Jag vet inte om det är värmen som gör mig extra hormonell, men ikväll har jag nära till tårarna! Jag såg en länk till
den här videon och det var väl där det började att svälla över i mammahjärtat. Tänk alla de uppoffringar (i brist på bättre ord, uppoffringar är det ju inte alltid!) som mammor gör världen över, varje dag. Sen såg jag
den här videon och den är ju så fin! En pappas berättelse till sin dotter, den går rätt in i hjärtat. Efter det såg jag
den här videon, en MRI scan hur det ser ut när ett barn föds, och herrejävlar, det ser ut att göra precis lika ont som jag kommer ihåg det! Men ändå, så coolt, tänk att jag har gjort det där!? Wow. Jag borde klappa mig själv på ryggen varje dag.
Ja, vi har varit ute och ätit middag och jag har druckit ett glas vin som i tillsammans med värmen gör mig lite snurrig. Och sentimental! Och gråtmild. Sen kom jag att tänka på den här
dikten av Billy Collins, och den är ju så vacker och säger precis allt. Tårkanalerna väller över, direkt. Sträck på er och var stolta, alla mammor därute.
She gave me life and milk from her breasts,
and I gave her a lanyard.
She nursed me in many a sick room,
lifted spoons of medicine to my lips,
laid cold face-cloths on my forehead,
and then led me out into the airy light
and taught me to walk and swim,
and I, in turn, presented her with a lanyard.
Here are thousands of meals, she said,
and here is clothing and a good education.
And here is your lanyard, I replied,
which I made with a little help from a counselor.
Here is a breathing body and a beating heart,
strong legs, bones and teeth,
and two clear eyes to read the world, she whispered,
and here, I said, is the lanyard I made at camp.
