Realistisk romantiker

Jag är rastlös. Mitt hjärta dunkar på för nya mål, mot nya saker att se.

Carpe Diem sägar man va? Fånga dagen. Det kan man knappast säga att jag gör nu. Tre och ett halvt år av distansförhållande och vi är knappast närmare att vara tillsammans nu än vi var i början. Det känns som om vi tar saker och ting för givna. Jag får en klump i magen ibland; tänk om det händer någon av oss något så vi inte kan vara tillsammans. Och då har vi kastat bort tre och ett halvt år på att vara ifrån varandra när vi istället kunde varit tillsammans. Min syster säger att vi lever bara ett liv så det är bara att göra det bästa av det, och är det här verkligen mitt bästa? Min generation, vi har alltid fått vad vi vill ha, alltid fått det vi pekat på. Vi har aldrig behövt kämpa för något, och kanske det betyder att vi har glömt vad som verkligen är värt att kämpa för. Vi koncentrerar oss på materiell lycka, utbildning, bra jobb och fina hus men glömmer vi bort vad som egentligen är viktigt?

En del av mig tycker ju att jag borde flytta till England bums och hitta på något annat att göra där, bara vi får vara tillsammans. Men eftersom jag är en realistisk romantiker så inser jag ju att det vore ganska korkat, för tänk om det inte skulle funka? Då skulle jag var i England utan pojkvän eller utbildning. Inte så smart. Men nog borde det finnas mer än det här?

Anywhere is Paradise
Cause anywhere is paradise when you're with the one you love,
Anywhere is a place that's nice when you're with the one you dream of,
Anywhere is paradise when you're with a love that's true
There's nowhere I'd rather be baby than anywhere with you