Miss Marie

Det finns många saker jag inte gillar med England. Jag tänker inte ens börja räkna upp alla dessa saker, för det skulle vara alldeles för tråkigt. Inte för att det jag skriver inte är tråkigt ändå, men iallafall.

Nej, istället ska jag prata om en sak jag tycker är bra med England, och USA med för den delen. Det handlar om barnen.

När jag var liten och levde i det lilla samhället som börjar på P, så var det viktigt att ha fantasi. Vi klädde ut oss och lekte både fina damer och Rederiet (det var goda tider det). Vi lekte i skogen med kottarna och stenarna (nej, det var inte under medeltiden, lovar!). Det var helt enkelt en underbar barndom. Men, tyvärr, kan man ju inte leka med kottar och barbie hela livet, man vill ju idrotta och sådär lite grann också.

Men i lilla samhället P, fanns det inte så mycket att välja på. Pappa tränade fotbollslaget som mina systrar spelade i, men när jag väl började spela fotboll så hade det kommit nya tränare. De första tränarna vi hade var riktigt bra, liksom de följande tränarna. Jag slutade med fotbollen efter att vi hade fått en två nya tränare, som verkade tävla om vem som var mest idiotisk. Let's face it, vi var ju inte direkt på elitnivå och hade ingen större önskan om att nå dit heller. För oss var fotboll någonting skoj, inte någonting som självklart var tvungen att leda någonstans. Så när de båda tränarna helt lyckats ta bort glädjen med fotbollen och pajat mitt knä, så slutade jag, liksom hälften av de övriga fotbollsstjejerna i laget. Laget las ner (det finns helt enkelt inte hur många fotbollsintresserade tjejer som helst i samhället P, inte ens när de importerade spelare från andra samhällen så fick de ihop ett lag), och än idag saknas ett damlag i samhället P. Jag skyller helt på tränarna.

Innan dess dansade jag också. Men i lilla samhället P finns det såklart ingen dansskola, så vi var tvungna att ta oss till till stora staden H. Fastän det bara tar en kvart med bil, så verkade resan så oändligt lång för oss som åttaåringar. Vi åkte bil, dansade en timme (jag fick alltid vara kille, bara för att jag var längst!) och sen åkte vi hem igen. Våra stackars föräldrar fick sitta och glo på oss i en timme, roligt för dom. Kommer ihåg att Maria och jag på vägen hem, satt och tittade på regndropparna på sidofönstren och tävlade om vilken regndroppe som kom först. Ja, jag sa ju att det krävdes fantasi.

Sen var det hästarna också. Har man en kusin och en storasyrra som är hästtokiga så är det väl nästintill oundvikligt att man själv börjar rida. Min andra syster lyckades undkomma, men jag fastnade för Gallax. Vi hade ett härligt, (mestadels) kärleksfullt förhållande, som gick ut på att han försökte kasta av mig och jag försökte sitta kvar. Roligaste var väl när han la sig ner i grusgropen (med mig uppe i sadeln) och ville rulla runt, bredvid ett skelett från något djur som jag helst inte vill veta vad det var för något. Den episoden slutade med att jag fick kasta mig av Gallax, medan han nöjt rullade runt i gruset. Gallax ägare bestämde sig till slut för att sälja honom, och någonstans där slutade mitt hästintresse. Jag insåg också att hästar är mer än ett intresse, det är snarare en livsstil. Så, nej tack.

Någonstans där så spelade jag också lite tennis och spelade innebandy. ( Har dock aldrig förstått idéen med innebandy; en lätt liten boll med en massa hål i som man ska skjuta på med en klubba med en massa hål i. Beats me.)

Men, tillbaka till min poäng nu. I England och i USA, där har ungdomarna lite fler möjligheter. I lilla samhället P kunde vi spela lite fotboll, innebandy och på sin höjd tennis (hästar om man hade en snäll släkting). Eftersom allting är mycket närmare i USA och England så har barnen där mycket större möjligheter. Ta Mr M till exempel, som är helt galen i cykling, och har haft världens chans att utveckla det. Han cyklar 2,5 mil på en träningsrunda och tycker inte det är så konstigt (jag tycker det är helt sjukt, jag är stolt när jag cyklar kilometerna till universitetet i Linköping!).

I USA har de talangtävlingar, stavningstävlingar, cheerleading, orkestrar, körer, skönhetstävlingar (det kan man ju diskutera för och emot, men just nu presenterar jag bara fakta) och alla möjliga andra saker. I England har de väl kanske inte samma stora mängd att välja mellan (så många skönhetstävlingar tror jag till exempel att de inte har, om det beror på att brittiskorna är så fula eller inte, ska jag låta vara osagt :)). Grejen jag vill komma fram till, är att om ett barn i England eller USA har ett intresse så kan man ta tillvara på det och utveckla det. I Sverige (iallafall i lilla samhället P), så kunde ens intresse endast utvecklas om intresset var fotboll eller innebandy, typ.

Det är alltså det jag gillar med England, och det har tagit så här många ord att komma fram till det. Men, samtidigt så finns det helt sjukt mycket bilar i England, så om man har barn här kanske de blir påkörda och dör innan de ens har hunnit spela lite fotboll.

Sånt händer iallafall inte i skogen bakom huset i lilla samhället P. Sådetså.