Det känns som att den här hösten, den första med Anders, kommer vara för evigt inpräntad i mitt minne. Morgonpromenaden till skolan med Alfred, sedan en lite längre promenad innan vi går hem och fixar det som behöver fixas och bara... hänger. Jag försöker minnas den första tiden med Alfred, han föddes ju i slutet av januari, så vi borde ju ha haft en skön vår framför oss, men jag kommer inte riktigt ihåg. Klart att det är helt annorlunda den här gången, inte bara för att Anders är en "lättare" bebis, men också för att både Engelsmannen och jag är lugnare. Med första barnet var vi mer ängsliga, herregud, att gå ut med barnvagnen var en pärs, för tänk om Alfred skulle vakna och sätta igång med sitt skrikande?! Jisses, vad den ungen kunde skrika. Anders lungor är det heller inget fel på, men han har liksom accepterat att han måste hänga på. Halv nio måste vi vara på väg till skolan med Alfred, oavsett om Anders sover eller äter, han måste gilla läget i vagnen. Likadant klockan tre då det är dags för hämtning på skolan, då måste han in i bärsjalen vare sig han vill eller inte. Därmellan är det han och jag och vi kan ta det lugnt. Men bara det här att jag kan lägga ned Anders någonstans och han somnar?! Det hände ALDRIG med Alfred.
Kanske njuter jag mer också för att jag vet att det är, med största sannolikhet, vår sista bebis? Visst, i ett annat liv, och om jag bodde i ett stort hus på landet i Sverige, hade jag gärna skaffat en tre, fyra barn, men jag förstår inte riktigt hur folk kan ha tid med fler barn än två?! Maken och jag tycker det är svårt att ge Alfred lika mycket uppmärksamhet nu, när även Anders kräver uppmärksamhet, och hur skulle det då vara med en, två eller flera till? Hur skulle man ha tid att lyssna på deras funderingar, prat och drömmar utan att någon känner sig bortskuffad? Nej, två passar oss bra, och jag njuter av Anders bebistid ordentligt nu.
Som det här med att se löven falla från träden för första gången? Underbart. Han förstår ju inte vad det är, men det är fascinerande att se hur hans lilla hjärna tar in allt som händer och sker omkring honom. Och bara att ligga på en filt i en park och sparka med fötterna är alldeles förträffligt bra!
Kläderna? Mössa och kofta är stickade av min moster,
mönster till den underbara koftan hittar ni här. Bodyn är en present från
Anna och
Petra, så omtänksamt och rart, tack! Skorna är arvegods från mig.
