Snipp snapp, så har det gått ett halvår sedan vi flyttade till Sverige! I vissa stunder har det varit de mest långsamma någonsin, men ändå, ett halvår har gått snabbt!
För mig har det i mångt och mycket varit att flytta hem, men efter att ha bott utomlands de senaste åtta åren är det också mycket som är nytt och annorlunda för mig. Liksom som i Tyskland och England så har de första sex månaderna varit ganska tuffa, det tar tid att komma in i allt, och då pratar jag inte enbart om allt praktiskt med skatter, barnbidrag mm (något som ännu inte är klart...), utan också känslomässigt och att hitta en vardaglig rytm. Engelsmannen stortrivs, både på jobbet men också med annat, han har verkligen saknat cykel- och utomhuskulturen han lärde sig att älska i München och som tyvärr saknas i England, men som vi numera har igen i Sverige. Alfreds smekmånad med skolan har väl gått över lite, i början var allt underbart och fantastiskt, men nu börjar det tråkiga smyga sig in där också. Jag saknar skoluniformen men älskar att de är ute och leker varje dag, oavsett väder. Sånt händer inte i England, där är det
indoor play vid dåligt väder. Alfred älskar vintern när han kan vara ute och åka skidor, pulka eller skridskor, men han gillar den inte fullt lika mycket när han måste dra på sig termokläder för att cykla till skolan i mörkret på morgonen! Och det här med att klä två barn och mig själv i vinterkläder... Hmm...
Och så är det svenskarna också, en säregen skara, minst sagt. Det jag märkt nu är att väldigt många går runt med hörlurar i öronen HELA TIDEN, onekligen ett effektivt sätt att slippa beblanda sig med andra människor mer än nödvändigt, väldigt avskärmande. Gillar man sånt är det såklart bra, men jag som närmast kommer från en engelsk by där alla hälsade på alla och småprat var mer regel än undantag, tja, jag tycker det är tråkigt. Jag har märkt att om jag möter en 80+ så kan jag le och nicka som en liten hälsning, och faktiskt få något gensvar, men annars är det väldigt dåligt. Till och med på Alfreds skola är det stelt. Ja, hälsar jag hälsar folk tillbaka, men det går inte så lätt att få till småprat! På nästa föräldramöte borde jag kanske ta med några flaskor vin, alkohol verkar vara det enda sättet att få svenskar att öppna sig! Jag ska åtminstone läsa
Fredrik Lindströms bok Extremt svensk så snart som möjligt, tror jag behöver återanpassa mig...
"Samtidigt finns det vissa mörka, dysfunktionella drag i vår kultur som jag tycker vi borde vara skyldiga att rapportera till omvärlden. Jag menar olika typer av isolering, ensamhet, konflikträdsla och problem med social kontakt." Yes, precis så.
