittande, diskret kritstrecksrandiga. De engelska männen hade svarta eller mörkgrå kostymer, helst matchat med en "rolig" slips.

Nej, visst är det lätt att generalisera, det finns ju faktiskt väldigt välklädda män i England också, men i Sverige är det mer accepterat (och ett måste) att män är välklädda och bryr sig om hur de ser ut!

Jag vet inte hur många gånger Engelsmannen har fått försvara sitt nyfunna modeintresse inför andra engelsmän. Då kommer oftast de i illasittande jeans (hello, kolla rumpan innan ni köper jeansen!) och en t-shirt där axlarna hänger ned långt på armen. Not so sexy. Och egentligen tycker jag det är konstigt att engelsmännen i min generation har så svårt att klä sig i välsittande kläder. Engelsmannens pappas generation klär sig ju exempelvis oerhört propert alltid, inga gympabyxor eller illasittande t-shirts där. Men modegenen (eller överhuvudtaget klädgenen) verkar ha hoppat över de flesta i Engelsmannens generation!

Ingen är gladare än jag för att Engelsmannen slutligen har insett att en välsittande kavaj är så mycket snyggare än en stor (och att kostymbyxor inte behöver se ut som pyjamasbyxor)!

La French Touch

Alltså, jag hoppas att ni följer Saras blogg och gör ni inte det så tycker jag att ni ska göra det. Hon är så himlans smart och jag brukar sitta och nicka för mig själv när jag läser hennes blogg. Sara for president, liksom!

Det senaste inlägget som jag nickade och oh-ade om är hennes snack om föräldraledighet och vabbning i Sverige. Amen to that! Nej, jag har inga egna barn, men jag har skrivit en magisteruppsats om föräldraledighet och jag har jobbat som au pair i Frankrike, så jag vet iallafall liiite om hur det är med föräldraledighet och jag vet definitivt hur bra det är med föräldraledighet och vabbning i Sverige. Och som Sara påpekar: barnbidrag i 18 år. För alla. Helt sjukt, nästan svårt att tro på. Och det är faktiskt svårt att tro på, jag har alltid tagit det för givet och har aldrig riktigt tänkt på det, men om man tänker efter så är ju det helt jävla otroligt.

Och precis som Sara så blir jag irriterad på dom som klagar på den svenska standarden. Okej, jag älskar också att klaga (hey, jag är drottningen av klagoland) men pleeeease, sätt det i perspektiv! I England har papporna ingen rätt till ledighet utöver de 2 veckorna, det är först nästa år som även engelska pappor kommer kunna ha möjligheten att vara föräldralediga i sex månader. I 3 av de månaderna så får de £123 per vecka (cirka 1300 SEK) och de resterande 3 månaderna så får de ingen statlig ersättning alls. Det gör att föräldraledigheten kan utökas till 12 månader, för närvarande har mammorna rätt till 9 månaders mammaledighet.

Jämför det med Sverige där mamman eller pappan kan vara hemma en halv evighet, och därefter vabba och få barnbidrag upp till 18 års ålder. Plus tak för dagiskostnad.

Sug på den, ni som klagar.

Dammsugaren

Engelsmannen går runt och leker med sin nya leksak nu. Nej, inte macroobjektivet till kameran, utan nya dammsugaren!

Det är något konstigt med Engelsmannens familj (ja, förutom det uppenbara att de är engelska) för de kan bli exalterade för de mest konstiga saker. Som en dammsugare till exempel.

Nu är det ju inte vilken dammsugare som helst, det är en Dyson DC24. Exciting, right? Nej, precis. Jag har också svårt att uppbåda entusiasm för en dammsugare. Den suger upp damm, hur intressant kan det vara? Men den får ju upp mikroskopiskt damm! Den har en boll som gör det lättare att ta kurvorna! Och kolla vad mycket damm det är i den nu! Och den behöver inga dammsugarpåsar!

Engelsmannen och hans mamma, och till viss del även hans pappa (även fast han aldrig i sitt liv tagit i dammsugaren) kan diskutera Dyson i all oändlighet. Jag kanske är alldeles för svensk för att förstå intresset av dammsugare, eller för den delen allt damm?

Bayern

Man vet att man är i Bayern när man är i ett ölhus, dricker öl, äter halvtaskig tysk mat och lyssnar på ompa-ompaband. Och när tjejen som spelar trombon är klädd i en äkta dirndl-klänning. Classy. :)