Älskade Mormor

Min mormor fick en stroke i måndags. Vi var hemma hos henne på söndagen, och då var allt som vanligt, så det var verkligen en chock när mamma ringde och berättade att de var på väg med mormor till sjukhuset.

Mormor, den piggaste 82-åringen någonsin, som gör morgongympa varje morgon, som klipper sin gräsmatta i en och en halv timme i sträck, som varje dag måste göra handarbete, virka eller brodera, för att känna att hon gjort något den dagen.

Mormor, mormor, mormor.

Att se henne ligga i sjukhussängen, förlamad i höger sida av kroppen och oförmögen att prata, det är verkligen hjärtskärande. Och mormor, som alltid är chic, alltid fin i håret och alltid mån om att vad hon har på sig, har en uttvättad sjukhuströja och noppriga blå byxor på sig. Man ser att hon lider, att hon inte alls vill vara med om den här skiten, och hur frustretad hon blir när hon inte kan kommunicera med oss, för hon är helt med uppe i knoppen, men kroppen vill inte lyda henne. Vi har varit inne på sjukhuset och hälsat på henne, mamma och moster varje dag och vi andra de dagar vi orkar och kan. Igår kände jag igen gamla mormor igen, hon gjorde miner och gester som hon brukar göra, när någon har gjort eller sagt något tokigt, till exempel.

Igårkväll åkte jag och mamma till mormors hus för att hämta lite saker hon behöver, och då fick jag syn på en halvfärdig virkad duk, med garn och virknål bredvid redo för att fortsätta nästa dag. Och då började jag gråta igen, för det skär i hjärtat att veta att mormor antagligen aldrig kommer kunna avsluta den där duken, eller påbörja en annan. För även om hon kan bli bättre, och kunna gå och prata igen, så ska det mycket till för att hon ska bli så pass bra att hon kan brodera eller virka igen.

Ni, kära bloggläsare, får gärna sända en tanke till mormor, med hopp om att hon blir bättre snart. Vi hoppas så innerligt, mormor.